Hot Chelle Rae – Whatever Låtlista:

1. I Like It Like That feat. New Boyz
2. Tonight Tonight
3. Honestly
4. Keep You With Me Misoul
5. Radio feat. Bei Maejor
6. Whatever
7. Forever Unstoppable
8. Why Don’t You Love Me? feat. Demi Lovato
9. Downtown Girl
10. Beautiful Freaks
11. The Only One

Hemsida: Hot Chelle Rae

MySpace: Hot Chelle Rae

Min recension:

Hot Chelle Rae är ett amerikanskt pop-rock/emo-pop band, och detta är deras andra och senaste album från 2011. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så kan jag lungt påstå att jag är LÅNGT bort från att vara imponerad. Att kalla det för emo eller pop, det kan jag verkligen hålla med om, men pop-rock? Då undrar jag vart de har gömt undan rock:n i så fall, för detta är minst lika smörigt och klyschigt som vilken pop eller r´n´b-stjärna som helst kan få fram, och det är inget som imponerar på  mig, jag skulle till och med kalla detta för pojkband. Sen så är jag väl inte helt främmande för pop-musik så sätt, men när det låter som alla andra, det är andra som skriver deras texter och det blir alldeles för smörigt, så klarar jag bara inte av det. Sen finns det ju riktiga pop-ballader som har lite samma stuk som rock.-ballader och då låter det helt plötsligt inte lika smörigt av någon anledning, men nu är ju inte detta albumet fullt av pop-ballader direkt. Utan det är ett smörigt, mesigt, fjantigt, klyschigt och fruktansvärt icke originellt band och detsamma gäller deras album, de har till och med tagit in pop och r´n´b och dessutom hop-hop artister som gästar, och det gör ju inte saken bättre direkt. Tre av fyra bandmedlemmar hjälper till med sången, men det är ju en frontman och även gitarrist som heter Ryan Keith Follesé som är huvudvokalist, och han låter otroligt poppigt och minst lika smörig som musiken, så han höjer ju inte betyget direkt. Man skulle kunna säga att detta är någon blandning av pop, r´n´b, disco och jag kan väl sträcka mig till Melodifestivalen-rock då, och denna kombination av genrer, den går ju direkt ner i soporna, punkt slut.

Låten jag fastnade för mest: Ingen!

Av mig får albumet:

Primal Fear – Unbreakable Låtlista:

1. Unbreakable (Part 1)
2. Strike
3. Give ‘Em Hell
4. Bad Guys Wear Black
5. And There Was Silence
6. Metal Nation
7. Where Angels Die
8. Unbreakable (Part 2)
9. Marching Again
10. Born Again
11. Blaze Of Glory
12. Conviction
13. Night Of The Jumps

Hemsida: Primal Fear

MySpace: Primal Fear

Min recension:

Primal Fear är ett tyskt power metal/heavy metal band, och detta är deras nionde och senaste album från 2011. Jag har väl hört något enstaka från dem sen tidigare, men aldrig ett helt album vad jag kan påminna mig om, men jag har hört frontmannen Ralf Sheepers soloalbum och det imponerade på mig. Men nu är det alltså Primal Fear som det hela gäller och jag måste säga att detta imponerar mer på mig än vad jag hade trott sen innan. Men det är väl för att man har blivit matad med tysk heavy metal och tysk power metal och att man nästan har blivit trött på det helt och hållet, men Primal Fear verkar hålla sig inom det gamla gardet som håller än idag. Det är traditionellt, men har samtidigt en modern kryda över sig, och det är väl dels det som får dem att hålla än idag, man måste nästan utveckla sig och förnya sig en gnutta för att inte försvinna bland alla de andra gamla banden. Och jag tycker verkligen att de har fångat det mäktiga och symfoniska över de två ovanstående genrerna och bjuder till med sköna melodier och gitarr-slingor utbrett över hela albumet och det låter helt enkelt riktigt bra. Sen tycker jag tyvärr att ett eller kanske två spår har fastnat i det där tråkiga och upprepande och ganska klyschiga power metal stuket som jag inte tycker speciellt bra om, men få spår får mig att känna så som tur är. Men i slutändan så är det ju helt klart kunniga, tekniska och välspelande musiker med står erfarenhet och kunskap som vi får höra och den kvaliteten går ju inte att missa eller för den delen klaga på. Ralf Scheepers som vokalist går väl knappat att klaga på heller, klassisk vokalist med bra omgång, brett register och ett jävla pipa, det går ju inte att bli så mycket bättre om man säger så, sen så ser jag nu att jag gav hans solo ett halvt betyg över vad jag ger detta albumet, men det är väl ingen större skillnad så sätt.

Låten jag fastnade för mest: Bad Guys Wear Black

Av mig får albumet:

Steven Wilson – Grace For Drowning Låtlista:

Disc 1: Deform To Form A Star

1. Grace For Drowning
2. Sectarian
3. Deform To Form A Star
4. No Part Of Me
5. Postcard
6. Raider Prelude
7. Remainder The Black Dog

Disc 2: Like Dust I Have Cleared From My Eye

1. Belle De Jour
2. Index
3. Track One
4. Raider II
5. Like Dust I Have Cleared From My Eye

Hemsida: Steven Wilson

MySpace: Steven Wilson

Min recension:

Steven Wilson är en brittiskt progressive rock/experimentell rock musiker/sångare, och detta är hans andra och senaste soloalbum från 2011. Jag har aldrig hört något från hans solomusik sen tidigare, men jag har honom i Porcupine Tree där han är frontman, men nu har jag lyssnat på detta albumet, och jag tycker att det är helt ok musik att lyssna på, men det blir ärligt talat lite för mycket av det goda. När det gäller både progressivt och experimentellt, så blir det ju väldigt varierat, ostrukturerat och spretigt ibland, och det tycker jag verkligen att det blir här, man får ingen riktigt sammanhållning av musiken. Sen så får man absolut både melodisk, teknisk och harmonisk rock ifrån denna mannen, men jag tycker samtidigt att flera spår är rena rama sömnpillren, och då syftar jag både på musiken och sången tyvärr. Man måste nog vara i en viss sinnesstämning för att kunna njuta ordentligt av sådan här musik, jag skulle nog kunna tänka mig flera låtar som avslappningslåtar för att ta ett exempel. Men som ren underhållning eller njutning av musik så tycker jag att detta blir alldeles för mjukt och harmoniskt och saknar en puls och något som exalterar mig, jag hade förväntat mig något bättre helt enkelt. Sen kan det ju bli så när en bandmedlem gör något vid sidan av sitt band, att det helt enkelt ska stå ut såpas mycket från sitt bands musik att det bara blir konstigt, och lite så känns det här. inte för att jag lyssnat massvis på Porcupine Tree, men detta soloalbum känns lite väl flummigt och allmänt konstigt för att jag ska tycka om det, och det är jag ärlig med att säga. I övrigt, så är själva musiken influerat av allt från progressiv musik till jazz, från punk till blues och detta kombinerat med en experimentell och ganska så konstnärligt twist av det hela, så kanske ni förstår lite av hur detta låter. Steven Wilson som sångare har jag väl inga direkta klagomål över, men han sjunger lite lungt, långsamt och harmoniskt som musiken visar prov på, så det där med sömnpiller kar han helt klart på med sin sång, och så mycket mer har jag faktiskt inte att säga.

Låten jag fastnade för mest: Remainder The Black Dog

Av mig får albumet:

Ulverheim – När Dimman Lättar Låtlista:

1. Allting Är Dött
2. Rop Från De Döda
3. Terror
4. När Dimman Lättar
5. Levande Begravd
6. Arkebusering
7. Dödens Väg
8. Bomberna Faller
9. Pest

Hemsida: Ulverheim

MySpace: Ulverheim

Min recension:

Ulverheim är ett svenskt black metal band från Mölndal, och detta är deras debut och ända släppta album från 2011, förutom en demo. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att jag har lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är bra, och spännande med black metal på svenska, men de går även detta bandet i ur min synvinkel en black metal-fälla. Jag har inte gjort det till någon hemlighet att jag länge har haft problem med just black metal, det blir oftast väldigt grötigt, spretigt och/eller monotont inom denna genre. Sen har jag under senare år blivit väldigt överraskad av vissa black metal band, men då har de som oftast dragit sig ifrån genren eller utvecklat den och moderniserat den år tätt håll så att säga. Ulverheim tycker jag låter som ett traditionellt black metal band, det är mörkt, det är tungt, det är ett snabbt tempo och mycket trummor förstås, men jag tycker som sagt att de lägger sig i en av ovannämnda fällor. Jag tycker inte att detta är grötigt eller spretigt, men jag tycker att de blir ganska monotont emellanåt, jag vet inte om jag gör er klokare genom att säga så, men det blir för upprepande och för få partier av låtarna. Det kanske inte gör er klokare det heller, men det är på ett ungefär så att de kör på i samma tempo, samma takt och kör på det rakt igenom, det är kanske att ta det lite krasst, men det är nästan så hela tiden, och då tröttnar jag tyvärr på det hela. Hänger ni inte med på vad jag försöker få fram, så får ni gärna kommentera, så ska jag försöka förklara det hela bättre, och så är det ju inte så med alla låtar, det finns allt låtar på detta albumet, som både har ett större djup och bra variation. Bandets vokalist kallar sig för samma som bandet, för om jag har förstått det hela rätt, så är detta i stort sett ett enmanna-band eller en duo, för det är en annan som spelar bas. Men annars så är det just herr Ulverheim som står för alla instrument och för sången, och den är ju i typisk black metal-manér, det är mörkt och grovt och han tjuter fram det, och det passar in här, men är inte heller bland mina favorittekniker direkt. Men för att inte vara ett renodlat black metal-fan, så sätter jag ju ändå ett bra betyg för detta album, och det tycker jag ändå att det är värt, men längre kan jag bara inte sträcka mig, då hade jag önskat mig mer helt enkelt.

Låten jag fastande för mest: Arkebusering

Av mig får albumet:

Stargazery – Eye On The Sky Låtlista:

1. Dying
2. Puppet On A String
3. I Am The Night
4. Eye On The Sky
5. How Many Miles
6. Judah
7. S.O.S
8. Every Day I Dream Of You
9. Jester Of Kings
10. Headless Cross (Black Sabbath Cover)

Hemsida: Stargazery

MySpace: Stargazery

Min recension:

Stargazery är ett finskt melodiskt heavy metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2011. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är bra, men jag har hört allt för många tama heavy metal band det senaste, och detta bandet är ytterligare ett sådant tyvärr. Jag vet inte vad det är m med dem, de har de klassiska inslagen från genren, men låtarna har ingen pondus eller tillräckligt med kraft eller för den delen originalitet för att ta sig framåt, åtminstone dit jag vill ha dem. Utan det är lite som att deras utveckling helt plötsligt stannar upp, och de enbart håller sig på en bra nivå, men kan inte ta sig över staketet mot de högre höjderna. Sen fattas det inte helt och hållet någon pondus eller stabilitet över dem, det finns spår som ger ifrån sig en större spänning och ett större intresse för bandet, och det är väl tur det, annars hade betyget blivit sämre än vad det just blev. Men hyfsat tung, högljudd och melodisk heavy metal i klassisk tappning, men som på stora delar av albumet saknar något kraftfullt och jag tycker det som oftast blir lite väl ”Melodifestivalen-metal”, precis som jag tyckte om bandet jag recenserade innan, de heter Conquest och de gav jag bara ett godkänt betyg. Men jag hittar bevisligen mer hos Stargazery än hos dem, för här blir det åtminstone ett bra betyg, för jag hittade helt enkelt mer som jag tyckte om, men det blir tyvärr inte mer än så. Bandets vokalist heter Jari Tiura och har den där typiska pipan och den klassiska stilen som man hittar hos vokalister i heavy metal och power metal band, och han håller en hög och jämn nivå i mitt tycke, så han håller betyget där det ska vara, och så mycket mer har jag inte att säga om saken.

Låten jag fastnade för mest: How Many Miles

Av mig får albumet:

Conquest – IV Låtlista:

1. Storm
2. Last Battle
3. Godless Territory
4. Metal Wings
5. My Special Way
6. Seventh Gate
7. Save Me
8. Frozen Angel
9. Be My Light
10. Intruder
11. Forgotten Dreams
12. Anthem

Hemsida: Conquest

MySpace: Conquest

Min recension:

Conquest är ett ukrainskt power metal band, och detta är deras fjärde och senaste album från 2011. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är helt ok, men det fanns för mycket som jag störde mig på för att de skulle få ett bra betyg. Jag tycker att musiken låter som ett klassiskt power metal band, men i en modern, nästan ”Melodifestivalen-metal”-produktion, och det är inget som jag känner någon dragningskraft till direkt om man säger så. Det blir lite väl förfinat, lite för välproducerat och det blir väldigt klämkäckt och tråkigt att lyssna på måste jag säga, och det är ju ingen bra känsla jag får av dem. Och jag tycker att låtarna låter som de är mer uppbyggda som pop-låtar än metal-låtar emellanåt, och att de tagit in moderna sound i stil med Dead By April för att ta ett exempel, så detta blir alltså pop-orienterad power metal i modern anda kan man säga. Sen så finns det ju även partier och hela låtar som har en större tyngd och kraft och får till den där mäktiga och massiva stilen som power metal band är så duktiga på, men det är alldeles för lite av den varan. Bandets vokalist stör jag mig på även han, han heter W. Angel, och dels så tycker jag att engelskan är för dålig, det märks i många låtar att de inte är engelsktalande från början. Och dels så tycker jag att hans röst spricker när han tar i, det är ingen stabil röst, och det är man väl lite bortskämd med just inom denna genren, att bandets vokalist har en jävla pipa, men så är det alltså inte här. Så ett godkänt betyg är ganska snällt i min mening, men det är där som det hela slutar för mig, varken mer eller mindre.

Låten jag fastnade för mest: Save Me

Av mig får albumet:

Free Ride – Dead Man´s Hand Låtlista:

Lamb Of God – Resolution Låtlista:

1. Straight For The Sun
2. Desolation
3. Ghost Walking
4. Guilty
5. The Undertow
6. The Number Six
7. Barbarosa
8. Invictus
9. Cheated
10. Insurrection
11. Terminally Unique
12. To The End
13. Visitation
14. King Me

Hemsida: Lamb Of God
MySpace: Lamb Of God

Min recension:

Lamb Of God är ett amerikanskt groove metal/metalcore band, och detta är deras sjunde och senaste album från 2012, förutom två EP-skivor, ett live album och ett samlingsalbum. Jag har tidigare recenserat deras förra album Wrath, det albumet jag gav 5 av 5, och jag trodde inte de skulle kunna upprepa detta, men detta är tamejfan ett monster till band, vilken jävla platta återigen. Bara inledningen på albumet låter sådär mardrömslikt i stil med vad  Jeff Hanneman och Kerry King trixar fram i Slayer´s låtar och jag ryste i hela kroppen rakt igenom hela albumet ärligt talat. De har en otroligt bra kombination av blytung, pumpande, tempo/fartfylld och aggressiv metalcore och svängig och dunkande groove metal, och det låter så in i helvete jävla bra rakt av. De har tagit och moderniserat och lagt på ytterligare en nivå av aggressivitet på Pantera´s klassiska groove metal sound och trycker framåt, framåt, framåt och stannar i stort sett aldrig upp, i så fall bara i dramatiska stopp för att sen bara ösa på. Jag vet inte riktigt vad jag mer kan säga, jag är bara helt jävla ”blown away” av deras otroliga sound och otroliga höga och jämna kvalitet, och jag kan bara ösa positiva åsikter över dem om och om igen, och det kanske inte ger er så mycket som läser. Men gillar ni groove metal och gillar ni metalcore, så är detta ett typexempel på hur fan denna kombination av genrer ska låta, och gillar ni aggressiv och modern metal, så så skriver jag bara dito. Och bandets vokalist Randy Blythe, vad ska man säga, han är på en helt annan planet, man känner all hans aggressivitet, vrede och frustration tränga ut genom honom och han har ett otroligt. Det är stabilt, det är grovt, det är ihålligt, det är utdraget, det är modernt, det är energiskt, det är drivande och det ger mig gåshud i varenda jävla låt på plattan. Ni förstår säkerligen att jag är mäktigt imponerad, och att jag tänker ge detta albumet samma betyg som jag gav deras förra, och det är de verkligen väl förtjänta av, minst sagt, punkt slut! Ps. Jag känner mig väldigt bortskämd också, det är hela 14 underbara spår, mycket av det goda, och för att korrektera mig själv kort, det finns stopp, något akustisk intro till en låt och ett akustisk mellanspel, snyggt dessutom!

Låten jag fastnade för mest: The Number Six och King Me (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

The Republic Of Desire – Tower Låtlista:

1. The Imperium
2. The Red Times
3. For The Defiled
4. Cleansing
5. War Drum
6. Razing The Tower
7. The Railhead
8. Virtue
9. Coup d´Etat
10. Final Deliverance
11. Come Ruination

Hemsida: The Republic Of Desire

MySpace: The Republic Of Desire

Min recension:

The Republic Of Desire är ett finskt industrial metal/death metal band, och detta är deras tredje och senaste album från 2011, förutom en demo och tre EP-skivor. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är helt ok, men det stannar tyvärr där i min åsikt, deras sound är alldeles för grötigt. Jag tycker att själva death metal-delen låter som det ska, det är aggressivt, det är ett gött tempo, riviga riff och mycket trum-blastande minst sagt, men den andra delen förstör mer än vad den hjälper ärligt talat. Och då har jag absolut inget emot industrial metal överhuvudtaget, det brukar kunna ge en unik och egen stil till en annan genre, men här tycker jag snarare att det blir tvärtom. Jag tycker att det blir som jag skrev ovan grötigt, ljudet låter riktigt risigt faktiskt, och det blir bara en ända stor röra av flera låtar på detta albumet, och det är ett stort minus i min mening. Och det är jävligt synd att det ska bli så, för musiken i övrigt verkar det ju som jag skrev inte vara något fel på, de pumpar på i riktigt ilsken death metal, så utan inslag av industriell musik, så tror jag att detta kunde ha låtit mycket bättre än vad det gör. Det finns säkerligen människor därute som inte alls håller med mig, men jag tycker verkligen att den delen av musiken stjälper istället för att den hjälper, oerhört synd tycker jag, det kunde ha blivit något detta. Sen ser jag absolut det hela som ett plus att de försöker stå ut från mängden, det finns ju mängder med melodiska death metal, och här i Norden är de ju inte få heller, så detta finska band försöker sig på något eget, och det gillar jag, men tyvärr misslyckas de med kvaliteten. Bandets sångare heter Kalle Lindberg och det låter som han skulle kunna låta ganska bra, men musikens ljud gör att han inte riktigt hörs ordentligt, men de låter som ett ganska så vanlig och modern death metal-growl, men som sagt, jag är osäker. Och denna osäkerhet gör att betyget blir som det nedan, jag kan inte vara ärlig och rättvis och sätta ett högre, så är det bara, jag önskar att jag kunde det, men deras sound och ljudkvalitet säger mig något annat tyvärr.

Låten jag fastnade för mest: Cleansing

Av mig får albumet:

Beyond The Throne – Scriptures Fade Låtlista:

1. I Am The Lion
2. A Story Book Conclusion
3. …And You Are The Lamb
4. Awake In aAn Ambulance
5. An Arsenic Vacation
6. Embrace For Impact
7. Tyrants, Woah!
8. October 18th
9. Alone At The Alter
10. From Decadence To Eminence

Hemsida/MySpace: Beyond The Throne

Min recension:

Beyond The Throne är ett amerikanskt melodiskt death metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2011. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är riktigt bra, men det fanns samtidigt saker som jag satt och störde mig på emellanåt. Men rent krasst så tycker jag att detta är ganska så typisk amerikansk och ganska så typisk melodisk death metal, och jag skulle faktiskt vilja kalla det för metalcore, för jag tycker att e har mycket influenser från hardcore-punk:n, och den är ju ett element i metalcore:n. Och kombinationen av melodisk death metal och metalcore är ju inte direkt ovanlig, speciellt i det stora landet i väster som detta bandet också kommer ifrån då, och jag tycker att oftast så blir det en väldigt lyckad kombination, och så även här. Det blir ju självklart väldigt snabbt, ett högt tempo rakt igenom med mycket sköna riff och gitarr-slingor och ett överhuvudtaget tungt och ganska så aggressivt sound. Sen så har de ju även mer lugna partier och de som jag sitter och stör mig på emellanåt, det är dels de väldigt pop-orienterade delarna och dels sången emellanåt, men mer om det nedan. Men i övrigt så ger musiken mig ett starkt intryck genom hela albumet, det är absolut något som jag kan rekommendera om man gillar denna sortens musik, och det är just aggressiviteten, tyngden och så ett pumpande tryck som får mig at bli påmind om hardcore-punk i deras musik, och det gör en inte sämre direkt. Avslutningsvis har vi då Scott Moores som frontman, och sången som kommer fram är väl inget som imponerade på mig något speciellt, men hans vrål är grovt, modernt och energiskt, och passar riktigt bra till deras aggressiva sound. När jag tänker på det jag har skrivit och det jag har hört, så kanske ett mer rättvist betyg vore 3,5 av 5, men i brist på halva betyg, så får det bli det nedan, men ni kan ju ha i åtanke att det kanske är lite generöst av mig att ge dem det.

Låten jag fastnade för mest: Tyrants, Whoa!

Av mig får albumet: