Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2010

Monster Magnet – Mastermind Låtlista:

  1. Hallucination Bomb
  2. Bored With Sorcery
  3. Dig That Hole
  4. Gods And Punks
  5. The Titan Who Cried Like A Baby
  6. Mastermind
  7. 100 Million Miles
  8. Perish In Fire
  9. Time Machine
  10. When The Planes Fall From the Sky
  11. Ghost Story
  12. All Outta Nothin’

Hemsida: Monster Magnet

MySpace: Monster Magnet

Min recension:

Monster Magnet är ett amerikanskt heavy metal/stoner metal/hårdrocks/psychadelic rock/space rock band, och detta är deras åttonde och senaste album från 2010, förutom några EP-skivor. Jag har hört några enstaka låtar från dem tidigare, men inget band som jag fastnat för direkt, men jag tänkte ge dem en chans, och nu när jag har lyssnat på detta, så tycker jag att detta är riktigt bra. Jag har nyligen recenserat albumet på GetMetal.com, men tänkte ändå recensera albumet här, så kör en liten kortare version, så vill ni ha en längre och mer genomgående, så får ni kolla in den som jag har gjort där. I vilket fall som helst, så hade jag inte så stora förväntningar på albumet, för har inte fastnat för de få låtarna som jag har hört från dem innan, men jag blev positivt överraskad av detta albumet och av bandet. Ni ser ju genrerna ovan som de ”förväntas” att spela, det är ju mer media folk än banden som sätter genrer eller stämpel på ett band i för sig. Men om jag ska beskriva deras musik kort, så skulle det vara, en skön blandning av det tunga/tjocka och melodiska från heavy metal, det blues:iga och raka från hårdrocken och det slöa och nerdämpade soundet från stoner metal. Sen kan man väl höra inslag av de två sistnämnda generna psykadelisk rock och space rock, men det är mer eller mindre ljud eller oljud, hur man nu vill ta det, men det är väl det som man, eller i alla fall jag, hör minst av. Ska vi istället ta och gå in på sången, så heter mannen som står för detta, Dave Wyndorf, och han imponerade även stark på mig. Han passar in i alla deras låtar, vare sig det är lågt tempo eller högt tempo, vare sig det är lugn blues:ig sång eller tempo och kraftfull sång. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara honom, men han går från blues röst till rock röst genom låtarna, lite halvt rispig och hes, men samtidigt inte speciellt grov eller mörk röst, han ligger lite på gränsen där hela tiden. Och i de mest kraftfulla partierna eller snarare refrängerna, så går han nästan över till ett vrål, men han håller sig fortfarande inom sången och dess teknik. En eller kanske två låtar höll kanske inte riktigt lika hög nivå som de övriga, men det är fortfarande en otroligt bra album, som är väl värt att lyssna på.

Låten jag fastnade för mest: Dig That Hole och When The Planes Fall From The Sky (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Good Charlotte – Cardiology Låtlista:

1. Introduction To Cardiology
2. Let The Music Play
3. Counting The Days
4. Silver Screen Romance
5. Like It’s Her Birthday
6. Last Night
7. Sex On The Radio
8. Alive
9. Standing Ovation
10. Harlow’s Song (Can’t Dream Without You)
11. Interlude: The Fifth Chamber
12. 1979
13. There She Goes
14. Right Where I Belong
15. Cardiology

Hemsida: Good Charlotte

MySpace: Good Charlotte

Min recension:

Good Charlotte är ett amerikanskt pop-punk/punk-rock band, och detta är deras femte och senaste album från 2010, förutom ett samlingsalbum och två EP-skivor. Jag har hört dem förr, men bara enstaka låtar, och har inte blivit något vidare imponerad av det jag hört, men tänkte ge dem en chans, och lyssnade då på detta albumet, och det här albumet imponerade lika lite på mig som jag innan trodde. Jag tycker att detta bandet tillhör den skaran band som jag kallar för ”falsk marknadsföring”, de ska vara fulltatuerade, färga håret svart, sminka sig och se så jävla hårda ut, och så lyssnar man på musiken, som då är jävligt mesig och fjantig, det blir bara helt fel. Jag menar inte att du får spela lugn musik om du är tatuerad, det har ju egentligen inte med musiken att göra, men det utger sig verkligen för att vara så hårda, och musiken är ren skit faktiskt. Det finns såna mängder av pop-punk, så i stort sett alla de banden kan smälta ihop till ett, de låter likadant, det är lika tråkig musik och ingen står direkt ut från mängden. Det är ett albumet med några tempo låtar, som är halvt punkiga och extremt poppiga, och så kommer det in några lugnare låtar, nästintill ballader, och inget av dessa olika tempon gör bandet bättre. Jag kan uppskatta någon låt här och där, den ända låten med dem som jag har tyckt bra om innan, det är låten The River från en tidigare platta, men då har de Avenged Sevenfold´s vokalist M. Shadows som gästartist, utan honom så skulle jag kanske inte gilla den låten ens. Jag kan knappt säga något positivt om detta bandet faktiskt, i och med att M. Shadows är med på en av deras låtar, så kan man ju för skojs skull jämföra Good Charlotte med Avenged Sevenfold, och jag har visserligen klagat på några tidigare album med AS, men tar vi deras senaste album, så är det mil emellan dessa två banden. AS är mer heavy metal, och mer åt metalcore hållet i för sig, men de är mycket hårdare, har mycket mer melodier och riff, och en otroligt duktig sångare, jag skulle kunna skriva motsatsen av GC. Det är långt ifrån hårt, det är som skrivet lite halvt punkigt, de har i stort sett bara fjantiga pop-melodier och deras sångare är inget vidare. Det är bland andra  tvillingarna Madden som är med i bandet, Benji på gitarr och Joel på sång då, den sistnämnda är som skriver inget bra sångare och den förstnämnda kan jag inte säga mycket om, precis som bandets andra musiker, för de visar inga prov på bra musik. Som ni förhoppningsvis förstår, så gillar jag inte detta, kan inte förstå hur de kan ha så mycket fans som de har överhuvudtaget, men tror samtidigt inte att jag är ensam om att tycka det.

Låten jag fastnade för mest: 1979

Av mig får albumet:

Read Full Post »

These Are They – Disposing Of Betrayers Låtlista:

1. The Massacre
2. Behind The Door
3. The Sins Of My Brothers
4. No Angels To Catch You
5. By Phaeton’s Design
6. Cranial Hemorrhage (Devastation Cover)
7. La Mano Nera
8. Evening Widows
9. Disposal Of Betrayers

Hemsida: These Are They

MySpace: These Are They

Min recension:

These Are They är ett amerikanskt death metal band, och detta är deras andra och senaste album från 2010, förutom en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem förut, men efter att ha lyssnat på detta, så tycker jag att de är är bra, men inte så mycket mer än det. Jag blev väldigt kluven i deras musik, de låter helt klart som ett death metal band, men jag tycker att de även låter för mycket som ett black metal band, och det förstör mer än vad det gör nytta. Jag har på det senaste lärt mig att jag inte ska ha så mycket fördomar mot black metal band, för det är en hel del sådana band som har överraskat mig positivt, men jag läste alltså att detta skulle vara ett death metal band, men påminner mig alltså mer om ett black metal band. Och där blir det ju mer en smaksak, och i min smak, så tynger det alltså ner musiken, men ska man dela på musik och sång, så påminner musiken mer om death metal och sången eller vrålen i detta fallet, mer om black metal i min mening. Ska vi ta själva musiken, så låter det väl som klassisk death metal, men kanske i en modern tappning, det är jävligt tungt måste jag säga, det känns som att de har lagt sin kraft på det tunga och hårda från death metal. Men det finns ju även melodi rakt igenom låtarna, och jag har faktiskt inte så mycket att klaga på gällande musiken, jag tycker att den är riktigt bra. Det är väl då snarare vissa låtar och framförallt vrålen som drar ner betyget för mig, men det är väl samma där, det är väl en smaksak, och den vrål-tekniken är väl inte en av mina favoriter direkt. Sångaren i bandet heter Paul Kuhr använder sig visserligen av olika tekniker, men den han använder sig av mest, påminner mig mestadels om stilen eller tekniken som en sångare i ett black metal band använder sig av, och det går inte alltid hem hos mig. Det är ett riktigt grovt vrål, det kommer säkerligen från långt ner i magen nånstans, och jag kan uppskatta den tekniken hos vissa vokalister, men jag tycker inte att Paul låter speciellt bra, och det drar tyvärr ner musiken en hel del. Hade det varit en typisk death metal-vrålare, och en bra sådan i detta bandet, så hade det nog blivit ett riktigt bra betyg för detta albumet, men jag kan inte sätta ett högt betyg bara för att jag gillar själva musiken mycket på säg 75% av låtarna. Betyget nedan är det högsta som jag kan sätta, hade jag satt halvbetyg, så hade jag väl gett dem 3,5 istället, men nu är inte så fallet, ni får lyssna och avgöra själva.

Låten jag fastnade för mest: Evening Widows

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Ill Niño – Dead New World Låtlista:

1. God Is Only For The Dead
2. The Art Of War
3. Against The Wall
4. Mi Revolucion
5. Bleed Like You
6. Serve The Grave
7. If You Were Me
8. Ritual
9. Killing You, Killing Me
10. How Could I Believe
11. Bullet With Butterfly Wings (Smashing Pumpkins Cover)
12. Scarred

Hemsida: Ill Niño
MySpace: Ill Niño

Min recension:

Ill Niño är ett amerikanskt nu-metal /alternativ metal band, och detta är deras femte album från 2010, förutom ett samlingsalbum och tre EP-skivor. Jag har tidigare recenserat deras förra album Enigma, det albumet gav jag 4 av 5, detta albumet är snäppet bättre, jag är otroligt glad över att de återigen tar till ett hårdare album. De har väl visserligen hört ett antal hårda låtar på alla album, men på vissa låtar och på vissa album, så har de dragit lite för mycket åt det poppiga hållet tycker jag. Och det finns ju även med på detta albumet, men jag tycker att de flesta av deras låtar mycket tyngre och mycket hårdare en på senare dar, och det gör mig riktigt glad. Det är ingen större idé att ni läser min förra recension av bandet, för jag såg nu att jag skrev knappt någonting, så ska försökte skärpa mig i denna recensionen istället. Men jag kan hålla med mig själv i det lilla jag skrev där, de har en unik stil på sin musik, de kom och jag hörde dem första gången när nu-metal-eran satte igång, och de är en kvar idag och trots att jag personligen lyssnar på få nu-metal band nu för tiden, så gör de fortfarande grym musik. Deras stil eller genre är då nu-metal, men medlemmarna i bandet har ju latinamerikanska rötter och det märks i deras musik om man säger så, det är latinamerikanska rytmer inblandad i deras metal, och det blir en riktigt bra blandning. De använder sig mestadels av engelska, men de har släppt ett helt album och på de övriga albumet är det väl alltid med en låt på spanska och så även på denna plattan, och spanskan passar oftast väldigt bra till metal av någon anledning. Som jag skrev i början så tycker jag att detta albumet har mestadels de tyngre och hårda i sig, men finns även mer melodiska, som låter mer poppiga, och jag har inget emot dem, men jag tycker att Ill Niño är som bäst när de blandar deras hårda och lite lugnare eller melodiska stil, och på denna plattan får de till det riktigt bra tycker jag. Sångaren Cristian Machado gör mig nog aldrig besviken, han har både en bra sångröst, men framförallt så är det väl hans vrål som jag gillar bäst, han gör ett otroligt bra jobb platta efter platta. Så som ni kanske förstår, så gillar jag absolut detta albumet, gillar ni nu-metal så är detta något för er, och om ni dessutom vill höra ett nu-metal band med lite andra influenser, som latinamerikansk musik som i detta fallet. Detta är i vilket fall som helst ett otroligt bra album, varierande låtar, alltså både stenhårda och blytunga, och lugna och melodiska, och kan varmt rekommendera det hela enkelt.

Låten jag fastnade för mest: Serve The Grave och If You Were Me (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Iron Fire – Metalmorphosized Låtlista:

1. Reborn To Darkness
2. Nightmare
3. Still Alive
4. Back In The Pit
5. The Underworld feat. Ivan Grosmeyer
6. Crossroad feat. Sofie Emelie Puggard
7. Riding Through Hell
8. Left For Dead
9. The Graveyard
10. My Awakening
11. Drowning In Blood
12. The Phantom Symphony

Hemsida: Iron Fire

MySpace: Iron Fire

Min recension:

Iron Fire är ett danskt power metal/speed metal band, och detta är deras sjätte och senaste album från 2010. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på det här, så tycker jag att de är helt ok bara, inte så mycket mer än det. Jag blev lite positivt överraskad, för jag tycker att de låter som ett klassiskt power metal band, men så har de med ett vrål som är grövre än vad power metal vrål/sång är, och det kan jag absolut uppskatta, men det försvann tyvärr ganska snabbt. De låter som skrivet som ett klassiskt power metal band, det går oftast väldigt bra ihop med speed metal, som det gör här, det är ingen jätte skillnad mellan genrerna kanske, men det är väl just därför de går så bra ihop. Det är teknisk och snabb musik, oftast väldigt melodiskt byggda låtar, kanske framförallt mot refrängerna, men åtminstone en del av dem har en hel del tyngt över sig, och det blir riktigt bra, men bara på vissa låtar. Jag tycker att ser man över hela albumet, så är detta väldigt ojämnt, vissa låtar är riktigt bra, andra inte alls lika bra, eller rentav dåliga, och det drar ju helt klart ner betyget för hela albumet. Sångaren Martin Steene förvåna mig då lite som jag skrev i början, han använder sig oftast av typisk power metal sång/vrål, men så går han helt plötsligt över i hårdare och grövre vrål och det blir en lite modernare stil över honom. Men samtidigt som jag blev positivt överraskad där, så blir jag då istället lite besviken, för det är inte i alla låtar han gör så, och det är under väldigt korta partier i de låtarna som han väl gör det i. Så man kan väl helt enkelt påstå att jag gillar kanske halva albumet och ogillar halva albumet, och att det är både musiken och sången som både imponerar på mig och gör mig besviken. Och en sådan åsikt, det tycker jag bara kan luta åt en betyg, och det är ett ljummet sådant, och det är det som det får bli också. Jag vet ju inte hur de har varit på deras tidigare album, de har ju ”bara” släppt 6 album och då är det en jävla massa musiker som har gått igenom bandet, jag såg en hel lista, och det där kan ju ta musiken åt olika riktningar, denna senaste upplaga av bandet kanske låter helt annorlunda än vad de tidigare har gjort. I listan jag har läst är det visserligen framförallt gitarrister och trummisar som de bytt, och några basister, det verkar som att sångaren är kvar från start, men det kan ju som skrivet fortfarande ända på deras musikstil, men betyget för detta albumet består i vilket fall som helst.

Låten jag fastnade för mest: Still Alive

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Jimmy Eat World – Invented Låtlista:

1. Heart Is Hard To Find
2. My Best Theory
3. Evidence
4. Higher Devotion
5. Movielike
6. Coffee and Cigarettes
7. Stop
8. Littlething
9. Cut
10. Action Needs An Audience
11. Invented
12. Mixtape

Hemsida: Jimmy Eat World

MySpace: Jimmy Eat World

Min recension:

Jimmy Eat World är ett amerikanskt alternativ rock/emo/pop-punk band, och detta är deras sjunde och senaste album från 2010, förutom några live album, ett samlingsalbum, och EP-skivor. Jag har hört dem ett antal gånger förut, men bara enstaka låtar under årens lopp, har aldrig lagt märke till dem direkt, men tog mig nu tid för att lyssna på dem, och jag tycker att de är riktigt tråkiga, men hade ingen direkt förhoppning efter det som jag har hört tidigare. Man kan säga att detta albumet är en blandning av pop-punk låtar i samma anda som de flesta pop-punk banden som spelas på radio/tv, och av en hel drös med emo-ballader, och jag kan väl uppskatta vissa såna låtar, men en hel platta, det för mycket. Sen om man gillar den stilen, så är säkert detta bra, men pop-punk är långt ifrån punk för mig, det är alldeles för poppigt, och emo låtar eller emo-ballader blir bara bra om bandet gör dem på ett speciellt sätt eller har något unikt över sig, och det tycker jag inte att detta bandet har. Ska jag ge er en generell åsikt över hela albumet, så är det tråkigt, ointressant och för vanligt, och det är ju inget vidare betyg, men fanns ju några undantag, men för få för att det äns skulle bli ett ljummet betyg. Det finns inget direkt eget, eller unikt eller speciellt över dem, utan de kör extremt radio-vänliga låtar över hela albumet, och inget intresserar mig direkt. Jag kan fastna för enkla band jag med ibland, jag har inget emot radio-musik i allmänhet, men detta bandet låter precis som alla andra, och det blir tråkigt i längden, då vill jag inte höra något mer från dem direkt. Sångaren Jim Adkins, som även spelar gitarr har en helt ok sångröst, men ganska typisk för en sångare i ett sånt här band, han får även hjälp av den andra gitarristen Tom Linton, och det är ingen skillnad på honom. Betyget nedan är det mest rättvisa, det finns inte mycket att diskutera, inte från min sida i alla fall.

Låten jag fastnade för mest: Heart Is Hard To Find

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Grinderman – Grinderman 2 Låtlista:

1. Mickey Mouse And The Goodbye Man
2. Worm Tamer
3. Heathen Child
4. When My Baby Comes
5. What I Know
6. Evil
7. Kitchenette
8. Palaces Of Montezuma
9. Bellringer Blues

Hemsida: Grinderman

MySpace: Grinderman

Min recension:

Grinderman är ett brittiskt garage rock/alternativ rock band, och detta är deras andra och senaste album från 2010. Jag har aldrig hört dem innan, men jag blev tipsad om dem, och jag tycker att detta är bland det tråkigaste som jag har hört på länge. Jag tyckte att det verkade intressant till en början, men nästan direkt så övergick det till besvikelse, inte för att jag hade några förhoppningar kanske, men detta var inget vidare i min mening. Jag tycker att nästan alla låtar är antingen sömnpiller eller utdragna till tusen, eller både och för den delen, speciellt spår 5, What I Know, jag bara längtade till det skulle ta slut faktiskt. Och så var det som skrivet med de flesta låtarna, det var i alla fall väldigt få undantag, och jag tycker nästan att hela albumet blev helt ointressant, det är absolut inget som jag kommer att lyssna på i framtiden om de nu inte ändrar sin stil dramatiskt, och det tror jag väl knappast. Ok att det finns musik som experimenterar med sin genre, sin musik och sitt sound, men då går det väl antingen åt helvete eller så blir det otroligt bra, och ni förstår säkert åt vilken håll jag tycker att detta gick. Det låter som ett garage rock band, med ett lite skitigt och demo-aktigt sound, blandat med progressive rock skulle jag nog vilka påstå, komplexa slingor genom nästan alla låtar. Men istället för att jag blir grymt imponerad, att jag tänker vad nytänkande, så blir det hela bara till en jävla gröt på ren svenska, och jag förstår inte vem som kan lyssna på något sånt här. Medlemmarna ingick alla i bandet Nick Cave And The Bad Seeds, och jag är känd med namnet Nick Cave, men jag kan inte påstå att jag är känd med deras musik direkt, men jag hoppas att musiken var bättre i deras förra band. Sångaren och frontmannen heter då Nick Cave, och han låter väl helt ok, men jag tror att musiken förstör så mycket för mig att jag inte hör han igenom, musiken stör mig helt enkelt för mycket. Fans av både detta bandet och det andra jag nämnde förstår väl inte ett skit av vad jag skriver, men jag förstod helt enkelt inte denna musiken, och det står jag för.

Låten jag fastnade för mest: Kitchenette

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »