Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2011

Pestilence – Doctrine Låtlista:

1. The Predication (Intro)
2. Amgod
3. Doctrine
4. Salvation
5. Dissolve
6. Absolution
7. Sinister
8. Divinity
9. Deception
10. Malignant
11. Confusion

Hemsida: Pestilence

MySpace: Pestilence

Min recension:

Pestilence är ett nederländskt tekniskt death metal band, och detta är deras sjätte och senaste album från 2011, förutom två demos, ett samlingsalbum och ett live album. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så är det verkligen en sak som förstör det mesta som är bra på detta albumet, och det är sångaren som är helt värdelös i min mening, jag förstår inte riktigt hur de har tänkt där. Nu vet jag inte hur de låter på sina tidigare alster, men deras sångare kan ju varken sjunga eller vråla, han låter ju som en unge som bara skriker på måfå eller något liknande, men vi kommer in på det längre ner. I övrigt så var det inget större fel på själva musiken, det är ju som ni ser ovan teknisk death metal, och det brukar ju vara en extrem form av death metal, och det är det väl även här, men jag tycker att de ligger på samma nivå som bandet jag recenserade innan, Dawn Of Disease, det går lite ifrån de ”vanliga” banden inom genren, men de är absolut inte bland de mest extrema som jag har hört, det ligger någonstans emellan. Men det är i vilket fall som helst rätt så brutalt, tungt, snabbt och tekniskt och det koncentrerar sig på nedstämd instrument och mycket trummor, precis som det ska vara när de spelar death metal, inga konstigheter där. Men dels på grund av deras sångare och några låtar som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om gällande musiken för den delen, så kommer jag sänka betyget avsevärt för detta albumet. Deras sångare heter så mycket som Patrick Mameli, och är även en av bandet gitarrister, och han kanske skulle hålla sig till sitt instrument istället, för som jag har varit inne på ovan, han har inte många ljusa stunder, utan han låter riktigt jävla amatörmässigt igenom hela albumet, och förstör som sagt det mesta. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva honom, det är lättare om ni lyssnar på honom, och det går bra vilket låt som helst, för han låter lika illa på allihopa, och då kanske ni förstår vad jag menar. Nu sänker jag betyget till enbart ett godkänt, det kanske ni tycker är lite hårt, men jag tycker inte att det är värt mer, mycket tack vare Patrick då, och det står jag för.

Låten jag fastnade för mest: Sinister

Av mig får albumet:

Annonser

Read Full Post »

Dawn Of Disease – Legends Of Brutality Låtlista:

1. Gasping For Life (Intro)
2. Above The Gods
3. Impervious Mind
4. Legends Of Brutality
5. Soul Harvest
6. When White Turns Red
7. Death Shall Be Mine
8. Justified Retaliation
9. Out Of Breath
10. Sinister Rapture
11. Bitter Fate
12. Silence Prevails (Outro)

Hemsida: Dawn Of Disease

MySpace: Dawn Of Disease

Min recension:

Dawn Of Disease är ett tyskt death metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2011, förutom en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha hört detta albumet, så tycker jag att de är riktigt bra till viss del, men det är en sak som förstör tyvärr, och det sänker betyget ett snäpp. Det finns ju många olika sorters death metal, Dawn Of Disease tycker jag har tagit sig tillbaka till grunderna och är väldigt influerade av thrash:n skulle jag vilja säga, det är tempofyll, aggressivt och rått, och det är ett stort plus i deras musik. Annars så är det som de flesta andra banden inom genren, det är otroligt tungt och ilsket och det är nedstämda gitarrer och bas, och som alltid i denna genren, så är det mycket trummor, det så kallade trumkompet blast beat. Och just det ger ju musiken nästan alltid en extra dimension kan man säga, det höjer nästan alltid musiken till att bli ännu tyngre, ännu hårdare, ännu snabbare och ännu bättre, och så tycker jag verkligen att fallet är här. Death metal är väl oftast melodisk, men det finns ju även nivåer där, och jag skulle inte vilja kalla detta för ett melodisk death metal band, snarare ett tekniskt eller brutal death metal band i så fall, för det går oftast till det verkligen extrema. Sen har jag visserligen hört mycket mer extrema band inom genren, men de ligger och pendlar däremellan någonstans, och oftast så låter det riktigt jävla bra, så gillar ni death metal tillbaks till thrash:n, så tror jag absolut att ni kommer att tycka om detta. Det som jag var inne på i början som lite förstör, det är vrålet från Tomasz Wisniewski, att han förstör är kanske att ta i, men min personliga smak gillar inte allt han gör, så kan vi uttrycka oss istället. Det finns ju en mängd olika tekniker inom vrål, och så lägger man på personlig stil och sound på det, så kan de ju låta väldigt annorlunda, och jag kanske inte gillar Tomasz personliga stil då, sen ogillar jag inte allt han gör, men det är mycket som låter riktigt illa, och en del som låter riktigt bra, så han får inget högt betyg från mig. Jag hade lite svårt att sätta betyg rättvist, tar man musiken så sätter jag gärna 4 av 5, tar man in vrålet så ville jag nästan sänka till 3, men då försvinner musiken tycker jag, så mest rättvist kanske 3,5 vore, men det fick bli det högre i och med att jag inte har halvbetyg.

Låten jag fastande för mest: When White Turns Red

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Wolf – Legions Of Bastards Låtlista:

1. Vicious Companions
2. Skull Crusher
3. Full Moon Possession
4. Jekyll & Hyde
5. Absinthe
6. Tales From The Crypt
7. Nocturnal Rites
8. Road To Hell
9. False Preacher
10. Hope To Die
11. K-141 Kursk

Hemsida: Wolf

MySpace: Wolf

Min recension:

Wolf är ett svenskt heavy metal/speed metal band från Örebro, och detta är deras sjätte och senaste album från 2011, förutom två demos och en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är riktigt bra, och det är ju som alltid lika roligt när det är ett svenskt band som är såpas bra, men vi har ju väldigt mycket bra metal i vårat avlånga land, det är ju ingen hemlighet direkt. Och Wolf tycker jag har fått till ett väldigt bra sound, en blandning av heavy metal:n´s klassiska och traditionella känsla, samtidigt som jag tycker att de har en modern touch på det hela, och kollisionen av detta blir egentligen ingen kollision, utan det går ihop väldigt, väldigt bra måste ja säga. I vilket fall som helst, detta är ett melodiskt, ett tungt, ett rivigt och otroligt välspelat album, det har allt som man kan leta efter i ett heavy metal band, vare sig albumet hade släppts på 80-talet eller idag, det har en otroligt skön känsla över sig. Sen vet jag inte om jag tycker att det är så mycket speed metal över dem, det är visserligen rätt så olika låtar, det är en bra variation, så man kanske kan höra influenser därifrån på vissa av dem, då de är en bra fart, ett bra tempo och lite tyngre och dunkande sound. Jag tror inte att man behöver skriva så mycket mer än detta lilla om deras musik, det är en frisk fläkt och jag gillar deras sound väldigt skarpt, och lyssnar ni på mycket heavy metal, så tror jag säkerligen att ni kommer att hålla med mig. Jag gillar även deras sångare, han heter så mycket som Niklas Stålvind, och är även bandets ena gitarrist, och han kanske inte är den mest originella sångare jag har hört, men jag tycker att de får till en liten egen stil, och han har en bra teknik och en skön attityd i sin röst, och kraften i rösten är det inget fel på heller direkt. Jag vill inte ge dem det högsta betyget, då hade jag önskat mig lite till, men jag kan varmt rekommendera dem och detta albumet, och hoppas att ni uppskattar det lika mycket som jag gör helt enkelt.

Låten jag fastnade för mest: Jekyll & Hyde och  False Preacher (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Amaranthe – Amaranthe Låtlista:

  1. Leave Everything Behind
  2. Hunger
  3. 1.000.000 Lightyears
  4. Automatic
  5. My Transition
  6. Amaranthine
  7. Rain
  8. Call Out My Name
  9. Enter The Maze
  10. Director’s Cut
  11. Act Of Desperation
  12. Serendipity

Hemsida/MySpace: Amaranthe

Min recension:

Amaranthe är ett svenskt/danskt power metal/melodiskt death metal band från Göteborg/Esbjerg, och detta är deras debutalbum från 2011, förutom en demo. Jag har självklart som de flesta av er andra därute som lyssnar på Bandit, hört deras singel Hunger och blev intresserad när jag hörde låten och när jag hörde om dem. Det är nämligen så att bandet har hela tre vokalister, och det är väl inte direkt det vanligaste om man säger så, det har ju vara väldigt populärt de senaste åren att en del metal band har två, en som sjunger och en som vrålar. Men här är det alltså en kvinna som sjunger, en man som sjunger och en man som vrålar, och jag tyckte det kändes lite väl överdrivet, men det känns som det ger en extra effekt på deras musik faktiskt, och jag kan tänka mig att det blir ännu bättre live, men mer om dem längre ner. De kör i vilket fall som helst på en blandning mellan power metal och death metal, och jag tycker att båda genrerna hörs väldigt klart i deras musik, de går att urskilja väldigt lätt om man säger så, men jag tycker även att de har den där moderna och nästan svenska metal-stilen som band som Dead By April och Sonic Syndicate använder sig av, och i min mening så är det väldigt poppigt och använder sig mycket av elektronisk musik. Jag gillar Sonic Syndicate, men är inte lika förtjust i Dead By April, jag tycker att det blir alldeles för poppigt och mesigt med deras sång, både med förra sångaren och den de har nu, och det blir lite så här också, men inte alls på samma sätt som tur är.  I vilket fall som helst, så är det väldigt aggressivt, snabbt, pumpande tungt och väldigt melodiskt på sitt håll i sann death metal anda, och så drar det åt en mycket mer mäktig och symfonisk känsla, och där blir det ju förstås väldigt mycket mer pop, och då är det power metal som även har dragit in keyboard antar jag, även fast det finns mycket inom death metal också. Ska vi då gå in på sången, så har vi Elize Ryd som då står för den kvinnliga sången, riktigt ren och kraftfull sång, och hon är en sådan sångerska som skulle kunna pop-låtar eller vara sångerska i en power metal eller symfoniskt metal band, hon har den stilen. Sen har vi Jake E. som står för den manliga sången, och han pendlar mellan ”vanlig” skönsång till mer rock:ig attityd och kraft, och har gör ett bra jobb, men jag har hört bättre. Och slutligen så har vi Andy Solvestrom som då står för vrålet, och det är väl han som jag gillar mest i detta bandet, han tillför en extra nivå på de andras sång kan man säga, och när det då är tre vokalister så tar de sig väldigt långt. När jag tänkte på betyget så tänkte jag på deras sound, power metal och death metal som smälter ihop väldigt bra, de har en modern känsla, och de har något nytt för min del, tre vokalister, så det känns som det förtjänar ett högt betyg och det får de också.

Låten jag fastnade för mest: Call Out My Name

Av mig får albumet:

Read Full Post »

The Kills – Blood Pressures Låtlista:

1. Future Starts Slow
2. Satellite
3. Heart Is A Beating Drum
4. Nail In My Coffin
5. Wild Charms
6. DNA
7. Baby Says
8. The Last Goodbye
9. Damned If She Do
10. You Don’t Own The Road
11. Pots And Pans

Hemsida: The Kills

MySpace: The Kills

Min recension:

The Kills är ett brittiskt indie rock/art rock/garage rock revival band, och detta är deras fjärde och senaste album från 2011, förutom fyra EP-skivor. Jag har bara hört enstaka låtar från dem förr, aldrig ett helt album, men efter att ha lyssnat på detta, så tycker jag att dem är precis som föregående recension, då av skotska bandet Glasvegas, det är bara en hype över bandet, inget mer, åtminstone inte för mig. Det försöker låta annorlunda, speciella och unika, all heder till det, men jag tycker att det blir till en överdrivet och i slutändan så låter det helt enkelt inte speciellt bra. Skillnaden på The Kills och Glasvegas är ju inte heller enorm direkt, ser ni på generna ovan tillhör båda banden indie rock, sen så kallas Glasvegas stil för shoegaze och The Kills sound håller sig mer till art rock och garage rock revival då, men det är ju bara namn egentligen. Jag tycker att egentligen ända skillnaden banden emellan, att The Kills mer koncentrerar sig på själva rock:n och Glasvegas mer på den elektroniska musiken, och där ska ju absolut detta bandet ha cred för. Nu är jag lite halvt allergisk mot för mycket elektronisk musik, så detta är extremt personligt, men jag tyckte att det blev för mycket på deras album, och då låter det ju faktiskt bättre här, men det är ju som jag har varit inne på, ingen enorm skillnad direkt. Det är rock med inslag av lite allt möjligt, just art rock är ju som namnet inger, art är ju konst och tar man inte konst i musikens värld, så låter det ju minst sagt speciellt och annorlunda, det kan låta lite hur som helst faktiskt. Bandets vokalist Alison ”VV” Mosshart har en ganska skön stil på sin sång, men det är inget extraordinärt över henne direkt, utan hon varken höjer eller sänker musiken. Nu tycker väl ni att jag har varit hård mot två liknande band i rad, och det har jag visserligen, men jag ska vara ärlig i det jag skriver, och jag tycker inte att det är bättre än godkänt, det går över gränsen från intressant till jobbigt i för många lägen.

Låten jag fastnade för mest: Satellite

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Glasvegas – Euphoric Heartbreak Låtlista:

1. Pain Pain, Never Again
2. The World Is Yours
3. You
4. Shine Like Stars
5. Whatever Hurts You Through The Night
6. Stronger Than Dirt (Homosexuality Pt. 2)
7. Dream Dream Dreaming
8. I Feel Wrong (Homosexuality Pt. 1)
9. Euphoria, Take My Hand
10. Lots Sometimes
11. Change

Hemsida/MySpace: Glasvegas

Min recension:

Glasvegas är ett skotsk indie rock/shoegaze band, och detta är deras andra och senaste album från 2011, förutom en EP-skiva. Jag har bara hört enstaka låtar från dem innan, inte hela deras debutalbum, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så förstår jag inte hypen runt dem faktiskt, men det är ju ens egna personliga smak såklart. Men det är väldigt speciellt med just indie rock band ibland, och det kan gå åt väldigt olika håll, antingen så håller de ett utanförskap, alltså att de låter annorlunda andra band i dagens musik, men håller en bra nivå och balans, eller så blir de alldeles för konstiga eller för flummiga, och jag tycker väl att Glasvegas mer lutar åt det sistnämnda. Jag vill inte riktigt ge mig in på att förklara shoegaze, det är för invecklat tycker jag, men antingen får ni läsa om det eller lyssna på musiken, för jag tycker att de märks väldigt klart där. Och detta är ju indie rock, men jag tycker att det är mer elektroniskt och tillgjort än vad det är rock i mina öron, och jag tycker att det förstör väldigt mycket. Det verkar som de försöker få till en atmosfäriskt sound, och det har de ju i så fall lyckats med, men jag tycker att det blir för mycket helt enkelt, det blir för långtråkigt att lyssna på, och som jag var inne på tidigare, för flummigt. Sen fanns det ju undantag, då låtarna bestod av mer rock, men tyvärr så är de för få för att jag ska kunna ge dem ett bättre betyg än det ni ser nedan. Jag kan nästan jämföra dem med svenska artister såsom Kent eller Håkan Hellström, det har varit och är väl fortfarande en jävla hype över dem, precis som de i alla fall var över Glasvegas, och jag kan verkligen inte förstå varför. Nu menar jag inte att dessa tre band/artister spelar liknande musik alltså, utan själva hypen runt dem är hel konstig, men det är väl för att de sticker ut antar jag, men inte på ett bra sätt enligt mig då som ni kanske förstår. Sångaren James Allan tycker jag inte har något speciellt bra över sig heller, han försöker låta lika speciellt som musiken antar jag, men jag tycker bara att det blir pannkaka av det hela där också.

Låten jag fastnade för mest: You

Av mig får albumet:

Read Full Post »

The Steve Miller Band – Let Your Hair Down Låtlista:

1. Snatch It Back & Hold It
2. I Got Love If You Want It
3. Just A Little Bit
4. Close Together
5. No More Doggin
6. Pretty Thing
7. Can t Be Satisfied
8. Sweet Home Chicago
9. Love The Life I Live
10. The Walk

Hemsida: The Steve Miller Band

MySpace: The Steve Miller Band

Min recension:

The Steve Miller Band är ett amerikanskt heartland rock/blues-rock/art-rock/psychadelic rock band, och detta är deras sjuttonde och senaste album från 2011, förutom ett antal live album och samlingsalbum. Jag har hört enstaka låtar från dem förr, såsom The Joker, som jag personligen tycker är väldigt skön, men jag har aldrig hört ett helt album från dem förrän nu, och jag tycker att de är rätt tråkiga om jag ska vara ärlig. Det är kanske en generationsfråga, de har ändå trots massvis med medlemsbyten hållit på som band sen 1967, och jag föddes 1985, så det är ju inte direkt ett band som jag har följt eller lyssnat mycket på. Utan det känns som ett band som håller på ännu med det de höll på med då, och det funkade kanske då, och de ända som lyssnar på dem idag, de är de som lyssnar på dem än idag. Jag vet inte om det i de flesta fallen är så, men det är känslan jag får, och efter att ha lyssnat igenom dessa tio spår, så har jag inte hört någon ny The Joker direkt heller. Det kanske till och med så, utan att jag vet, att det var deras one-hit-wounder-låt, och så har de bara efter det släpps medelmåttig musik, vad vet jag, men jag tycker inte att detta albumet förtjänar mer än ett godkänt betyg. Och jag tycker att musiken har en viss skön känsla, sådär blues:ig och nästintill jazz:ig, men jag tycker det blir för mycket av just det, och att rock:n i sig lite försvinner, jag skulle lika gärna kunna klassa dem som ett rock-inspirerat jazz band ärligt talat, och det är inte direkt det som jag vill höra. Om jag har förstått det hela rätt är det frontmannen Steve Miller tillsammans med Sonny Charles so står för sången, och det är samma där, en blues:ig och jazz:ig, och för den delen en soul känsla över dem, och det låter ju helt ok, men inget extraordinärt där heller. Om det nu är en generationsfråga eller ej, så passar inte detta in speciellt bra på mig, och betyget nedan är det mest rättvisa som jag kan ge dem, alltså inte mer än godkänt, men dåligt är det ju samtidigt inte.

Låten jag fastnade för mest: Pretty Thing

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »