Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2010

Avenged Sevenfold – Nightmare Låtlista:

1. Nightmare
2. Welcome To The Family
3. Danger Line
4. Buried Alive
5. Natural Born Killer
6. So Far Away
7. God Hates Us
8. Victim
9. Tonight The World Dies
10. Fiction
11. Save Me

Hemsida: Avenged Sevenfold
MySpace:
Avenged Sevenfold

Min recension:

Avenged Sevenfold är ett amerikanskt metalcore/hårdrock/heavy metal band, och detta är deras femte och senaste album från 2010. Jag har tidigare recenserat deras förra album Avenged Sevenfold, det albumet gav jag 3 av 5, detta albumet är otroligt bra måste jag säga, jag blev riktigt exalterad efter bara några låtar faktiskt, så betyget höjs helt klart från deras förra album. Jag skrev väldigt lite i min förra recension, men det som var återkommande var deras ojämnhet i både musiken/låtarna och i sången, men nu när jag har lyssnat på detta albumet, så verkar det vara helt bortblåst måste jag säga, jag tycker att de är otroligt jämna och håller det hela på en riktigt hög nivå. Det är dessutom riktigt roligt att de har fått ihop ett såpas bra album, det är ju en hyllning till deras före detta trummis James ”The Rev” Sullivan som tragiskt dog av en överdos när de skulle spela in detta albumet, han har skrivit några av låtarna och hans sång är fortfarande med på några låtar. Detta gjorde dessutom att de behövde en ny trummis, då tog de in ingen mindre än Dream Theater´s trummis Mike Portnoy, jag är väl inget fan av det bandet, har ärligt talat inte hört mycket av dem, men av det jag har hört och hört om dem, så är han är riktigt duktig trummis och det märks även på detta albumet minst sagt. Men för att återgå till detta albumet, så är musiken otroligt bra, det är variation låtarna emellan, det är välspelat, det är melodiskt, det är snabbt, det är tungt, det har det mesta av vad jag önska att det skulle ha, och jag blev som skrivet riktigt exalterad när jag hörde det. Sångaren M. Shadows tyckte jag briljerade på förra albumet på vissa låtar, och andra var han inte alls lika bra, på detta albumet tycker jag att han briljerar på i stort sett varje låt. Han är en otroligt duktig sångare måste jag säga, sjunger riktigt rent och kraftfullt och har även ett riktigt bra vrål när han använder sig av det, både bandet och detta albumet hade helt klart varit sämre utan honom. Som jag skrev i början och som ni kanske förstår, så blir absolut betyget bättre än det förra albumet, jag är till och med beredd att höja det två snäpp till det högsta betyget, för det tycker jag absolut att det är värt, ett otroligt bra album helt klart.

Låten jag fastnade för mest: Buried Alive och Victim och Fiction (var tvungen att välja tre)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Dropkick Murphys – The Meanest Of Times Låtlista:

  1. Famous For Nothing
  2. God Willing
  3. The State Of Massachusetts
  4. Tommorow’s Industry
  5. Echoes On ”A.” Street
  6. Vices And Virtues
  7. Surrender
  8. (F)lannigan’s Ball
  9. I’ll Begin Again
  10. Fairmount Hill
  11. Loyal To No One
  12. Shattered
  13. Rude Awakenings
  14. Johnny, I Hardly Knew Ya
  15. Never Forget

Hemsida: Dropkick Murphys

MySpace: Dropkick Murphys

Min recension:

Dropkick Murphys är ett amerikanskt celtic punk/hardcore-punk/punk-rock band, och detta är deras sjätte album från 2007, förutom en hel drös av samlingsalbum, live album, EP-skivor och split-skivor. Jag har säkerligen hört dem någon gång, men kan inte minnas hur de låter, men jag har hört talats om dem många gånger, och har nu blivit tipsad om dem, och efter att jag lyssnat på detta albumet, så tycker jag att detta är var helt ok. Jag blev nästan lite besviken på dem, dels så är punk riktigt skönt emellanåt, är väl inget jag brukar lyssna på så direkt, men keltisk musik, eller irländsk musik, som irländsk folk rock som de blandar punken med är något som jag är lite svag för, det kan vara riktigt bra. Men i alla fall på denna plattan, jag har ju inte hört någon annan, så kan inte jämföra, så tycker jag att de lyckas riktigt bra på vissa låtar, andra låtar är rätt dåliga faktiskt, och det var väl det som gjorde mig rätt så besviken över helheten av albumet. Musiken är då en blandning av punk och irländsk folk rock kan man väl säga, och det är rätt hög kvalitet så sätt, det är ju inte dåligt, men jag tycker helt enkelt att de är för ojämna om man ser över hela albumet, och det är väldigt tråkigt, jag ville nästan att detta skulle vara bättre. Jag vet inte riktigt vad det är med irländsk folk rock som tilltalar mig, men det är helt grejen med det, att när man hör det, så får man känslan av att sitta på en irländsk pub, med en go, kall öl och det är bara en go stämning och en go känsla. Nu blandar de visserligen som skrivet in punk eller punk-rock, så det kanske inte blir helt samma känsla över det hela, men jag får fortfarande lite av det på vissa låtar. Sångarna Al Barr och gitarrist/sångaren en Casey har riktigt hesa röster, jävligt rispiga eller hur man ska beskriva dem, det är lite samma med dem, de funkar otroligt bra på vissa låtar, och andra så tycker jag väl inte att de är lika bra direkt. Jag önskade att jag kunde ge dem och albumet ett bättre betyg, men ser jag över hela albumet, så blir inte betyget bättre än ljummet tyvärr, får hoppas att deras tidigare eller kommande album är bättre.

Låten jag fastnade för mest: Johnny, I Hardly Knew Ya

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Danzig – Deth Red Sabaoth Låtlista:

  1. Hammer Of The Gods
  2. The Revengeful
  3. Rebel Spirits
  4. Black Candy
  5. On A Wicked Night
  6. Deth Red Moon
  7. Ju Ju Bone
  8. Night Star Hel
  9. Pyre Of Souls: Incanticle
  10. Pyre Of Souls: Seasons Of Pain
  11. Left Hand Rise Above

Hemsida: Danzig

MySpace: Danzig

Min recension:

Danzig är ett amerikanskt heavy metal/blues-rock/hårdrocks/industrial metal/doom metal/gothic metal band, och detta är deras nionde och senaste album från 2010, förutom ett live album och ett samlingsalbum. Jag har aldrig hört dem innan, men hört om dem många gånger, men blev i alla fall tipsad om dem, och efter att jag har hört detta albumet, så tycker jag att detta är helt ok, men absolut inte mer, bandet har ändå funnits sen slutet av 80-talet, men jag blev snarare besviken än imponerad faktiskt. Jag tycker visserligen att de kan sina instrument, många av låtarna kan jag helt klart uppskatta rent musikaliskt, men jag tycker samtidigt att faktiskt de flesta av låtarna är riktigt tråkiga. Jag tycker att många låtar låter väldigt amatörmässiga, det kanske är så enkelt att detta bandet har hållit på så länge att de är slutkörda, vad vet jag. Jag har ju inte hört alla deras tidigare alster, och är inte kunnig om bandet och dess historia, och Danzig-fans tycker väl att jag är dum i huvudet, men jag tycker faktiskt inte att detta är speciellt bra, så enkelt är det. Sångaren och frontfiguren Glen Danzig som även spelar rytmgitarr och keyboard i bandet är minst lika tråkig han, och jag tycker inte att han har en speciellt bra röst heller, så inget som imponerar mig där heller. Jag har inte så mycket mer att tillägga faktiskt, några få låtar är sköna, så ger inte albumet sämsta betyget, men jag är som skrivet inte imponerad direkt, så högre kan jag absolut inte sätta.

Låten jag fastnade för mest: On A Wicked Night

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Loudness – King Of Pain Låtlista:

  1. Requiem
  2. The King Of Pain
  3. Power Of Death
  4. Death Machine
  5. Doodlebug
  6. Rule The World
  7. Straight Out Of Our Soul
  8. Where Am I Going?
  9. Emma
  10. Naraka
  11. Doctor From Hell
  12. Hell Fire
  13. #666
  14. Never Comes

Hemsida: Loudness

MySpace: Loudness

Min recension:

Loudness är ett japanskt heavy metal/progressive metal/glam metal band, och detta är deras tjugotredje album från 2010, förutom ett antal EP-skivor, live album och samlingsalbum. Jag har aldrig hört dem innan vad jag vet, men blev i alla fall tipsad om dem, och jag tycker att detta är helt ok att lyssna på, men blev varken speciellt imponerad eller speciellt besviken direkt. Jag tycker att själva musiken är mycket värd att lyssna på genom de flesta av låtarna, det låter som klassisk heavy metal, med lite modernare progressive metal, och kanske en gnutta glam metal också, men det är väl det som jag tycker att jag hör minst av. Men musiken är i vilket fall som helst väldigt melodisk, välspelad och erfaren, grabbarna har ju ändå hållit på ett bra tag, detta är ju deras 23:e album, så något borde de ju kunna. Men jag är inte så imponerad om man ser över hela albumet, det är ändå 14 låtar, men jag tycker inte att det är så mycket spänning, jag kan jämföra det med ett dåligt live band, då känns det som bandet bara spelar av sina låtar, är allmänt tråkiga på scen, och har inget mellansnack, utan säger bara, den här låten heter. Nu menar jag inte att man ska ha mellansnack på ett albumet, utan liknelsen enbart, alltså att det känns som de bara har slängt ihop några låtar, och gjort ett album om man säger så. Nu har de säkert gjort vad de har kunnat, men det är den känslan jag får, de har en hel del riktigt sköna låtar, men också en hel del som inte är alls lika bra. Sångaren Minoru Niihara har en bra röst, kanske lite sämre i de lugnare partierna på vissa låtar, men annars så tycker jag allt att han funkar till deras musik. Så som slutbetyg så blir det ljummet, bra musik, men rätt så tråkig, några riktigt bra låtar, några inte alls så bra, så betyget tycker jag är rättvist.

Låten jag fastnade för mest: Where Am I Going?

Av mig får albumet:


Read Full Post »

Grand Magus – Hammer Of The North Låtlista:

  1. I, The Jury
  2. Hammer Of The North
  3. Black Sails
  4. Mountains Be My Throne
  5. Northern Star
  6. The Lord Of Lies
  7. At Midnight They’ll Get Wise
  8. Bond Of Blood
  9. Savage Tales
  10. Ravens Guide Our Way

Hemsida: Grand Magus

MySpace: Grand Magus

Min recensi0n:

Grand Magus är ett svenskt heavy metal/stoner metal/doom metal band från Stockholm, och detta är deras femte album från 2010, förutom en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem innan, bara hört talats om dem, men nu när jag har lyssnat på detta albumet, så tycker jag att detta är helt ok, varken speciellt dåligt eller speciellt bra, det ligger på en ljummen nivå i mina öron. Rent instrumentellt så tycker jag att de flesta av låtarna var riktigt sköna, det kanske inte riktigt var min typ av metal, men jag kan helt klart uppskatta musiken jag hör från många av låtarna. Det är helt klart heavy metal jag hör när jag hör detta bandet, stoner metal och doom metal tycker jag att man hör rätt så dåligt av, om det är negativt eller positivt är svårt att veta. Jag är inget större fan av doom metal, men stoner metal kan vara riktigt skönt att lyssna på emellanåt, och är det något av de två genrerna som man hör i denna musiken, så är det faktiskt stoner metal, och det är positivt i min mening. Sen så tycker jag att vissa låtar är riktigt bra, och riktigt skön musik, andra låtar tycker jag faktiskt inte är alls lika bra, och de låtarna kunde de lika gärna ha skippat tycker jag. Ska vi gå över till sångaren, så heter han i detta fallet Janne Christoffersson, han står även för gitarr i detta bandet, och jag tycker att han får till sången förbannat bra i vissa låtar, i andra, så är det inte alls lika bra, tråkig nog måste jag säga. Som slutbetyg kan jag inte sätta annat än ett ljummet, hade jag bara tyckt att vissa låtar var bättre eller att sången var bättre där jag tyckte det var dåligt, så hade jag absolut höjt betyget, men tyvärr är vissa låtar inte alls lika bra.

Låten jag fastnade för mest: The Lord Of Lies och Ravens Guide Our Way (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Morbid Sin – Sins Of The Flesh Låtlista:

1. New Revolution
2. Crazy Alan
3. The Outcast And The Savior
4. Heaven Help Us
5. Witch Window (Return To Salem)
6. Child Of Darkness (Child Of Light)
7. Jesus Wept
8. Beyond Wickedness
9. Torn Apart

Hemsida/MySpace: Morbid Sin

Min recension:

Morbid Sin är ett amerikanskt power metal/thrash metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2010, förutom tre demos. Jag har aldrig hört dem innan, men blev tipsad om dem, och nu när jag har hört detta albumet, så tycker jag att är inte riktigt min grej, men det brukar inte heller power metal band vara. Jag har alltid haft svårt för just power metal, åtminstone i vuxen ålder, men när jag startade denna sidan, så har vissa band inom denna genre överraskat mig positivt, och jag har tyckt att det var riktigt bra, men så är inte fallet med detta bandet. Jag tycker faktiskt att detta albumet, med några få undantag var riktigt tråkigt faktiskt, jag tycker att de flesta av låtarna låter ungefär likadant och det blir inget spänning att få höra nästa låt, och det är inget vidare betyg i min mening. Sen är de säkert duktiga på det de gör, vissa låtar är riktigt sköna rent instrumentellt, men då förstör oftast sången det hela för mig, och de bra låtarna blir då inte speciellt bra. Sen är jag kanske fel man att tycka till om detta bandet, sångaren är säkert duktig, men jag får oftast och väldigt svårt avsmak för tekniken power metal sångaren använder sig av. Jag vet inte vad det är som jag stör mig på, men just den tekniken eller den stilen är inget som faller mig i smaken för det mesta, och sångaren i detta bandet, Bobby ”Leatherlungs” Lucas faller inte heller mig i smaken, i alla fall på de flesta låtarna. I några få undantag så kan jag tycka att han lyckas bra, men annars är det just den där tekniken och sången, som de bygger upp musiken efter känns det som, och det tycker jag misslyckas helt enkelt. Jag kanske är lite hård i mitt tycke nu, men jag kan inte ge dem mer en betyget nedan, för i mina öron, så är det inte bättre, albumet överlag är riktigt tråkigt för mig.

Låten jag fastnade för mest: The Outcast And The Savior

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Exodus – Exhibit B: The Human Condition Låtlista:

1. The Ballad Of Leonard And Charles
2. Beyond The Pale
3. Hammer And Life
4. Class Dismissed (A Hate Primer)
5. Downfall
6. March Of The Sycophants
7. Nanking
8. Burn, Hollywood, Burn
9. Democide
10. The Sun Is My Destroyer
11. A Perpetual State Of Indifference
12. Good Riddance

Hemsida: Exodus

MySpace: Exodus

Min recension:

Exodus är ett amerikanskt thrash metal band, och detta är deras nionde och senaste album från 2010, förutom ett antal live album, samlingsalbum och demos. Jag har aldrig hört dem innan vad jag vet, men jag har hört deras namn många gånger tidigare, men nu när jag har lyssnat på detta albumet, så tycker jag att detta är riktigt jävla bra måste jag säga. Redan från första låten jag hörde så tänkte jag för mig själv, varför har jag aldrig lyssnat på detta albumet innan, för detta är riktigt jävla bra metal helt enkelt, och jag är riktigt glad över att jag tog mig tid för att lyssna på dem nu i efterhand. Jag satt och läste lite, och bandet grundades 1980 av bland annat Metallica gitarristen Kirk Hammet, bandet la ner 1993, startade igen 1997 till 1998 och la ner igen, startade igen 2001 och har hållit på till idag med ett antal olika medlemmar om man säger så. Två av grundarna är fortfarande med i bandet och då tillhör inte Kirk Hammet dem, han var inte ens med på någon platta, men det verkar som de två och de tre andra medlemmarna som kommit till efter kan sina grejer i alla fall, för de får till riktigt grym thrash metal minst sagt. Jag tycker att de kör på rätt så traditionell thrash, det är riktigt jävla tungt, snabbt och hårt, med kanske någon släng av lite modernare inslag, men slutprodukten är otroligt bra i vilket fall som helst. Jag lyssnar inte på så mycket ren thrash metal, utan band som blandar in det i sin musik, men låter många thrash metal band som detta, så får jag ta och lyssna på mera, för jag blev riktigt exalterad över detta. Sångaren Rob Dukes är inte sämre han, jag gillar även han skarpt, han har en riktigt hes och rispig röst, och den håller igenom vad ända låt på hela plattan. Så för detta etablerade och erfarna band och detta albumet kan jag inte ge ett lägre betyg än det allra högsta, det är fruktansvärt bra thrash och riktigt grym metal, och jag kan varmt rekommendera dem.

Låten jag fastnade för mest: Nanking och Good Riddance (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »