Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2011

Electric Boys – And Them Boys Done Swang Låtlista:

1. Reeferlord
2. My Heart’s Not For Sale
3. Father Popcorn’s Magic Oysters
4. Angel In An Armoured Suit
5. Ten Thousand Times Goodbye
6. The House Is Rockin’
7. Welcome To The High Times
8. Sometimes U Gotta Go Look For The Car
9. Put Your Arms Around Me
10. The Day The Gypsies Came To Town
11. Rollin’ Down The Road
12. A Mother Of A Love Story

Hemsida: Electric Boys

MySpace: Electric Boys

Min recension:

Electric Boys är ett svenskt funk metal band, och detta är deras fjärde och senaste album från 2011. Jag har säkerligen hört något från dem innan, men jag kunde inte påminna mig om hur de lät, men nu har jag i alla fall fått lyssna på detta albumet och jag tycker att de är riktigt sköna måste jag säga. De startade redan som band 1988, släppte album 1990, 1992, och 1994, men la sen ner bandet i början av 2000-talet om jag förstått det rätt, och två av medlemmarna gick med i legendariska Hanoi Rocks. Men när de la ner, så återförenades Electric Boys, och detta är då resultatet av denna återförening, och utan att ha de tidigare albumen eller hitsen i färskt minne, så måste jag säga att detta låter riktigt bra. Det låter både retro, och väldigt modernt på samma gång, och det är ett väldigt behagligt sound att lyssna på, och det är väl kanske det som gör detta såpas bra som det verkligen är. Genren funk metal kan man väl helt enkelt säga är en blandning av klassiska heavy metal och funk, och det är en väldigt bra beskrivning på hur detta bandet låter, de har tyngden, det melodiska och stora från heavy metal, och så har de ju absolut det svängiga och självklart det funk:iga från funk:n´s sida då. Tänker jag på genren generellt, så är det nog band som Red Hot Chili Peppers och Faith No More som kommer upp snabbast i huvudet, och det finns helt klart likheter mellan dessa två band och Electric Boys. Men ska vi istället gå in på skillnaden, så tycker jag att E B´s musik är något mer andan av 70-tals rock, man får mer den känslan över deras musik, men annars så smälter de in bra i 80-talets heavy metal-era och funk-metal:n´s start, men även grunge:n´s 90-tal finns med på ett hörn. Bandets sångare och ena gitarrist Conny Bloom, som var en av medlemmarna av Hanoi Rocks har även han en skön känsla över hans röst, en riktigt svängig rockröst och en otroligt funk:ig röst i sina partier såklart. Och hans röst passar både bra i lugnare partier såsom de låtarna med mer tempo och tyngd, och jag tycker att både musik och sång är otroligt bra, och det tycker jag är värt ett mycket bra betyg. Detta var ungefär som svenska Graveyard för mig, det är rätt långt ifrån min dagliga dos av rock och metal musik, gällande stil eller genrer, men det överraskade mig så jäkla positivt, så jag kan inte ge dem annat än ett högt betyg.

Låten jag fastnade för mest: Angel In An Armoured Suit och Rollin’ Down The Road

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Murder Junkies – Road Killer Låtlista:

1. Once A Whore
2. One Rail Away
3. 48 Days
4. Two Dicks In Your Mouth
5. Hated In Life
6. Stab You 50 Times
7.  I Hate You
8. Dopesick
9. Mass American Suicide
10. My Little **** Doll
11. I.F.D.
12. Piss Drinkin Jew

Hemsida/MySpace: Murder Junkies

Min recension:

Murder Junkies är ett amerikanskt punk-rock band, och detta är deras senaste album från 2011, och vilket album i ordningen det är vet jag, för de har släppt mini-album, LP-skivor, EP-skivor och live album, så jag vet inte vad de räknar som album. Men i vilket fall som helst, så har jag aldrig hört dem innan, men har nu lyssnat igenom detta albumet, och jag tycker att detta är ren jävla skit ärligt talat. De finns en positiv sak med detta albumet, det känns som gammal hederlig punk, det är inte sån där amerikansk och modern pop-punk som man bara hör nu för tiden, utan det är riktigt punk eller punk-rock då. Men det är det ända positiva som jag kan hitta faktiskt, annars har de ett löjligt namn, löjliga och kassa texter, och en usel vokalist, så betyget blir ju helt klart därefter. De känns som ett parodi band, jag kan inte riktigt ta dem på allvar om man säger så, de känns som en dålig amerikanskt version av våra svenska Onkel Kånkel om man ska jämföra dem med något. Inte för att jag lyssnar på Onkel Kånkel nu för tiden, men i yngre dagar så hade de ju roliga och fyndiga texter, i Murder Junkies texter så är det väl ungefär på samma mognadsnivå, men det låter varken roligt eller bra för den delen. Ni kan till och med se i en del låt titlar att det är skittexter, kolla ni igenom låt listan bara, så får ni se vad ni har att vänta er innan, eller om ni vill lyssna på mig, så ska ni inte lyssna på denna skiten alls. Och ännu en negativ sak om bandet och albumet som egentligen inte har med musiken att göra, det är album covern, som är lika usel som texterna, bandnamnet och sångare tillsammans. Sångaren heter PP Duvay har jag inte mycket att säga om, han låter för jävligt helt enkelt, jag kunde inte uppskatta honom i någon låt överhuvudtaget, det hela känns bara som en ploj grej, och jag vill inte äns välja bästa låt på albumet, för det hade jag för svårt för att hitta någon.

Låten jag fastnade för mest: Ingen av låtarna faktiskt.

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Weedeater – Jason The Dragon Låtlista:

1. The Great Unfurling
2. Hammerhandle
3. Mancoon
4. Turkey Warlock
5. Jason….The Dragon
6. Palms And Opium
7. Long Gone
8. March Of The Bipolar Bear
9. Homecoming
10. Whiskey Creek

Hemsida/MySpace: Weedeater

Min recension:

Weedeater är ett amerikanska stoner metal/sludge metal band, och detta är deras fjärde och senaste album från 2011. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så önskar jag nästan att jag fortfarande aldrig hade hört dem, för detta var inget att ha faktiskt. De hade ju sina ljusglimtar med ganska så tunga och hårda partier och sköna riff, men de var väldigt få tycker jag, de övriga var mestadels bara skränigt och lät väldigt illa, speciellt sången. Och då har jag inget emot ovanstående genrer, stoner metal som blandar psykadelisk rock, blues-rock, traditionell heavy metal och doom metal, och innehåller oftast ett väldigt segt tempo och ett tungt sound, kan låta riktigt bra i vissa fall. Sludge metal är mer pendlande i tempot kan man väl säga, och är lite mer extremt än traditionellt och innehåller influenser från doom metal, hardcore-punk och en del southern rock, stoner rock och även grunge ibland. Så förutsättningarna låtar ju faktiskt inte så dumma måste jag säga, men de uppfyllde inte direkt mina förväntningar om man säger så, de låter alldeles för skräniga, garage-aktiga och ljudet blir för obehagligt att lyssna på. Det finns andra band som får till det där så mycket bättre, och det tynger tyvärr ner betyget betydligt för detta bandet och detta albumet, det är synd, för det finns ju potential för att låta bra. Men då hade jag allt dessutom önskat mig en annan vokalist, ”Dixie” Dave Collins som bandet sångare heter, är precis som musiken skränning och han låter för jävligt, jag vet inte vad det är som han försöker få fram. Det är någon mellan del av dåligt försök till vrål och hes sång, det låter som vilken människa som helst på ställt sig rakt upp och ner och skrikigt på allt vad han kan, inte bra nånstans i min mening. Så med allt detta i minnet, så förstår ni säkert att betyget inte blir något vidare, det var inte uselt, tack vare delar av musiken, men att ljudet är som det är och att sången år såpas dålig, så blir betyget helt klart därefter.

Låten jag fastnade för mest: March Of The Bipolar Bear

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Silver Lake – Silver Lake Låtlista:

1. Before The Storm
2. Help Me To Fight The Rain
3. Break
4. Life
5. Slave To The Grind (Skid Row Cover)
6. Holy Affinity
7. Meet You Again
8. Silver Lake

Hemsida/MySpace: Silver Lake

Min recension:

Silver Lake är ett italiensk progressive metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2011. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är helt ok, men det var inget som imponerade på mig något otroligt mycket, i alla fall inte sången. Det var väl inget större fel på musik, det är stor, pampig och tung heavy metal med en hel del inslag eller överhängande anda av progressive metal skulle jag vilja säga. Just den genren kommer ju från heavy metal:n, så det är ju inte så konstigt att man hör influenser därifrån eller grunden i musiken kan man ju faktiskt säga. Och just progressive metal eller rock album brukar ju innehålla rätt få, men relativt långa låtar, och så är det även här, och det brukar innehålla rätt så komplexa gitarr-slingor,  taktändringar och även innehålla en hel del klassisk musik och även jazz till viss del, och så är det även här. Så jag tycker absolut att de har fått ihop ett varierat album med allt från tunga tempo låtar eller för den delen partier av låtar, för att sedan gå över i akustiska, lugna partier med riktigt sköna harmonier och melodier. Och jag gillar en hel del av det man får höra av den rena musiken, som ni säkert förstår så är det väldigt mycket instrumentellt, och i detta fallet så är det positivt, för jag tycker ju inte så bra om sången. Mannen med rösten heter Davide Bertozzi, och trots att det är mer instrumentellt än med sång, så det han sjunger, det förstör mer än vad man anar, hade det varit en bättre röst och mer sång, så hade jag absolut uppskattat albumet mer. Det var inte att han hade en dålig röst så sätt, men jag tycker att dels så var hans engelska dålig, och det märks ganska så väl, och dels så låter han alldeles för smörig, han hade passat bättre i en mycket pop:igare genren minst sagt. Men nu är inte så fallet, så jag får njuta av det instrumentella jag tycker bra om, och ge er min åsikt att detta är ett bra album, men mer än så räcker det inte till och därmed inte heller betyget för plattan.

Låten jag fastnade för mest:  Slave To The Grind (Skid Row Cover)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Dead Eyed Sleeper – Observing Oblivion Låtlista:

1. Annihilation Of Opposites
2. Internal Subjugation
3. Narcistic Panopticum
4. The Soothing Intrusion
5. Sullen Eyed Reternity
6. Efficiency In Conceit
7. Abysm
8. The Dead Eyed Sleeper / Pt. II ~ The Ethereal Lake

Hemsida: Dead Eyed Sleeper

MySpace: Dead Eyed Sleeper

Min recension:

Dead Eyed Sleeper är ett tyskt death metal band, och detta är deras femte och senaste album från 2011, förutom en demo och en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så måste jag säga att jag är riktigt imponerad av själva albumet och deras tunga sound. De spelar otroligt tung och hård death metal, inte för att just death metal inte brukar vara det, men det finns ju mängder av olika versioner av den genren, och Dead Eyed Sleeper ingår i den otroligt tunga delen, och de gör det riktigt jävla bra helt enkelt. Det är då otroligt tungt, det är otroligt snabbt, det är oftast väldigt mörkt, det är emellanåt väldigt melodiskt, och det är på gränsen till teknisk death metal. Och med det menar jag att just tekniskt death metal är den delen av genren som brukar vara mest extrem tillsammans med blackened death metal, det får ett otroligt mörkt sound och påminner mig ofta om den ockulta black metal:n. Nu kanske inte detta bandet påminner mig så mycket om just det, men de ligger på gränsen även där måste jag säga, och det är väl egentligen samma med bandets vokalist. Han heter Sam Anetzberger och har ett otroligt mörkt och grovt vrål, han ligger och sniffar på gränsen till black metal:n´s gutturala vrål, men håller sig fortfarande en bit därifrån, och han är även på gränsen att försvinna från min personliga smak av vrål, men han håller en otroligt bra balans där. Sen som ni ser, så innehåller albumet bara 8 spår, men några av dem är något längre en genomsnittet, och det mesta är brutalt, så ni får inte mycket andrum förutom något lugnare mellanspel, men det är också det ända som gör att ni kan chipa efter andan.

Låten jag fastnade för mest: Internal Subjugation

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Wicked Machine – Wicked Machine Låtlista:

1. Sirrush The Return (Intro)
2. F.Y.A.D.
3. Broken Mirrors
4. Butterflies In The Stomach
5. I’ll Bury Your Screams
6. New Man
7. 69
8. I’ll Be There
9. Raw ‘N True
10. Rock Light
11. Love Action
12. Rain
13. Shiva (Outro)
14. Take My Life (The Trooper) (Iron Maiden Cover)

Hemsida/MySpace: Wicked Machine

Min recension:

Wicked Machine är ett italienskt hårdrocks/heavy metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2011. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag väl inte att de är sådär överdrivet bra direkt.  Det var inget större fel på musiken i sig, det låter som melodisk och tung heavy metal från 80-talet blandat med modern, rak och rivig hårdrock, och den kombination är ju sällan något fel på faktiskt. Men förutom några sköna melodier och några riviga riff som får lite fart på musiken, så tycker jag att plattan var ganska så tråkigt rentav, och det var inte tempot, för de har de mycket av, utan musiken i sig gav inte ifrån sig något speciellt intresse helt enkelt. Utan de låter bra, men det blir inte mer än så, utan efter att jag har lyssnat klart på en låt, så är den inte dålig, men jag kommer samtidigt knappt ihåg den, och det är ju inget vidare betyg. Sen tycker jag att det var tråkig variation på albumet också, för förutom en spår med pianospel och opera-liknande sång, så var låtarna väldigt, väldigt lika och jag hörde helt enkelt ingen större skillnad på dem, och det är väldigt tråkigt. Sångaren Alberto ”Drago” Ragozza gjorde knappast saken bättre han heller, för förutom i några låtar där han lät rätt bra, så tycker jag att han låter riktigt illa på många låtar, det var inte speciellt behagligt att lyssna på honom. Och när det blir sådär så känns en vokalist väldigt ojämn, nu var inte Alberto direkt en otrolig sångare på de låtarna där han var bra, men han lät bra där och väldigt illa på andra, och hur man nu kan vara så ojämn, det vet jag inte. Men i slutändan så vill jag absolut inte sätta sämsta betyget, för jag fann ju både låtar med bra sång, och många låtar med skön musik, men jag tycker ärligt talat att de inte räcker till 3 av 5 ens, utan det får bli det ni ser nedan.

Låten jag fastnade för mest: Raw ‘N True

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Foo Fighters – Wasting Light Låtlista:

1. Bridge Burning
2. Rope
3. Dear Rosemary
4. White Limo
5. Arlandria
6. These Days
7. Back & Forth
8. A Matter Of Time
9. Miss The Misery
10. I Should Have Known
11. Walk

Hemsida: Foo Fighters

MySpace: Foo Fighters

Min recension:

Foo Fighters är ett amerikanskt rock/post-grunge band, och detta är deras sjunde och senaste album från 2011, förutom några EP-skivor och ett live album. Jag har tidigare recenserat deras förra albumet Echoes, Silence, Patient & Grace, det albumet gav jag  4 av 5, och detta albumet är verkligen inte sämre, men det är samtidigt inget mästerverk heller, utan de håller fortfarande en hög och jämn nivå. Nu skrev jag väldigt lite i min förra recension, så ska försöka skriva lite mer här, men det är som jag skrev där, att tidigare har jag mestadels hört deras största hits, inte hela deras album, men jag har hört några sämre låtar, så har väl inte riktigt vågat lyssna in mig på hela alster. Men efter att ha hört deras två senaste album nu, så kanske jag borde ge mig på deras 5 tidigare album, för detta låter ju otroligt bra, det är lite av en modernare och kanske lite mer mainstream version av frontmannen Dave Grohl´s legendariska band Nirvana. Detta är ju något moderniserat till 2000-talet, och låter som mycket alternativ rock gör just nu, men jag tycker absolut att de fortfarande har kvar sina rötter ur den energiska, skitiga och skrikiga grunge:n och det är jag väldigt glad för. Och jag tycker att de båda gör känsliga, mjuka och lugna låtar minst lika bra som de kör på i ett jävla tempo, blir skrikiga och otroligt energiska, de spelar ingen roll, jag uppskattar dem väldigt mycket vilket som. Sen tycker jag dessutom att de utvecklas hela tiden, de står inte kvar och stampar på samma ställe, utan de hittar hela tiden på något nytt och fräscht att lägga in i sin musik, utan att för den delen lämna sina rötter, och det är kanske det som gör dem så bra som de nu är. Och jag tycker även att både det förra och detta albumet, har en väldigt bra variation, man får höra en bredd med olika låtar och det är även det ett stort plus, så jag har med andra ord inte speciellt mycket att klaga på om man säger så. Dave Grohl som sångare gillar jag också, och han är precis som musiken, han funkar med skönsång i de lugnare låtarna, han funkar med lite rock:igare sång när det är lite mer tempo och han funkar absolut med sin hesa och skrikiga röst i de mest energiska partierna. Så ett riktigt bra album även detta, det når inte ända fram till högsta betyget än så länge, men i framtiden så kanske det där albumet kommer, vi får väl se.

Låten jag fastnade för mest: White Limo och Walk (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »