Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2011

Rise Against  – Endgame Låtlista:

1. Architects
2. Help Is On The Way
3. Make It Stop (September’s Children)
4. Disparity By Design
5. Satellite
6. Midnight Hands
7. Survivor Guilt
8. Broken Mirrors
9. Wait For Me
10. A Gentlemen’s Coup
11. This Is Letting Go
12. Endgame

Hemsida: Rise Against

MySpace: Rise Against

Min recension:

Rise Against är ett amerikanskt melodiskt hardcore/punk-rock/hardcore-punk band, och detta är deras sjätte och senaste album från 2011, förutom två EP-skivor, ett split album och en demo. Jag har tidigare recenserat deras förra album Appeal To Reason, det albumet gav jag 4 av 5, detta albumet tycker jag är minst lika bra, så de har ju knappast sänkt nivån, men det har samtidigt kanske inte höjt den heller. Nu har jag ju inte hört alla deras tidigare alster, så jag vet ju inte om de har något så kallat mästerverk bak i tiden, men det kan ju lika gärna vara så att de håller en väldigt jämn och hög nivå rakt igenom alla deras album, och de kanske inte riktigt har fått till det där sista som då skulle göra albumet till ett mästerverk. Sen är ju det säkerligen olika på vad de tycker själva och vad vi i media tycker, de kanske känner att de redan har släppt ”det där” albumet, eller för den delen att alla deras album är sådana, men av det som jag har hört och detta albumet då, så tycker jag inte att de når riktigt ända fram. Men jag tycker fortfarande att de har en lite egen stil, de har något som gör den unika och står ut från mängden helt enkelt, och deras musik är väldigt varierande låt för låt på ett album, och även så på detta albumet, så det ska de ha all cred för, för det är sådana band som är roliga att följa album för album. De har lugna låtar, nästan ballader, mycket tempo låtar, de är punk:iga, de är pop:iga, de är rock:iga, men de låter inte så mesigt som många amerikanska band inom samma genrer kan göra, utan de har en spets på sin musik, och det är väl det som gör dem så bra. Och som jag var inne på, de har varierande låtar, och det är otroligt viktigt för mig personligen om jag ska lyssna på ett sånt här album, så där får de ju även pluspoäng från min sida. I min förra recension, som var väldigt kort, så var jag inne på att de liknar Offspring, och det tycker jag fortfarande att de gör, i alla fall deras tidigare album, så Offspring fortfarande var bra och punk:iga, och jag hör många likheter dem emellan, så gillar ni deras tidiga alster, så tror jag absolut att ni kan tycka om detta. Bandets sångare Tim McIlrath var jag också inne på sist, skrev väldigt lite där med, jag skrev att jag tyckte om hans röst, men att den inte är så stark, och det håller jag väl med om idag med, men han har något speciellt i sin röst som höjer honom ändå, och på detta albumet så är det hans vanliga hesa rock-röst, och även några tendenser på vrål/skrik, och riktigt kul att få höra det med. Så med både sång och musik så tycker jag att de håller sig högt, men som jag var inne på i början, jag väntar fortfarande på bandets mästerverk, men det känns som att det kan vara påväg, de har absolut kommit långt i alla fall.

Låten jag fastnade för mest: Make It Stop (September’s Children) och Satellite (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Annonser

Read Full Post »

Where Angels Suffer – Purgatory Låtlista:

1. Cardiac Arrest
2. Can’t Stop
3. Don’t Wanna Die
4. Crying Eagle
5. Unnatural High
6. Judgment Day
7. Zombie (The Cranberries Cover)
8. Lust
9. Violent New Breed
10. Morning After
11. Eye Of The Storm
12. Boom

Hemsida: Where Angels Suffer

MySpace: Where Angels Suffer

Min recension:

Where Angels Suffer är ett amerikanskt melodiskt heavy metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2010. Jag har aldrig hört dem tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är riktigt sköna och låter riktigt klassiska, jag blev positivt överraskad så att säga. Om ni tänker er hur heavy metal lät på framförallt 80-talet skulle jag vilja säga, så lät det såhär som detta bandet låter idag, och det kanske inte är, eller det är inte det som jag brukar lyssna på direkt, men detta imponerade helt enkelt på mig. Jag tycker att de har fått till den där tunga, men melodiska stilen riktigt bra, och att musiken pumpas ut otroligt hårt, men samtidigt har en mjuk känsla över sig, de där kontrasterna låter riktigt bra måste jag säga, och det är kul att höra att det finns sådana band även idag. Och att jag tycker att de mestadels låter som de kommer ifrån 80-talet, det är ju dels för att viss heavy metal lät så då, och dels för att det även fanns populära genrer som glam metal och glam rock, och det tycker jag även att Where Angels Suffer har tendenser till i sin musik, men de håller även en bra balans där, det blir inte för mycket av det. Och en sak som gör mig ännu mera imponerad, det är att detta är deras debut, så de måste helt enkelt ha många hjältar ur 80-talets heavy metal, och vill verkligen göra sådan musik, fast med en modernt twist, och det har de absolut lyckas med. Sen så är ju inte medlemmarna nybörjare direkt, det finns bland annat före detta W.A.S.P. medlemmar i detta bandet, och när var de populära, jo, på 80-talet slog de ju igenom, så det är ju ytterliggare ett bevis på var ifrån de har fått sitt sound och sin stil. Ska vi avsluta detta med sången, så står Rich Lewis för detta, och han imponerar även han, en riktigt kraftfull och ren sång, coh jag får riktigt go gåshud när han klämmer på rösten ordentligt, så jag tänker faktiskt ge detta albumet det högsta betyget, för det håller såpas hög nivå rakt igenom.

Låten jag fastnade för mest: Crying Eagle och Unnatural High (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Within Temptation – The Unforgiving Låtlista:

1. Why Not Me
2. Shot In The Dark
3. In The Middle Of The Night
4. Faster
5. Fire And Ice
6. Iron
7. Where Is The Edge
8. Sinéad
9. Lost
10. Murder
11. A Demon’s Fate
12. Stairway To The Skies

Hemsida: Within Temptation

MySpace: Within Temptation

Min recension:

Within Temptation är ett holländskt symfoniskt metal/symfonisk rock/gothic metal band, och detta är deras femte och senaste album 2011 förutom två live album och tre EP-skivor. Jag har hört dem innan, men bara enstaka låtar, aldrig ett helt album, förrän nu, och efter att ha lyssnat på detta så tycker jag att dem är bra, men det är samtidigt inget som imponerar på mig stort. När det gäller symfonisk musik, så är det samma som med power metal för mig, ibland låter det riktigt bra, ibland låter det för fjantigt, men i Within Temptation´s fall så låter det inget av det egentligen, det låter för pop:igt för mig istället, det går för långt ifrån metal kan man väl säga. Det är som vanligt pampiga låtar i sann symfonisk anda, de är mäktiga och majestätiska i alla dess former och låtarna innehåller en hel del tunga riff och sköna melodier, men det är där det stannar för mig. För i stort sett albumets alla låtar är extremt pop:iga och de skulle för mig lika gärna kunna vara med på en pop-platta med lite rockinfluenser och det är inte riktigt det jag vill höra kanske. Sen finns det absolut pop:ig rock och pop:ig metal som funkar riktigt bra också, men jag tycker att det är starkare än metal:n i detta fallet och då blir det inte riktigt så bra som jag hade önskat, och jag tycker inte enbart att det är sångarskans fel. En röst kan ju absolut förändra musik, men förutom hennes röst och hennes stil, så tycker jag att musiken och låtarna är uppbyggda på samma sätt som vilket pop-dänga som helst, så som jag skrev, det är absolut inte bara sångerskans ”fel”. Sångerskan som jag prata om heter så mycket som Sharon den Adel, och hon har absolut en bra röst, ren, men med en ganska så egen klang, och kraftfull som sångare/sångerskor brukar ha i sådana här band. Så har ju inget att klaga på hennes kompetens, men hon såsom musiken låter för min smak alldeles för pop:ig, och det blir inte så bra som det säkert kunde ha blivit. Men jag ska åtminstone ge dem ett hyggligt betyg, för detta är ju inte dåligt, absolut inte, men jag hade absolut funnit ett större intresse i dem om de var något tyngre i musiken och att de eller rättare sagt Sharon hade tuffat till sig lite grann och använt sig kraftfulla röst på ett annat sätt, men detta är ju fortfarande bra.

Låten jag fastnade för mest: Lost

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Beyond The Pain – Swallow The Real Låtlista:

1. Paranoisia
2. Alone And Hostile
3. Flesh Made Mad
4. Septichism
5. The Alternate Eve
6. Ex-stasis
7. Dig-It-All
8. Shape Her Death

Hemsida/MySpace: Beyond The Pain

Min recension:

Beyond The Pain är ett franskt progressive death metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2011. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är rätt så dåliga faktiskt, det var då långt ifrån imponerande kan jag lungt påstå. Jag vet inte om jag skulle vilja kalla dem för ett death metal band ens, jag vet inte riktigt vad man ska kalla dem för, progressiva är de absolut, det är en mängd olika, konstiga, komplexa slingor, ljud och oljud i deras musik, men jag tycker inte att det låter speciellt bra. Det är som att de har slängt ihop någon tyngre genrer, vi kan ta death metal då, för det påminner väl om det i alla fall, och detta med något nästan jazz:igt, pop:igt, en touch av klassisk musik, och även någon elektroniskt mitt i , och jag tycker bara att det blir för abstrakt nästan, det finns ingen direkt linje. Sen finns det ju musik där det ska vara väldigt komplext och musiken ska inte riktigt ha någon riktlinje, utan det är som ett oorganiserat kaos kan man väl säga, men jag tycker att man måste vara riktigt skicklig för att få ihop det i slutändan, och där tycker jag inte att Beyond The Pain har lyckats. Sen så har jag inte bara klagomål, förutom bristen på sammanhang i musiken så hör man ju i partier av låtarna några riktigt tunga delar med några sköna melodier och även det klassiska med hjälp av pianot låtar riktigt bra. Men detta är ju tyvärr delar av musiken, så jag kan bara plocka ut just delar av låtarna som jag tycker är bra, jag tror inte att jag hittade en hel låt som jag tyckte var grym rakt igenom. Sångaren Arnold Petit är väl ingen som imponerar på mig så mycket han heller, en ganska så mörk och grov röst som han kör på i ett ganska så enkelt vrål, det är inget som utmärker honom från musiken direkt, utan han funkar helt enkelt. Jag hade svårt att sätta betyg, men allt var ju inte värdelöst, så de kan åtminstone vara värda betyget ni ser nedan, men mer än så tänker jag absolut inte ge dem.

Låten jag fastnade för mest: Shape Her Fear

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Amon Amarth – Surtur Rising Låtlista:

  1. War Of The Gods
  2. Töck’s Taunt – Loke’s Treachery Part II
  3. Destroyer Of The Universe
  4. Slaves Of Fear
  5. Live Without Regrets
  6. The Last Stand Of Frej
  7. For Victory Or Death
  8. Wrath Of The Norsemen
  9. A Beast Am I
  10. Doom Over Dead Man

Hemsida: Amon Amarth

MySpace: Amon Amarth

Min recension:

Amon Amarth är ett svenskt melodiskt death metal band från Tumba, och detta är deras åttonde och senaste album från 2011, förutom EP-skivor och demos. Jag har tidigare recenserat deras förra album Twilight Of The Thunder God, det albumet gav jag 4 av 5, detta albumet tycker jag är är på samma nivå som det förra, det är väl varken bättre eller sämre i den meningen. Men jag skulle nog kunna påstå att jag blev inte alls lika imponerad eller positivt överraskad som jag blev av det förra albumet, men det kan ju lika gärna vara att jag vande mig in med deras stil och att det inte längre var så överraskande bra. Men sen har jag en liten känsla av att jag blev faktiskt mer imponerad på förra albumet, inte att detta är sämre, men det förra hade en extra gnista eller något, men det ändrar inte betyget för mig i alla fall. Det kör på med sin otroligt tunga och mörka death metal, som även bjuder oss på massvis med melodiska stycken och det hela låter ju helt enkelt förbannat bra, det är inget snack om den saken. Sen som jag var inne på i min förra recension, så finns det väl kanske vrål-tekniker som ligger mig varmare om hjärtat än denna tekniken, jag tycker fortfarande att det låter som ett ganska så ljust och högt death metal-vrål. Men mannen bakom detta, Johan Hegg gillar även att dra igång med någon djupare och mörkare vrål som nästan gå över i gutturala black metal-vrål, och för mig personligen, så funkar det ibland och ibland inte. Sen är det ju det där med vikinga-temat, och vare sig det är vikingar eller drakar eller vad det nu är för sago-texter, så är det verkligen så långt ifrån det jag uppskattar som man kan komma, men jag lägger det vid sidan när jag hör musiken och vrålet, det får texterna att försvinna. Så ni kommer att få höra ett melodisk, ett mörkt och ett tungt death metal album med otroligt bra och jämn nivå, men jag skulle inte påstå att detta är deras mästerverk, men det kanske kommer i framtiden, vi får väl se.

Låten jag fastnade för mest: Slaves Of Fear

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Hazmat – Hazmat Låtlista:

1. (Hazmat)
2. Wings Of The Devil
3. Blitz Attack
4. Life
5. Extinct
6. Unnatural Selection
7. Snake
8. Blue Murder
9. Hate For Me
10. Shadows
11. Spilt Trust
12. Repressed
13. The Judge
14. Ragged Bloody Heroes

Hemsida/MySpace: Hazmat

Min recension:

Hazmat är ett australiensiskt thrash metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2011, förutom en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är helt ok, men jag fann inget jätte-intresse i det jag fick höra, utan de går absolut att lyssna på, men det känns inte som det är mycket mer än så. Men jag tycker att de har fångat delar av thrash:n´s sound riktigt bra, men det räcker liksom inte riktigt fram, utan de är och snuddar vid dess olika egenskaper, men det stannar tyvärr på det avstånder måste jag säga. Thrash metal brukar ju vara väldigt snabbt, och det har Hazmat i sin musik, det brukar vara väldigt aggressivt, det har de fångat till viss del kan jag säga, sen har de ju som oftast en jävla tyngd och råhet, och det är samma där, de har de till viss del. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men jag tycker nästan att det är något som fattas på varje låt, trots att låtarna låter väldigt bra, men de är väl inte tillräckligt aggressiva eller så fattas det lite av den där råheten som banden och kanske framförallt sångare brukar bjuda på. För det kanske har lite med sångare att göra i detta fallet också, ärligt talat, så drar nog han ner betyget lite mer än vad musiken gör. Men jag ska absolut inte bara skuldsätta honom, utan jag tycker även att det fattas delar i musiken, men ni kommer ju få höra thrash, det är inte det jag säger. Det är inget snack om den saken egentligen, de har väl inga direkta tendenser att dra åt något annat håll, men med risk att bli tjatig, det fattas något för dem, men det finns ju fortfarande tunga och riviga riff, och en go fart och i emellanåt en ganska brutal aggressivitet i musiken. Sångaren i bandet heter så mycket som Fess, han spelar även bas i bandet, och jag gillar han i vissa låter eller delar av vissa låtar, i andra i alls nästan, han känns väldigt ojämn. Han går från allt från en aggressiv, pumpande och grov röst, till någon form av sångröst som jag inte riktigt kan greppa, det låter då inte så himla bra som man kanske hade önskat, men det kanske bara är jag. I slutändan så är detta ett thrash metal album som jag absolut kan lyssna på, men ser jag på för- och nackdelar, så är inte detta bättre än ett ljummet album i min mening, och då blir ju självklart betyget därefter.

Låten jag fastnade för mest: Repressed

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Funeral For A Friend – Welcome Home Armageddon Låtlista:

1. This Side Of Brightness
2. Old Hymns
3. Front Row Seats To The End Of The World
4. Sixteen
5. Aftertaste
6. Spinning Over The Island
7. Man Alive
8. Owls (Are Watching)
9. Damned If You Do, Dead If You Don’t
10. Medicated
11. Broken Foundation
12. Welcome Home Armageddon

Hemsida: Funeral For A Friend

MySpace: Funeral For A Friend

Min recension:

Funeral For A Friend är ett post-hardcore/screamo band från Wales, och detta är deras femte och senaste album från 2011, förutom ett antal live-, samlings- och EP-skivor. Jag har tidigare recenserat deras förra album Memory & Humanity, det albumet gav jag 3 av 5, detta albumet tycker jag är på samma nivå som de förra, de var tyvärr bättre förr, detta skeppet verkar sjunka för varje album känns det. Det kanske låter lite hårt, men jag gillar deras stil mycket mer på de 2-3 första albumen, då var det både väldigt melodiskt och väldigt hårt, det var en bra balans där emellan, men nu tycker jag det är för mycket melodiskt och det blir alldeles för poppigt och det låter som något tråkigt emo band i många fall. Så ovanstående genrer är jag nästan inte alls sugen på att instämma på längre, det är klart att det finns låtar som är undantag, men de flesta av albumets låter, de låter varken som post-hardcore, och framförallt inte screamo, så de har enligt mig gått ifrån sin stil med stora steg. Nu är inte musiken den samma, men man kan lite jämföra med Linkin Park, de var oftast tyngre och mer speciella och inställda på sin stil när de kom, men precis som FFAF då, så har de två senaste albumen varit något helt annat. En del kan kalla det för mognare musik, men jag personligen kallar det för sämre musik, och det står jag för, jag vill ha mer tyngre melodiska partier, jag vill ha mer skrik, energi och passion, inte en mängd poppiga punk-rock låtar eller vad man nu ska kalla detta för. Sen behöver ni inte kolla på min förra recension, för jag skrev extremt lite, det var nog när jag startade denna sidan och jag inte skrev alls lika mycket i varje recension, men ni kan läsa denna recension för den stämmer överens med vad jag tycker om detta förra albumet också. Och precis som med musik så tycker jag att sångaren Matthew Davies-Kreye inte lyckas få mig att tänka på deras tidigare alster, han har precis som musiken blivit mycket poppig:are och jag tycker att han har tappat mycket av sin förra energi både i sång och skrik/vrål. Man får bara höra några få prov på lite energi i några låtar, det kanske är mer än förra plattan i för sig, men det är inget som imponerar stort på mig så att jag skulle höja betyget något. Så gillade ni detta bandet från debuten och två album framåt, så lyssna på de istället, för jag tror ni kommer att bli lika missnöjda som jag av detta och det förra, i alla fall om ni delar min smak. Detta är ju inte dåligt, då hade de absolut inte fått det betyget som de har fått, men jag tycker inte att det ger mer smak för kommande alster, och det gör mig inte exalterad eller någonting, men de går ju fortfarande att lyssna på, så betyget nedan är helt klart rättvist.

Låten jag fastnade för mest: Broken Foundation

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »