Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2011

Crossfade – We All Bleed Låtlista:

  1. Dead Memories
  2. Killing Me Inside
  3. Prove You Wrong
  4. Lay Me Down
  5. Dear Cocaine
  6. Suffocate
  7. I Think You Should Know
  8. We All Bleed
  9. Open Up Your Eyes
  10. Make Me A Believer

Hemsida: Crossfade

MySpace: Crossfade

Min recension:

Crossfade är ett amerikanskt post-grunge/hårdrock/heavy metal/alternativ metal band, och detta är deras tredje och senaste album från  2011. Jag har tidigare recenserat deras förra album Falling Away, det albumet gav jag 3 av 5, och jag tycker inte att det är varken en förbättring eller en försämring till detta albumet ärligt talat. Nu var den förra inte mycket till recension ser jag nu, så jag ska försöka skriva lite mer och lite bättre denna gången, så att det blir något att läsa, det förra var mer information om min ”relation” till bandet, och det var väldigt kort. I vilket fall som helst, så låter detta som ganska typisk amerikansk radio musik, det är såhär som de har låtit åtminstone de senaste 10-15 åren, och det har kommit mängder med så kallade amerikanska post-grunge band, några riktigt bra, några sådär och några riktigt usla, detta bandet har väl alltid tillhört de som är sådär för mig. Det är många som låter för lika, de har inget speciellt över dem, varken i musiken eller i dess sångare, och det är väl så som jag känner med detta bandet. Det var säkert många med mig som fastnade för bandets låt Cold, då hade bandet även två vokalister, men Tony Byroads som även var DJ hoppade av 2005, så detta är alltså det andra albumet med en vokalist, men mer om det senare. Musiken har en helt ok variation albumet över, mestadels tempofyllda rocklåtar, några mer ballader, men ser man med en granskande öga eller rättare sagt, hör med två granskande öron, så låter detta inte mer märkvärdigt än de andra ”radio-rock” banden därute. Genren och banden inblandade känns väldigt uttjatat, och jag börjar tröttna på att höra dem helt enkelt, och Crossfade slår mig inte med häpnad med detta albumet direkt, utan det är enbart ett bra album. Som jag var inne på, så har bandet bara en vokalist, Ed Sloan, han får även hjälp av bandets gitarrist och bandets basist, men de koncentrerar sig på en, och han har en helt ok röst, men inget speciellt över honom direkt. Gillade ni banden sen innan eller enbart genren, så gillar ni säkert detta också, men fortsätter dem släppa sådan här musik, så kommer troligen betyget från min sida aldrig att bli högre än nedan.

Låten jag fastnade för mest: I Think You Should Know

Av mig får albumet:

Annonser

Read Full Post »

Fleshless – Slaves Of The God Machine Låtlista:

1. Intro (Instrumentell)
2. Fixed
3. Truth In Flesh
4. To Dethrone God
5. False Ascension
6. Sins Reversed
7. Industrial Abuse
8. Mechanic Pregnancy
9. Their Sanguinary Doctrines
10. Promised Salvation
11. Mindseething
12. Outro

Hemsida: Fleshless

MySpace: Fleshless

Min recension:

Fleshless är ett tjeckiskt melodiskt death metal/brutal death metal band, och detta är deras sjunde och senaste album från 2011, förutom två demos, tre split album och ett samlingsalbum. Jag har aldrig hört dem tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så är jag rätt så säker på att jag inte ens hade velat höra dem nu, detta var riktigt illa faktiskt. Det var inget fel på musiken, den var riktigt bra faktiskt, men vrålen förstör verkligen allt för dem måste jag säga, och det är väldigt, väldigt tråkigt, hade det bara varit bättre, så hade ju det gjort att hela albumet var riktigt bra, men nu är så inte fallet. Själva musiken är en blandning av det riktigt extrema från death metal genren tillsammans med det något mer populära och nästan mainstream, för ni får höra både det riktigt mörka och det riktigt ljusa inom genren. Ni får mängder med melodier och harmonier och det ljusare egenskaperna hos melodiskt death metal, och ni får det mörka, det tunga och extrema från brutal death metal, man hör ju faktiskt i både namnet vad det är för musik som man kommer att få höra. Men som jag var inne på, så förstörs allt detta av deras vokalist tråkigt nog, han som står för detta heter Vladimir Prokos, och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den mannen. Om han nu skulle tillhöra en sida hos musiken, så skulle det väl i så fall vara den brutala, för han låter brutal i sin framtoning, men absolut inte på ett positivt sätt. Utan han har en mörkt och ganska gutturalt vrål, och det låter riktigt dåligt, det känns inte ens som han försöker låta bra, det låter till och med som att han rapar fram vissa vrål. Så jag har inte så mycket mer att säga om dem, med tanke på musiken, så hade jag kunnat sätta ett högt betyg för dem, men så fort Vladimir kommer in i bilden, så tänker det betyget till det ni ser nedan, det kanske är orättvist, men det förstör såpas mycket för mig.

Låten jag fastnade för mest: Jag vet ärligt talat inte, jag störde mig bara på deras vokalist i alla låtar!

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Den Stora Vilan – Den Stora Vilan Låtlista:

1.Intermezzot
2.Ishavet
3.Djuret
4.Viola Lee Blues
5.Some Lovin’
6.Bärares Blod
7.Ökenhotellet
8.Space
9.Stukningens Refräng
10.Älven
11.Insikten
12.Vampyr Blues

Hemsida: Den Stora Vilan

MySpace: Den Stora Vilan

Min recension:

Den Stora Vilan är ett svenskt psyckadelic rock band från Göteborg, och detta är deras debut och ända släppta album från 2011. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är de var väldigt musikaliska och spännande till viss del, men väldigt tråkiga och deprimerande på annat håll, så är väldigt kluven i detta albumet. Det kan väl ibland gå lite över gränsen när det gäller psyckadeliska band, det kan bli lite väl flummig och flamsigt och bara låta jobbigt, eller så kan de låta riktigt jävla musikaliskt och otroligt nyskapande och fräscht eller så blir det bara riktigt jävla långtråkigt och deprimerande att lyssna på, och Den Stora Vilan känns som en blandning av allt detta. De låtarna som jag tyckte var bra, de hade lagom dos av det flamsiga, en lagom dos av det psyckadeliska och en lagom dos av det musikaliska, det gick aldrig över någon gräns, utan det höll sig på en mycket behaglig nivå. Men nästan hälften av låtarna eller kanske 25% i alla fall, var lite väl tråkiga eller lite väl flummiga, och då blir det i stort sett helt ointressant för mig, det blir för mycket av det goda, så det blir helt enkelt jobbigt att lyssna på. Sen så är de flesta av låtarna på svenska, och då blir det speciellt igen, det är klart det finns många band som sjunger på svenska, men det vanligaste bland banden som jag lyssnar på är på engelska, och så är det väl för de flesta. Så det är med lite nervös spänning som jag lyssnade på detta, och till viss del lät det riktigt bra och till viss del lät det inte alls bra, så jag är lika kluven där kan man väl säga då. Sången från Christian Dyresjö är jag även det kluven i, han har ju helt klart något speciellt över sig, en udda röst och en udda stil, och det är ett stort plus, men det är samma med honom som musiken, i vissa låtar riktigt musikalisk och skön i andra tråkig och deprimerande. Så sammantaget av allt detta, det får bli ett bra betyg, men jag kan absolut inte ge dem mer, för det var för mycket som var sämre än det som var riktigt bra så att säga, så betyget nedan får det bli.

Låten jag fastnade för mest: Djuret

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Hammerfall – Infected Låtlista:

1. Patient Zero
2. B.Y.H.
3. One More Time
4. The Outlaw
5. Send Me A Sign (Pokolgép Cover)
6. Dia De Los Muertos
7. I Refuse
8. 666 – The Enemy Within
9. Immortalized
10. Let’s Get It On
11. Redemption

Hemsida: Hammerfall

MySpace: Hammerfall

Min recension:

Hammerfall är ett svenskt heavy metal/power metal band från Göteborg, och detta är deras åttonde och senaste album från 20011, förutom ett live album och två samlingsalbum. Jag har tidigare recenserat deras förra albumet No Sacrifice No Victory, det albumet gav jag 3 av 5, detta albumet känns som snäppet bättre faktiskt, men det kanske är för att jag mer har kommit i takt med denna genre. Jag har länge haft något emot och haft fördomar mot just power metal, men brukar ni läsa mina recensioner, så har ni säkerligen förstått att det har sakta men säkert börjat ändra sig, inte till att jag älskar genren helt plötsligt, men tycker mycket bättre om den än vad jag gjorde innan i alla fall. Och utan att ha förra plattan färskt i minnet, så känns många låtar på denna plattan mer som att jag kommer att komma ihåg dem, att de har något intressant i sig, något spännande som gör att de stannar kvar. Det kände jag inte riktigt på förra albumet, det är någon förändring som har skett, och vad jag har läst i intervjuer m.m. med kanske framförallt vokalisten, så ska detta albumet vara av det tyngre slaget än kanske tidigare, om jag nu har förstått det hela rätt. Och det känns faktiskt som att de har satsat mer på tyngre heavy metal än på symfonisk power metal än tidigare, så stämmer det att de har påstått detta, så håller jag helt klart med dem. Nu menar jag verkligen inte att de har lämnat sin gamla stil, det är fortfarande fyllt av majestätiska och melodiska låtar, men jag tycker att tyngden är avsevärt mycket mer tydlig på detta albumet, och det är jag väldigt glad för. Jag ser att jag inte var så entusiastisk över deras vokalist Joachim Cans i min förra recension, det var väl lite tråkigt, för han är ju en riktigt bra sångare, det var nog mer att jag stör mig på deras texter. För han har ju en väldigt ren och kraftfull pipa, och är väldigt klassisk i sin sång, och fungerar väldigt bra till deras musik helt enkelt. Så gillar ni Hammerfall sen tidigare, så tror jag inte att ni blir besvikna, jag blev positivt överraskad ärligt talat, och det är även bra variation över albumet, så fick jag sagt det också, och det får bli slutklämmen av mina åsikter.

Låten jag fastnade för mest: One More Time

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Limp Bizkit – Gold Cobra Låtlista:

1. Introbra
2. Bring It Back
3. Gold Cobra
4. Shark Attack
5. Get A Life
6. Shotgun
7. Douche Bag
8. Walking Away
9. Loser
10. Autotunage
11. 90.2.10
12. Why Try
13. Killer In You

Hemsida: Limp Bizkit

MySpace: Limp Bizkit

Min recension:

Limp Bizkit är ett amerikanskt rap-metal/nu-metal band, och detta är deras femte och senaste album från 2011, förutom två EP-skiva, ett live album, ett samlingsalbum och två demos. Jag har i stort sett följt dem sen starten, jag tyckte att debuten, Three Dollar Bill Ya´ll var otroligt bra, tycker jag fortfarande idag, men efter det, så har det väl i stort sett gått utför, andra och tredje albumet innehåller några bra låtar, men det blev för mycket med gäst-artister från hip-hop-världen tycker jag. Fjärde albumet vet jag inte ens om jag har hört hela, sen tyckte jag väl att delar av deras EP-skiva The Unquestionable Truth (Part 1) lät lovande för 6 år sen, så jag hade lite förhoppningar för detta albumet, men de försvann ganska snabbt måste jag säga. Jag var väldigt inne på nu-metal och andra genrer som blandade metal och hip-hop i tidiga tonåren, och tycker inte att det är dåligt idag, men det känns väldigt uttjatat, och jag tycker att Limp Bizkit ska gå ända tillbaks till debuten och att deras frontman Fred Durst ska skrika mer, ha mer energi istället för hans rap. Men jag verkar inte få som jag vill, för de verkar tyvärr har fastnat i 90-talets rap-metal, sen fanns det ju självklart undantag, och jag tycker jag att många låtar fortfarande lät bra, men inte tillräckligt för ett riktigt bra betyg. Jag tycker faktiskt att de har en lite råare, tyngre och bättre sound än vad de har haft på några album, så lite har de ju kanske gått tillbaks till debuten, men annars så är det samma gamla visa. och det jag skrev med Fred Durst, om ni tänker på Three Dollar Bill Ya´ll, så skrev han lungorna ur sig på ett flertal låtar där, han hade en jävla energi, den märks på Get A Life på detta albumet, men jag hade velat ha mycket mer av den varan. Jag säger inte att han är en dålig MC som de så fint kallas i hip-hop världen, han har sin stil, och jag har ju diggat honom förr, men vi kan ju vara ärliga, han är ju ingen mästare direkt, kommersiellt låter det kanske bra, men ingen poet den mannen direkt. Så i slutändan så tänker jag ge dem ett bra betyg, men verkligen inte mer än så, det vore väldigt orättvist mot andra inom samma genrer som har tagit sig vidare från nu-metal:n´s era, men ni får väl lyssna och se vad ni själva tycker.

Låten jag fastnade för mest: Get A Life

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Gallhammer – The End Låtlista:

1. The End
2. Rubbish CG202
3. Aberration
4. Sober
5. Entropy G35
6. Wander
7. 108=7/T-NA

Hemsida/MySpace: Gallhammer

Min recension:

Gallhammer är ett japanskt extreme metal/black metal/doom metal/crust punk band, och detta är deras tredje och senaste album från 2011, förutom tre demos. Jag har aldrig hört dem innan, och efter att ha lyssnat på detta albumet, så kunde det lika gärna ha stannat där, för detta var verkligen hur jävla ointressant, långtråkigt och dåligt som helst. Extreme metal är ju egentligen ett samlingsnamn, men i stort sett så är det heavy metal genrerna fast på en extremare nivå bara, så vi behöver inte gå in djupare på det tycker jag. Black metal och doom metal är ju inte så långt ifrån varandra, båda har det där mörka och råa soundet, största skillnaden är väl att black metal oftast har en snabbt tempo och doom metal har ett långsamt tempo. Och sen har vi då crust punk och vad jag har förstått väldigt snabbt, skitigt och skrikigt och är oftast nedlåtande gällande politik med mera, och det är väl ingen genre som jag har snubblat in på förut vad jag kan komma på. Men i vilket fall som helst, jag tycker att hela albumet vara var ett ända oväsen, det innehöll i stort sett ingenting som jag skulle kunna uppskatta, njuta av eller digga till, utan det var skit rakt igenom. Och jag kan faktiskt inte förstå hur någon kan tycka att detta är bra, låtarna ändrar sällan tempo eller takt eller, utan det känns jävligt enformigt och monotont, och det gör ju inte saken bättre det heller. Bandet har bara två medlemmar, det är Vivian Slaughter på sång och bas och det är Risa Reaper på trummor och vrål, och ärligt talat, om texterna är på japanska eller engelska, det har jag ingen jävla aning om, jag har inte kunnat urskilja ett ända jävla ord från dem, men antar att det är engelska med tanke på låttitlarna. De använder bara något mörk, gutturalt och konstigt vrål som jag tycker låter skit, och någon mycket ljusare och skrikigare ”sång”, låter som en tonårstjej bara skriker i stort sett. Ni har säkert förstått för länge sen vart det här är på väg, det blir ett skitbetyg för ett skitalbum av ett skitband i min mening, punkt slut.

Låten jag fastnade för mest: Ingen

Av mig får albumet:

Read Full Post »

The Black Dahlia Murder – Ritual Låtlista:

1. A Shrine To Madness
2. Moonlight Equilibrium
3. On Stirring Seas Of Salted Blood
4. Conspiring With The Damned
5. The Window
6. Carbonized In Cruciform
7. Den Of The Picquerist
8. Malenchantments Of The Necrosphere
9. The Grave Robber’s Work
10. The Raven
11. Great Burning Nullifier
12. Blood In The Ink

Hemsida/MySpace: The Black Dahlia Murder

Min recension:

The Black Dahlia Murder är ett amerikanskt melodiskt death metal/metalcore/deathcore band, och detta är deras femte och senaste album från 2011, förutom några EP-skivor/demos. Jag har tidigare recenserat deras förra album Deflorate, det albumet gav jag 3 av 5, detta albumet har jag redan recenserat på GetMetal.com, så om ni vill ha en längre eller mer detaljerad åsikt, så kan ni se den här. Och jag tycker egentligen att de tillhör de bästa bandet däruppe, bland de modernare metal banden, när vi pratar om musiken, för där kan man inte hitta någon större fel, men det är deras vokalist som jag inte kommer överens med så att säga. Men jag kör en kopia av ett stycke i min recension på GetMetal.com för att beskriva genrerna ovan: ”Melodisk death metal är inget vidare nytt fenomen, så det skippar vi, men metalcore är då en blandning av heavy metal och hardcore-punk kan man säga, det är oftast väldigt melodisk och pendlar mellan det riktigt tunga och harmonier, eller så är det rakt igenom väldigt tungt, men fortfarande melodiskt. Deathcore är vad man brukar kalla för en sub-genre eller undergenre till metalcore, det är i stort sett samma sak, men inriktar sig mer på death metal istället för heavy metal och har mer fart och tempo, och kanske framförallt mer tyngd och är otroligt jävla hårt och pushande. Genrerna kom egentligen redan på 1990-talet, men har verkligen blommat ut och blivit mer och mer populära under 2000-talet, de har nästan blivit mainstream inom metal-världen känns det som. Och jag tycker väl att detta bandet mest drar sig åt deathcore hållet, ska vi vara riktigt noga med våra genrer, så kan vi väl kalla dem för ett melodiskt deathcore band.” Så nu har ni koll på det, och jag gillar verkligen musiken, den är otroligt tung, snabb och pumpar framåt i en jävla fart, det är mörkt och aggressivt som bara den och gillar ni modern metal, så är absolut detta bandet något för er. Men så är det deras vokalist Trevor Strnad, han pendlar mestadels mellan två tekniker, den ena är otroligt mörk och grov och hans röst mullrar verkligen fram, den andra är riktigt jävla gäl och det blir för obehagligt att höra på i längden, så jag tycker inte så bra om någon av hans tekniker. Men han funkar riktigt bra på andra håll, så det är absolut en smaksak i slutändan, och här på min sida så sätter jag inte halv betyg som jag gör på GetMetal.com, så det blir det som ni ser nedan, men har reservation för ett halvt betyg över.

Låten jag fastnade för mest: Malenchanments Of The Necrosphere

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »