Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2011

Lovex – Watch Out Låtlista:

1. Queen Of The Night
2. U.S.A.
3. Slave For The Glory
4. Time Of Your Life
5. Watch Out!
6. 15 Minutes
7. Crash My World
8. World Collide
9. One Watch Out
10. Marble Walls

Hemsida: Lovex

MySpace: Lovex

Min recension:

Lovex är ett finskt glam metal/glam rock band, och detta är deras tredje och senaste album från 2011. Jag har aldrig hört dem innan, och efter att ha lyssnat på detta albumet, så önskar jag nästan att jag inte hade lyssnat på detta albumet heller, för fyfan vilket ruttet album, det fanns knappat något som jag gillade överhuvudtaget. Sen för att kalla dem för glam metal eller glam rock band är väl att ta i, ok att de kanske har lite influenser därifrån, men det är väl snarare deras yttre, alltså klädstil och utseende som påminner om den stilen än vad musiken gör, det känns för mig som vanlig pop-rock med elektronisk musik inkört i sig, och det är inget jag ville höra direkt. Jag tycker att musiken är fruktansvärt tråkig, klyschig och ointressant, jag tycker att texterna är dålig, fjantiga och klyschiga och jag tycker att sången bara är ok, så betyget kommer ju att bli därefter. Jag är inte ens sugen på att ge dem ett godkänt betyg, utan detta kommer absolut att bli det sämsta betyget, och det står jag för, men denna musiken är väl antagligen bara ännu ett steg i denna moderna musik som jag inte har förstått mig på direkt. Det är alltså som t.ex. svenska Dead By April, där man blandar tung metal med fjantig pop och en hel del elektronisk disco musik kan man väl till och med säga, och jag tycker att i de flesta fallen, så låter det bara otroligt dåligt och det är ingenting som jag vill höra. Och Lovex känns om möjligt ännu värre än många andra liknande band, de har tagit alla moderna inslag, alla pop:iga inslag och alla klyschiga inslag i denna musiken och slängt ihop 10 stycken låtar, och detta är bara fjantigt. Deras sångare Theon McInsane, eller Torsti Mäkinen som han egentligen heter, har väl en helt ok sångröst, men han höjer absolut inte betyget med den rösten, han tillför däremot ännu mer ”fjantig:het” till deras musik, så det är väl hans gåva antar jag, det är lite som pest eller kolera detta för mig.

Låten jag fastnade för mest: Jag tänker inte välja någon stackars låt som var en smula bättre än någon annan.

Av mig får albumet:

Annonser

Read Full Post »

Steel Aggressor – From Ruins To Dust Låtlista:

1. War On The Tundra
2. Return To Mithril Hall
3. Sword And Sorcery
4. From Ruins To Dust
5. Master Of Past And Present
6. Valeman’s Journey
7. Living In The Shadows

Hemsida/MySpace: Steel Aggressor

Min recension:

Steel Aggressor är ett amerikanskt power metal/thrash metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2011, förutom en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så är jag väl inte direkt djupt imponerad av dem, det var snarare så att det inte var så mycket som jag tyckte var bra ens. Det var väl inget större fel på deras musik så sätt, den är tung, den är melodisk, den är ganska teknisk och den är snabb, men det känns även som det fattas något där med, en spänning eller något liknande, det är inget som får mig att vilja lyssna på dem mer i alla fall. Och då tycker jag att musiken är bättre än sången, så då kanske ni förstår vad jag tycker om själva albumet, och det är ju inget bra så direkt, utan jag kan inte ge dem mer än godkänt, mer än så är de helt enkelt i värda. Jag tycker att låtarna är alldeles för tråkiga och snarlikt uppbyggda, så 7 tråkiga låtar på ett album, det ger mig inte speciellt mycket ärligt talat. Sen så är de lite längre än genomsnittet kanske, de flesta ligger runt 5-6 minuter, så det blir ju en normal långt album om man säger så, men det hjälper ju inte om jag tycker att musiken och sången är som den är. När jag läser vad jag har skrivit hittills, så känns det som att jag klagar på dem en hel del, men det är inte riktigt det jag vill få fram, musiken är absolut inte dålig, men jag tycker att den är tråkig och ger ingen spänning inför nästa låt, men jag tror även att det har mycket med sången att göra också. Och den står då bandets ena gitarrist för, och han heter så mycket som Rick Cope, och det är bara något dåligt och amatörmässigt skränande som kommer ifrån honom ärligt talat, jag vet inte om jag tyckte han lät bra i någon låt överhuvudtaget, och då blir ju inte betyget högre heller direkt.

Låten jag fastnade för mest: Return To Mithril Hall

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Black Country Communion – 2 Låtlista:

1. The Outsider
2. Man In The Middle
3. The Battle For Hadrian’s Wall
4. Save Me
5. Smokestack Woman
6. Faithless
7. An Ordinary Son
8. I Can See Your Spirit
9. Little Secret
10. Crossfire
11. Cold

Hemsida: Black Country Communion

MySpace: Black Country Communion

Min recension:

Black Country Communion är ett brittiskt/amerikanskt hårdrocks/blues-rock band, och detta är deras andra album från 2011. Jag har tidigare recenserat deras förra album Black Country Communion, det albumet gav jag 5 av 5, och utan att ha det förra albumet färskt i minnet, så känns detta riktigt bra, men inte lika bra som debuten tyvärr, för minns jag inte helt fel så var jag helt salig över debuten, och jag fick inte direkt samma känsla här. Nu menar jag absolut inte att detta är dåligt eller att de har sänkt sig något otroligt mycket, utan jag menar helt enkelt att jag tycker att debuten var så otroligt bra, att jag inte kunde sätta något annat än högsta betyget, och jag tycker inte att detta andra albumet riktigt når ända fram i målet, så betyget  blir därefter. Det är fortfarande samma blues:iga känsla över denna hårdrock/heavy metal, och lite smått jazz:ig känsla över vissa låtar, lite sådär sydstat-känsla och även lite 70-tal skulle jag nog våga påstå, och det soundet får de ju till otroligt bra. Och det är även en blandning på lite mer enklare, rakare och riviga hårdrocks låtar och snäppet tyngre, mer melodiska och blues:iga heavy metal låtar, så variationen är väl inget större fel på den heller. Men jag tycker inte att alla av albumets låtar når lika högt som förra gången, om än ett otroligt bra album, jag tänker inte klanka ner på dem, för de är de absolut inte värda, men det är i historien svårt att släppa ett andra album, det finns ju många exempel på, men Black Country Communion lyckas ju fortfarande hålla en mycket bra nivå. Vet ni inte vilka medlemmar bandet innehåller, så får ni trycka in er på min första recension där jag har skrivit det, här tar vi istället sången tycker jag, och det är basisten Glenn Hughes och gitarristen Joe Bonamassa som står för den, och de har båda speciella röster, båda har en skön pondus och ”rivighet” i sina röster som jag gillar. Och återigen här i slutet, detta är absolut ett grymt album, gillar ni debuten så lär ni även tycka om detta, men det når helt enkelt inte samma status som debuten, inte i mina öron i alla fall, men ni får gärna skriva vad ni tycker själva.

Låten jag fastnade för mest: Save Me

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Symphony X – Iconoclast Låtlista:

1. Iconoclast
2. The End Of Innocence
3. Dehumanized
4. Bastards Of The Machine
5. Heretic
6. Children Of A Faceless God
7. Electric Messiah
8. Prometheus (I Am Alive)
9. When All Is Lost

Hemsida: Symphony X

MySpace: Symphony X

Min recension:

Symphony X är ett amerikanskt power metal/progressive metal band, och detta är deras åttonde och senaste album från 2011, förutom ett live album och ett samlingsalbum. Jag har bara hört några enstaka låtar från dem förr, har aldrig lagt ner någon tid för att lyssna in mig på dem innan, men nu har jag då lyssnat på detta albumet, och jag tycker att de är riktigt bra, så det var ju tur att jag tog mig tid denna gången. Plattan finns i två olika versioner, dels denna som jag har lyssnat på som är en CD, och så finns det ett längre album som innehåller 2 CD´s och lite mer låtar då som ni säkerligen förstår, men detta är alltså den vanliga versionen av albumet, så det inte blir några missförstånd där. Och detta är ju helt klart erfarna grabbar, de startade 1994, och tre av originalmedlemmar är kvar, de har bytt ut sångare, men det var året efter, alltså 1995 och de har även bytt basist två gånger, och trummisen har lämnat bandet och sen kommit tillbaks, så de har ju alla erfarenheter ihop i stort sett och det gör ju ibland att band blir såpas sammansmälta att det bara släpps otroligt bra musik, eller tvärtom för den delen. Och i min mening, så är det absolut det förstnämnda, de verkar veta vad de gör och de gör det otroligt bra, progressiv musik har jag aldrig haft något emot, men power metal har väl inte direkt tillhört favoritgenrerna hos mig, men det finns vissa band som ändrar på den fördomen och detta bandet är ännu ett måste jag säga. Deras musik är majestätisk, snabb, symfonisk och melodisk och med låt längderna och det klassiska och komplexa från den progressiva sidan så blir det musik otroligt välspelad, tekniskt och oerhört intressant att lyssna på. Det fanns nog inte ett spår som jag inte gillade på detta albumet, sen tycker jag väl kanske inte att alla låtar var lika bra som andra, men det ända som det gör, det är att jag inte ger albumet det högsta betyget, för det når det inte riktigt, men det är samtidigt inte långt ifrån. Vi kan ju ta och avsluta detta med sången, och den står Russell Allen för, och jag gillar även honom väldigt mycket, inte den där typiska falsetten eller soprano sången som i många andra power metal band, utan mer hes, mer skitig och rå sångröst, men har fortfarande kraft bakom den, så han sänker knappast betyget.

Låten jag fastnade för mest: Heretic

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Anvil – Juggernaut Of Justice Låtlista:

1. Juggernaut Of Justice
2. When Hell Breaks Loose
3. New Orleans Voodoo
4. On Fire
5. FuckenEh!
6. Turn It Up
7. This Ride
8. Not Afraid
9. Conspiracy
10. Running
11. Paranormal
12. Swing Thing

Hemsida: Anvil

MySpace: Anvil

Min recension:

Anvil är ett kanadensiskt heavy metal/speed metal/power metal/thrash metal band, och detta är deras fjortonde album från 2011. Jag har nog bara hört någon enstaka låt från dem innan, men man har ju hört talats om dem desto mer när det gäller deras dokumentär om bandet och dess historia, som klassas som en ny Spinal Tap, och de ses ju som influenser till bland andra The Big 4, alltså Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax. Har jag förstått det hela rätt, så har de väl kämpat som bara den för att få ut sin musik, och mer eller mindre legat kvar i bakgrunden eller skuggorna av de fyra precis nämna banden, de har aldrig riktigt kommit ut som ett stort band, och det är väl lite det som dokumentären handlar om skulle jag tro, rätta mig gärna om jag har fel ni som sett den. I vilket fall som helst, så tycker jag inte att detta bandet borde ligga i skuggorna, för ser man till musiken enbart så låter det riktigt bra måste jag säga, och det är verkligen en blandning av alla dessa genrer ovan. Sen så ligger visserligen speed metal, power metal och thrash metal som undergenrer till just heavy metal, så det är ju inte så konstigt att det finns influenser från allt det där. Men sammanfattningsvis så kan man väl säga att låtarna är antingen tunga, melodiska, snabba och tekniska eller tunga, tekniska och långsamma, och de får med det mesta från alla dessa genrer från det lite mjukare, mer melodiska och till det kanske mer pampiga till det råare, aggressivare och mer skitiga soundet. Så jag tycker även att de får till en bra variation, även fast vissa låtar inte är alls lika mycket uppskattade som andra, så får de till en hel del sköna sound, och hade jag haft halva betyg, så hade jag absolut satt 3,5, men jag är inte beredd att sätta 4 ärligt talat. Dels så var som jag lite var inne på precis, alla låter inte lika bra som de andra, och dels så önskar jag mig mycket mer av sången, det drar ner betyget tyvärr. Och det är gitarristen Steve ”Lips” Kudlow som även står för sången, och jag ska väl inte skriva att han är dålig, men jag känner ingen pondus eller kraft bakom rösten, och inte den bästa sångrösten direkt, han funkar helt enkelt bara, och betyget blir därefter.

Låten jag fastnade för mest: Paranormal

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Fireforce – March On Låtlista:

1. Coastal Battery
2. The Only Way
3. Firestorm
4. Horus (Bringer Of Order)
5. 1302 – Battle For Freedom
6. Moonlight Lady
7. Annihilation
8. Fly Arrow Fly
9. Mona Lisa
10. Hold your Ground
11. Born To Play Metal
12. Metal Rages On

Hemsida/MySpace: Fireforce

Min recension:

Fireforce är ett belgiskt heavy metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2011, förutom en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så är riktigt imponerad av dem, det är riktigt hög nivå rakt igenom detta albumet, och det är riktigt kul att få höra. Dels ett band från Belgien, det är inte vanligt för min del, och dels ett band som innehåller så klassisk och traditionell, men ändå modern heavy metal, och dessutom varierande låt för låt. För det är nästan det klaraste kännetecknet för albumet måste jag säga, att det är varierande låtar, alla är visserligen väldigt klassiska i sin framtoning, och väldigt melodiska, men med riviga och riktiga tunga riff, men jag tycker att de har ett album fullt med 12 låtar som inte låter precis som de andra. Sen så kan man hitta i låtar som tredje spåret till exempel med det där körandet, det är lite ”cheesy” ibland måste jag säga, men det är samtidigt väldigt vanligt inom heavy metal band av någon anledning, det är inget som jag uppskattar direkt, men det funkar väl här. Men i allmänhet så är det ett melodiskt, tekniskt, snabbt, välspelat, tungt och varierat heavy metal i klassisk tappning, men med en modernt touch och de gör detta helt enkelt otroligt bra, det kan jag inte säga något annat om. Jag tror även att ni förstår vad jag menar med varierat album när ni lyssnar på det, det är väldigt olika låtar trots att de har samma stuk på sig, och det är väl framförallt det tunga i riffen som skiner klarast, i alla fall i inledningarna av många låtar. Deras vokalist Flype gjorde mig inte heller besviken, det var kanske inte den klaraste och starkaste rösten jag har hört, men han har en hes och skön ”rispighet” i rösten och han har allt en del kraft bakom den också, han imponerade kanske inte lika mycket som musiken kan vi säga, men fortfarande så låter han bra. För er heavy metal fantaster därute så kan jag i vilket fall som helst varmt rekommendera detta till er, vare sig ni lyssnar på den gamla klassiska eller den nya och moderna, så tror jag absolut att detta kan vara något för er.

Låten jag fastnade för mest: Coastal Battery

Av mig får albumet:

Read Full Post »

3 Doors Down – Time Of My Life Låtlista:

1. Time Of My Life
2. When You’re Young
3. Round And Round
4. Heaven
5. Race For The Sun
6. Back To Me
7. Every Time You Go
8. What’s Left
9. On The Run
10. She Is Love
11. My Way
12. Believer

Hemsida: 3 Doors Down

MySpace: 3 Doors Down

Min recension:

3 Doors Down är ett amerikanskt alternativ rock/post-grunge band, och detta är deras femte och senaste album från 2011, förutom fyra EP-skivor. Jag har tidigare recenserat deras förra album 3 Doors Down, det albumet gav jag 3 av 5, detta tycker jag är minst lika bra, varken sämre eller bättre ärligt talat, men jag hade faktiskt inte förväntat mig något annat. Jag har lyssnat på detta bandet i många år, och jag tycker alltid att de lyckas släppa bra post-grunge musik, det är pop:igt och det är rock:igt, och de låtarna som riktigt fastnar, det stannar kvar länge, en del tycker jag riktigt bra om än idag, men andra försvinner i stort sett lika fort som jag har hört dem. Det är väldigt olika det där, beroende på låtarna är såklart, men just den saken gör ju att albumet blir otroligt ojämna, så hur bra än vissa låtar är, så kan jag inte sätta ett högre betyg än ett bra. Och det är tråkigt att det måste bli så, ett greatest hits album från ett sådant här band skulle ju säkert låta otroligt bra, men då skulle ju jag få välja låtarna förstås, för det är inte alltid de som hamnar på sådana samlingsalbum eller som sätts som singlar som är det bästa, det är väl nästan tvärtom. Jag skrev väldigt lite i min förra recension om dem, och jag är rädd att jag inte har så mycket mer att tillägga här heller, det är bara ännu ett 3 Doors Down album, några otroligt sköna låtar, och resterande är ok ”radio-rock”, och efter fem album, så känns det inte som att det kommer att bli något annat heller. Bandets sångare heter Brad Arnold och han är lika ojämn som musiken, han låter riktigt jävla kraftfull, ren och bra i vissa låtar, och i andra är han inte bättre än andra medelmåttor kan man väl säga. Så i slutändan så vet jag inte om jag någonsin kommer att sätta ett högre betyg för ett album från detta bandet, men det får väl framtiden utvisa, det är ett bra post-grunge album för er som gillar den sortens musik.

Låten jag fastnade för mest: Heaven

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »