Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2010

TNT – A Farewell To Arms Låtlista:

  1. Engine
  2. Refugee
  3. Ship In The Night
  4. Take It Like A Man – Woman!
  5. Come
  6. Barracuda
  7. A Signature On A Demon’s Self-portrait
  8. Don’t Misunderstand Me
  9. A Farewell To Arms
  10. Someone Else
  11. God Natt, Marie

Hemsida: TNT

MySpace: TNT

Min recension:

TNT är ett norskt hårdrocks/glam metal/heavy metal/aor band och detta är deras tolfte och senaste album från 2010, förutom två live album, tre samlingsalbum och en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem förr vad jag vet, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är rätt så tråkiga om jag ska vara ärlig, och det är nog för att de är alldeles för enkla för min smak. Och jag blev lite kluven i det där, för jag gillar när hårdrock eller rock´n´roll är enkel och rak, men det finns ju också sådana band som får detta att låta dåligt, för det är en gräns just där, och går man över den, så låter de för poppigt och det blir nästan lite dansbands-varning över bandets musik. Och det är lite så jag känner över TNT´s musik, det blir lite för klämkäckt i många låtar, och även att de ska påstått spela det så kallade aor, alltså adult oriented rock eller album oriented rock, det gör att deras musik låter väl ”gubbigt” och inte alls bra. Så mycket glam metal hör jag väl inte, inte något överdrivet av heavy metal-varan heller, även om det visar sig i vissa låtar, utan detta är ett hårdrock/aor band för mig, och inget vidare bra sådant. Nu har bandet, förutom några år av uppehåll, hållit på sen början av 80-talet, så de har ju erfarenhet och kunskap och säkerligen fått ihop sig en skara av fans, och jag vet ju inte hur de har låtit på deras tidigare alster, men efter att ha lyssnat på detta, så kommer jag då inte att bli en fan av dem. Sen fanns det ju några låtar som då ter sig mer åt heavy metal-hållet, de låter mer klassiska, mycket melodi och sköna riff, och de ter sig framförallt till hårdrocken skulle jag vilja säga, men just de låtarna, de är få, och får inte upp betyget högre än det ni ser nedan. Sångare Tony Mills är inget jag blev imponerad av heller, han låter som en typisk aor-sångare, lite rockig, men mestadels poppig, och i låtar som till exempel Someone Else, så låter även han som ett dansband, eller en dansbands sångare då, och det är ju inget vidare betyg det heller. Så detta albumet är ingen större höjdare i min mening, några få sköna låtar, men resten kommer jag absolut inte att lyssna på igen, utan de är snabbt glömda kan jag lungt påstå.

Låten jag fastnade för mest: Barracuda

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Vengeance – Soul Collector Låtlista:

1. Cross In The Rain
2. Wait Until The Sun Goes Down
3. Soul Collector
4. Samurai
5. What The Hell Is Going On
6. Myspace Freak
7. I Never Felt That Way Before
8. Dance Dance Dance
9. Rock And Roll Band
10. So Many Times
11. Lean On Me

Hemsida: Vengeance

MySpace: Vengeance

Min recension:

Vengeance är ett holländskt heavy metal band, och detta är deras nionde och senaste album från 2009, förutom tre samlingsalbum och tre EP-skivor. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är otroligt bra, jag blev väldigt, väldigt positivt överraskad kan man säga. Det är lite svårt att bli besviken eller positivt överraskad när man aldrig har hört dem innan kanske, men jag har aldrig hört talats om dem, och har inte hört något holländskt band förut vad jag vet, så jag hade inga direkta förväntningar kan man i alla fall säga, men detta var väldigt positivt. De har verkligen anammat heavy metal-genren och har det tjocka, massiva och högljuda soundet över sig helt klart, och det finns en hel drös av sköna melodier, riff och solon, så det är bara att sitta och njuta av klassisk, men samtidigt modern heavy metal. Jag tipsar ofta om gamla klassiker på mina andra sida Metalnallen´s Dagens, men oftast så är det just de låtarna är några till som jag lyssnar på, det är inte så många av dessa klassiska band som jag lyssnar på hela album, eller på dagligen, utan jag håller mig väldigt uppdaterad och lyssnar mestadels på ny musik. Men när man hör ett band som Vengeance, så tar man sig tillbaks till heavy metal historien och det är väldigt skönt att få höra rötterna från denna genren, men som jag skrev tidigare, det låter fortfarande modernt, så de har hållit sig klassiska, men de har inte fastnat i det förgångna heller. Men bandet har funnits sen 1983, så det fanns ju när heavy metal kanske var som störst, eller i alla fall när dagens mest klassiska heavy metal-band hade sin stora era, så de kan väl sina grejer sen dess. Sångaren Leon Goewie gillar jag skarpt även han, en riktigt duktig sångare, med en riktigt bra pipa, låter riktigt bra även i de mest kraftfulla partierna, men även i de lugnare, och det är skönt att höra en sångare som har en viss bredd. Men gillar ni heavy metal, så finns det nog det mesta som ni kan leta efter här, tempo låtar, lugnare låtar och nästintill power ballader, så varierat, melodiskt och riktigt jävla bra helt enkelt, en fullpoängare för mig.

Låten jag fastnade för mest: What The Hell Is Going On och Dance Dance Dance (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Dundertåget – Dom Feta Åren Är Förbi Låtlista:

1. Här Har Vi Allt Som Du Behöver
2. Den Enda Här Som Inte Är Unik
3. Vingars Brus feat. Nina Ramsby
4. Förvånad, Hånad och Kränkt
5. Dom Feta Åren Är Förbi
6. Gör Om, Gör Rätt
7. Dårarnas Tid
8. Människa Eller Svin
9. Bara Till Besvär
10. Full Kalabalik

Hemsida: Dundertåget

MySpace: Dundertåget

Min recension:

Dundertåget är ett svenskt rock/garage rock,/hårdrocks/blues rock/power pop band, och detta är deras andra och senaste album från 2010. Jag har nog bara hört någon enstaka låt från dem innan, men jag vet vilka det är, bandet leds ju av The Hellacopters gamla gitarrist Robert Dahlqvist, som dessutom kommer från min hemstad Uddevalla. Och nu har jag alltså lyssnat på detta albumet, och jag tycker att det är riktigt skön rock´n´roll på svenska, så det är ovant, men låter riktigt bra faktiskt. De flesta svenska band som spelar någon form av rock eller metal, det brukar ju mestadels vara på engelska, men det är alltid lika kul att höra ett band på svenska, det kanske inte alltid blir så bra, men i detta fallet så blev det just det. Sen beror det ju mycket på hur musiken låter och en hel del hur låtskrivaren är, och i detta fallet, så tycker jag även att de två sakerna låter bra, för det mesta kanske jag ska skriva, det fanns allt några låtar, som inte låter riktigt lika bra, lite halvtråkiga, lite väl ”Lars Winnerbäck:iga” låtar, och det är oftast inget för mig. Men på övriga låtar, så låter detta som enkelt och rakt rock´n´roll band, med en hel del blues:iga och lite små jazz:iga influenser, det är som man brukar säga: ”Det riktigt svänger om dem”! Det är ju även kul att Robert Dahlqvist eller Strängen som han kallas, kommer från min hemstad, och även bandets andra gitarrist Robert Pehrsson gör detta, jag vet att musik och kanske framförallt rock är populärt här, men vi har inte så mycket kända musiker härifrån, förutom de två då kanske. Att prata om bandet som musiker, de tycker jag inte att vi behöver, det låter riktigt bra bara, kanske speciellt gitarrerna då, men Strängen som sångare är väl ingen jätte kvalité kanske, de funkar till deras musik, men han är ju ingen fantastisk sångare så sätt, men det är någon speciellt i hans ton som jag ändå fastnade för. Men jag tycker som jag har skrivit tidigare att detta albumet är riktigt skönt och är absolut värt ett bra betyg, om än inte det högsta, men ett otroligt skönt rock´n´roll album på svenska, som ni absolut ska ta och lyssna på.

Låten jag fastnade för mest: Vingars Brus feat. Nina Ramsby

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Foghat – Last Train Home Låtlista:

  1. Born For The Road
  2. Needle & Spoon
  3. So Many Roads, So Many Trains
  4. Last Train Home
  5. Shake Your Money Maker
  6. It Hurts Me Too
  7. Feel So Bad
  8. Louisiana Blues
  9. 495 Boogie
  10. Rollin’ & Tumblin’ / You Need Love
  11. In My Dreams
  12. Good Good Day

Hemsida: Foghat

MySpace: Foghat

Min recension:

Foghat är ett brittiskt blues-rock/boogie rock/hårdrocks band, och detta är deras femtonde och senaste album från 2010, förutom ett antal live album. Jag har aldrig hört dem tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är riktigt sköna faktiskt, och det trodde jag inte innan jag började att lyssna på albumet. Blues finns i näsan all rock och metal, så jag kan ju inte påstå att jag inte gillar det, men sen är det ju visserligen skillnad på blues och blues-influenser i rock och metal. Och boogie eller boogie rock skulle man kunna beskriva som tung och progressiv blues-rock, och det är inget som jag brukar lyssna på heller direkt, men det lät riktigt skönt måste jag säga. Det är en hel drös av sköna solon, sköna melodier, sköna riff och det bara osar blues och en skvätt sydstats rock över deras musik och det blir riktigt bra i slutändan. Jag vet inte om detta får mig att lyssna på mer musik av detta slaget direkt, men jag kan definitivt lyssna på detta bandet och behöver kanske inte vara lika fördomsfull mot genren och stilen boogie rock i framtiden. Jag tycker att de har fått till den klassiska blues musiken, fått tag i rötterna från 60-talet och moderniserat det, så att det låter bra även idag, och jag tycker att de har lyckats riktigt bra med detta. Att de har fått det att samtidigt låta modernt, det är nog att man hör mycket av den moderna och samtidigt traditionella hårdrocken, som sammaföser dessa olika stilar från olika decennier. Bandet har släppt album sen början av 70-talet och har även haft en hel drös av olika medlemmar, men dagens och detta albumets sångare, han heter Charlie Huhn, och jag måste säga att jag gillar honom skarpt. Han är nog som gjord för denna musiken, han har en hes och rispig rockröst, han har en ”groovy” bluesröst och jag njuter av honom i nästan varje låt. Det fanns väl några låtar som inte fick mig att smälta direkt, och det blev lite för mycket av det goda så att säga, så jag vill inte sätta det högsta betyget, men det blir absolut ett högt betyg för ett riktigt bra album.

Låten jag fastnade för mest: Needle & Spoon

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Santana – Guitar Heaven: The Greatest Guitar Classics Of All Time Låtlista:

1. Whole Lotta Love (Led Zeppelin Cover) feat. Chris Cornell (Soundgarden)
2. Can´t You Hear Me Knocking (The Rolling Stones Cover) feat. Scott Weiland (Stone Temple Pilots)
3. Sunshine Of Your Love (Cream Cover) feat. Rob Thomas (Matchbox 20)
4. While My Guitar Gently Weeps (The Beatles Cover) feat. India Arie & To-To Ma
5. Photograph (Def Leppard Cover) feat. Chris Daughtry (Daughtry)
6. Back In Black (AC/DC Cover) feat. Nas & Robyn Troup
7. Riders On The Storm (The Doors Cover) feat. Chester Bennington (Linkin Park) & Ray Manzarek (The Doors)
8. Smoke On The Water (Deep Purple Cover) feat. Jacoby Shaddix (Papa Roach)
9. Dance The Night Away (Van Halen Cover) feat. Pat Monahan (Train)
10. Bang A Gong (T. Rex Cover) feat. Gavin Rossdale (Bush)
11. Little Wing (The Jimi Hendrix Experience Cover) feat. Joe Cocker
12. I Ain´t Superstitious (Howlin´ Wolf Cover) feat. Jonny Lang
13. Fortunate Son (Creedence Clearwater Revival Cover) feat. Scott Stapp (Creed)
14. Under The Bridge (Red Hot Chili Peppers Cover) feat. Andy Vargas

Hemsida: Santana

MySpace: Santana

Min recension:

Santana är ett amerikanskt blues-rock/hårdrocks/latin rock/jazz fusion/psykadelisk rock/rock band, och detta är deras tjugoförsta album från 2010, förutom en drös av live- och samlingsalbum. Jag har aldrig hört ett helt album med dem, eller deras frontman Carlos Santana, men jag har hört ett antal låtar med dem/han innan, och detta är alltså en studio album med covers på klassiska rocklåtar med kända musiker och vokalister. Och jag tycker att detta albumet är riktigt skönt, med några halvt väntande och några oväntade gästartister, och sångare då såklart, då inte Santana sjunger, utan lirar på sina gitarrer. I låtlistan ovan kan ni både läsa vilka som har gjort original versionerna av låtarna och även vilka vokalister som är med och sjunger på låtarna, och det är allt från klassiska rock och metal röster till de lite modernare rock och metal och pop röster, så det är en stor bredd gällande både låtar och sångare, och det är ju ännu ett plus för albumet. Och som ni ser ovan så behärskar denna mannen allt från blues:ig rock, till latinska rytmer, till jazz:igare rock till psykadelisk rock, så det är även en stor bredd på mannen som står för gitarrerna och hela plattan. Och vet ni inte vem denna mannan är sen innan, så tycker jag absolut att ni ska läsa på och lyssna på äldre alster från honom, för han är väl numera någon form av gitarr-guru, gitarr-mästare, gitarr-legend eller vad ni nu vill kalla det, det är väl därför som så många mer eller mindre kända sångare vill jobba med honom. Sen har jag hört många bra original låtar från honom också, men det var nästan lite extra kul att få höra en hel platta med covers, på mer eller mindre kända rock/metal-låtar för mig, så det är absolut inget minus. Sen så ska jag vara ärlig och skriva att även fast han trollar iväg på sin gitarr i alla låtar, så tycker jag inte att de räddare låten från att låta halvtråkig, men om det har med min smak att göra eller att låten är dålig, det vet jag inte, men jag skulle tro att det är min personliga smak. Det var helt enkelt så att några få låtar, inte höll alls lika hög klass som de andra, även fast det kanske innehöll en duktig sångare och att Santana spelade grym gitarr, och då är ju illa tvungen att dra ner betyget ett snäpp. Men förövigt så var det alltså en hel drös med grymma låtar, mestadels duktiga och sköna sångare, och absolut ett album att lyssna på, kanske framförallt om man gillar instrumentet gitarr då kanske.

Låten jag fastnade för mest: Photograph (Def Leppard Cover) feat. Chris Daughtry (Daughtry)och Under The Bridge (Red Hot Chili Peppers Cover) feat. Andy Vargas (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Crystalic – Persistence Låtlista:

1. Sub-Creatures
2. Throne Of Sin
3. Wall Of Sanity
4. Vanishing Act
5. Voiceless Army
6. Eulogy
7. Blastbeat Of My Heart
8. The Flame
9. New Time0
10. Lord Of The Mourn
11. Too Dark To See
Hemsida: Crystalic
MySpace: Crystalic
Min recension:

Crystalic är ett finskt progressive death metal band, och detta är deras andra och senaste album från 2010, förutom fem demos. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är riktigt bra, klassisk death metal med progressiva inslag, och på en mycket hög nivå. De har allt från det tunga gitarr-slingorna, till de ”blast-beat:ande” trummorna och djupa vrålen från death metal, och de har det kraftfulla, klassiska och komplexa från progressive metal, och allt tillsammans låter riktigt bra. Finnarna är ju bra på metal, de har de ju vart länge, det är väl vi i Norden eller Skandinavien över lag, men man hör väl mest metal från Sverige, Finland och Norge skulle jag tro, Danmark är väl lite efter då kanske. Men i vilket fall som helst, så är det alltid kul med musik från Sverige eller våra grannländer, och musiken håller absolut internationellt, vi är ju till och med kända inom death metal, med ”The Gothenburg Sound”, så där är vi allt i fronten. Och Crystalic verkar ju inte vara ett undantag direkt, de håller riktigt hög klass, spelar tekniskt, tung och melodisk death metal, och jag har inte så mycket att klaga på faktiskt, förutom lite småsaker kanske. Jag tycker att plattan är varierande med olika typer av låtar, och det finns låter, till exempel den som jag valde som den bästa här längre ner som varierar i själva låten, så det är ju absolut ett plus det med. Men det var kanske en eller två låtar som jag tycker fall i skymundan lite, och inte var alls lika bra som de andra, de var till och med lite halvtråkiga, och det är tyvärr en sådan sak som drar ner betyget för ett album. Men för att lämna det lilla negativa, så kan vi istället ta sångaren Lasse Heinonen, som håller för det mesta, ett skönt och klassiskt death metal vrål, men det är även lite negativt över honom, jag tycker inte att rösten håller i alla låtar. Men förutom de två negativa sakerna, så är det åtminstone 9 av 11 grymma låtar, och det håller ju betyget uppe högt, och det är fortfarande ett otroligt bra album, inget snack om saken.
Låten jag fastnade för mest: Too Dark To See
Av mig får albumet:

Read Full Post »

Plector – Dark & Spiteful Låtlista:

1. Spiteful Love
2. Past Is Done (Dead And Gone)
3. Alcoholic Refuge
4. Slave Until You Die
5. Emotions Decline
6. Embrace Your Shit
7. Apathic Mind
8. Kill Yourself Inside
9. Released Aggression
10. Die Alone (Bonus Track)

Hemsida/MySpace: Plector

Min recension:

Plector är ett svenskt melodiskt thrash metal/death metal band från Umeå, och detta är deras debut och ända släppta album från 2009, förutom en EP-skiva och en demo. Jag har aldrig hört dem innan, men jag fick deras album skickat av deras skivbolag, och efter att ha lyssnat på detta, så tycker jag att de är riktigt bra i viss mening, och inte alls lika bra i annan mening, jag blev med andra ord lite kluven i deras musik. Deras musik är snabb, aggressiv och rå, allt från thrash metal, den är välspelad, teknisk och otroligt tung, allt från death metal, men i vissa låter så är det något som saknas tyvärr. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, för detta är otroligt melodiskt, samtidigt som det är ett tjockt ljud, att bandet har en blytung trummis, och att låtarna är varierande och otroligt sköna att lyssna på. Man kan höra allt från 80-talets thrash metal fram till dagens death metal, och det är en riktigt bra bredd på deras musik, så jag vet egentligen inte vad jag klagar på, för det finns inte så mycket, men jag tror det är mest sången/vrålet som lite förstör för mig faktiskt. Det är gitarristen Erik Engbo som står för det mesta av just detta, och det är inte att jag ogillar hans stil eller teknik så sätt, men jag tycker inte alltid att det passar in i deras låtar tyvärr, utan jag hade hellre önskat mig en annan teknik. Och ibland så är det sådana saker som kan dra ner ett betyg för mig, ska jag ge ett band och ett album det högsta betyget, så vill jag ju vara nöjd med både musik och sång, och på alla eller de allra flesta låtarna, och i detta fallet, så blev jag lite halv besviken i vissa låtar. Och denna gången så är det då inte musiken, utan det är sången som ställer till det lite, men det sänker ju inte betyget något extremt direkt, utan det tar ”bara” ner det till ett nivå sämre, men det är fortfarande ett otroligt bra album, och är värt ett högt betyg, inget snack om saken.

Låten jag fastnade för mest: Aphatic Mind

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »