Steven Wilson – Grace For Drowning

Steven Wilson – Grace For Drowning Låtlista:

Disc 1: Deform To Form A Star

1. Grace For Drowning
2. Sectarian
3. Deform To Form A Star
4. No Part Of Me
5. Postcard
6. Raider Prelude
7. Remainder The Black Dog

Disc 2: Like Dust I Have Cleared From My Eye

1. Belle De Jour
2. Index
3. Track One
4. Raider II
5. Like Dust I Have Cleared From My Eye

Hemsida: Steven Wilson

MySpace: Steven Wilson

Min recension:

Steven Wilson är en brittiskt progressive rock/experimentell rock musiker/sångare, och detta är hans andra och senaste soloalbum från 2011. Jag har aldrig hört något från hans solomusik sen tidigare, men jag har honom i Porcupine Tree där han är frontman, men nu har jag lyssnat på detta albumet, och jag tycker att det är helt ok musik att lyssna på, men det blir ärligt talat lite för mycket av det goda. När det gäller både progressivt och experimentellt, så blir det ju väldigt varierat, ostrukturerat och spretigt ibland, och det tycker jag verkligen att det blir här, man får ingen riktigt sammanhållning av musiken. Sen så får man absolut både melodisk, teknisk och harmonisk rock ifrån denna mannen, men jag tycker samtidigt att flera spår är rena rama sömnpillren, och då syftar jag både på musiken och sången tyvärr. Man måste nog vara i en viss sinnesstämning för att kunna njuta ordentligt av sådan här musik, jag skulle nog kunna tänka mig flera låtar som avslappningslåtar för att ta ett exempel. Men som ren underhållning eller njutning av musik så tycker jag att detta blir alldeles för mjukt och harmoniskt och saknar en puls och något som exalterar mig, jag hade förväntat mig något bättre helt enkelt. Sen kan det ju bli så när en bandmedlem gör något vid sidan av sitt band, att det helt enkelt ska stå ut såpas mycket från sitt bands musik att det bara blir konstigt, och lite så känns det här. inte för att jag lyssnat massvis på Porcupine Tree, men detta soloalbum känns lite väl flummigt och allmänt konstigt för att jag ska tycka om det, och det är jag ärlig med att säga. I övrigt, så är själva musiken influerat av allt från progressiv musik till jazz, från punk till blues och detta kombinerat med en experimentell och ganska så konstnärligt twist av det hela, så kanske ni förstår lite av hur detta låter. Steven Wilson som sångare har jag väl inga direkta klagomål över, men han sjunger lite lungt, långsamt och harmoniskt som musiken visar prov på, så det där med sömnpiller kar han helt klart på med sin sång, och så mycket mer har jag faktiskt inte att säga.

Låten jag fastnade för mest: Remainder The Black Dog

Av mig får albumet: