Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2011

They Might Be Giants – Join Us Låtlista:

1. Can’t Keep Johnny Down
2. You Probably Get That A Lot
3. Old Pine Box
4. Canajoharie
5. Cloisonné
6. Let Your Hair Hang Down
7. Celebration
8. In Fact
9. When Will You Die
10. Protagonist
11. Judy Is Your Viet Nam
12. Never Knew Love
13. The Lady And The Tiger
14. Spoiler Alert
15. Dog Walker
16. 2082
17. Three Might Be Duende
18. You Don’t Like Me

Hemsida: They Might Be Giants

MySpace: They Might Be Giants

Min recension:

They Might Be Giants är ett amerikanskt alternativ rock band, och detta är deras femtonde och senaste album från 2011, förutom tretton samlingsalbum, sju live album och arton EP-skivor. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att jag har lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är väldigt, väldigt tråkiga, intetsägande och rena rama sömnpillren, det är verkligen inget som jag kommer att rekommendera med andra ord. Jag tycker att deras låtar pendlar mellan tre lägen, dels flummiga pop-rock låtar, dels dåliga och fjantiga trubadur låtar och dels amatörmässiga och ”parodi-aktiga” låtar, och inget av det låter speciellt bra överhuvudtaget. Antingen så satt jag och störde mig på enbart det jag precis nämnt, eller så höll jag rentav på att somna av deras musik, så jävla tråkig var den, och så intetsägande så jag fick avsmak av dem helt och hållet. Och jag kan faktiskt inte komma på något positivt om detta bandet, det är konstigt att de inte har kommit längre än såhär, efter så himla många år som band, och efter så himla många album, men det är ju självklart en smaksak också. Men jag kan faktiskt inte förstå mig på människor som tycker att detta är bra, för det är som jag varit inne på ovan helt och hållet intetsägande och tråkig musik, och jag har inte mer att säga om saken. Albumet innehåller dessutom hela 18 låtar, nu är visserligen några av dem korta, och tur är väl det, jag hade fan inte orkat med 18 långa låtar från dem, då hade jag nog stängt av albumet ärligt talat. Duon John Flansburgh och John Linnell är egentligen de som är bandet, men de har ju även med andra musiker, men de står då även för sången, och det är absolut inget som imponerar på mig där heller. Någon konstig falsett här, någon ”talande” sång där och något konstig röst där, de skulle nog passa bättre som röster till någon tecknad film eller liknande, istället för att sjunga, och med det så avslutar vi detta helt enkelt.

Låten jag fastnade för mest: Ingen!

Av mig får albumet:

 

Read Full Post »

Kottonmouth Kings – Sunrise Sessions Låtlista:

1. Stonetown
2. Love Lost
3. Down 4 Life feat. Jared ( (hed) P.E. )
4. Kalifornia
5. My Garden
6. Boom Clap Sound
7. Back Home
8. She’s Dangerous
9. Ganja Daze
10. Stay Stoned
11. Stoned Silly
12. Closing Time
13. Cruzin
14. Great To Be Alive
15. Be Alright
16. Said And Done

Hemsida: Kottonmouth Kings

MySpace: Kottonmouth Kings

Min recension:

Kottomouth Kings är ett amerikanskt rap rock/hip-hop band, och detta är deras tolfte och senaste album från 2011, förutom ett antal live album, samlingsalbum, remix album och EP-skivor. Jag vet faktiskt inte om jag har hört dem innan, men namnet känner jag till så sätt, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så känns det knappt som att detta albumet passar in på Metalnallen, det var lite av falsk marknadsföring. Nu är det ju sällan banden som sätter sin stämpel och beskriver en precis genre som de tillhör, men jag läste på många ställen att detta skulle vara rap rock, och jag lyssnade mycket på rao rock, rapcore, nu-metal i tonåren, så det skulle vara kul att få höra ett bra sådant. Men det var väldigt mycket hip-hop på detta albumet, det var väldigt mycket texter om droger, och det kändes som att lyssna på Cypress Hill som tonåring, och då tyckte man väl att de var tufft med droger, men i dag så känns det inte så roande, och mest löjligt. Och man fick hjälpa till spår fyra för att få in lite rock i deras musik, då de mer lät som just mjuk rap rock, och då lät det ju bra i alla fall, men annars så var detta en stor besvikelse från min sida, och jag hoppas ni läser detta och inte bara ser namnet och undrar vad detta gör på sidan. Och när jag dessutom såg Jared från (hed) P.E. så tänkte jag att detta kommer att vara någon blandning av rap, pop, rock och punk, precis som det är i hans huvudband, men det var ju inte direkt vad man fick, utan mycket hip-hop och lite rock. Nu tänker jag visserligen inte sätta sämsta betyget, men här betygsätter jag rock och metal album, och nu känns det i stort sett som att betygsätta ett hip-hop album och det är många år sen som jag lyssnade på sådant, så jag känner mig inte hemma direkt, så godkänt är väl det mest rättvisa som jag kan sätta. Sen så innehåller albumet även hela 16 spår, och det är inga korta heller, utan de ligger på runt 5 minuter nästan allihopa, så det är en hel del att ta sig igenom, och i och med att det var väldigt mycket hip-hop, så tappade jag intresset väldigt snabbt. Inom hip-hop så heter ju vokalisterna MC´s, och som ni säkert förstår så är de några stycken här, och jag tänker inte gå in på dem en och en, utan de är allt från bra rap till lite mer funk:ig och soul-sång, och det passar till musiken, men de känns lite som att de borde ha stannat på 90-talet, men det kanske bara är jag.

Låten jag fastnade för mest: Kalifornia

Av mig får albumet:

Read Full Post »

311 – Universal Pulse Låtlista:

1. Time Bomb
2. Wild Nights
3. Sunset In July
4. Trouble
5. Count Me In
6. Rock On
7. Weightless
8. And A Ways To Go

Hemsida: 311

MySpace: 311

Min recension:

311 är ett amerikanskt alternativ rock/reggae rock/rap rock/funk rock/ska punk band, och detta är deras tionde och senaste album från 2011, förutom fem EP-skivor, ett live album och fyra samlingsalbum. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är helt ok, men det var inget spännande att lyssna på ärligt talat, jag blev lite besviken faktiskt. Dels så tycker jag att det är spännande att de experimenterar med olika genrer, även fast just rock med allt från reggae, rap och funk känns lite väl slutet av 90-tal och början av 2000-tal, så kan det ju fortfarande låta bra. Och vissa låtar låter just bra, skön stil på dem, några riviga riff här och där, men det är inget speciellt över dem annars, och låtarna är varken speciellt intressanta eller spännande, utan de är bara helt ok. Och dessutom så innehåller albumet bara 8 spår och alla i normal längd, så albumet känns väldigt kort, och efter ca. 25 år som band, och tio album, så känns det som de borde vara mer kompetenta och bättre vid det här laget. Nu vet jag visserligen inte hur deras tidigare alster låter, men låter de som detta, så förstår jag inte att de har hållit så länge som band, men det kanske bara är min personliga smak. Sången kommer från rytmgitarristen/programmeraren Nick Hexum och DJ:n Doug ”SA” Martinez, och de är en blandning av fjantig popsång, några mesiga försök till rap och ”reggae-sång” och jag skulle absolut inte påstå att jag är imponerad där heller. Jag tänkte först ge dem ett godkänt betyg, men det hade faktiskt känts lite pinsamt, för jag hittade inte mycket bra hos dem, och de känns som en fjantig version av ett 90-tals rapcore band eller liknande.

Låten jag fastnade för mest: Ingen ärligt talat!

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Moffarammes – The Eye Of Horus Låtlista:

1. The Morning After
2. Radio Shows
3. The Eye Of Horus
4. Youngsters
5. Mr And Mrs Smith
6. All I Wanna Do
7. Headmaster
8. One Girl, Two Problems
9. Madrid Blues
10. Lovely Places
11. Harvey Dent
12. Bad Brain
13. Boston Will Take Care Of It
14. The Beginning Of The End

Hemsida/MySpace: Moffarammes

Min recension:

Moffarammes är ett svenskt alternativ rock/indie rock/experimentell rock band från Vänersborg, och detta är deras debut och ända släppta album från 2011. Jag har aldrig hört dem förr, men jag fick albumet av deras skivbolag, så då fick jag ju ta och lyssna på albumet, och jag blev rätt kluven i deras musik. Att jag skrev genrerna ovan är för att hålla mig lite på den säkra sidan, för de har allt influenser från lite varstans, men för att ni ska få en uppfattning om hur de låter så ”safe:ade” jag lite där i början. Men man kan hitta allt från pop, rock, punk, blues, garage rock, experimentell rock, progressive rock i deras musik och lite allt möjligt med andra ord, så förberedd er på ett varierat och ganska flummigt album för att vara snäll. Men jag gillar att de försöker stå ut från mängden, att de försöker låta unika, och även lyckas med detta, sen så kanske inte musiken tilltalade mig personligen så mycket, det fanns saker jag gillade skarpt och det fanns saker som jag inte tyckte alls lika bra om. Man kan säga att de är en blandning av ett klassisk rockband och ett modernt pop-punk band, de får till en skön blandning av olika influenser och får faktiskt ihop det bra på många spår. Men samtidigt så var de väl inga låtar ”blow me away”, utan de håller sig på en ganska jämn och en ganska bra nivå rakt igenom hela albumet, inget som gör en speciellt besviken gällande musiken, men inget som imponerar något otroligt heller. Det var väl mer sången som gjorde mig besviken i så fall, nu är det väldig personligt, men jag tycker att sångstilen på vissa låtar påminner en hel del om svenska Håkan Hellström, och det är väl så långt ifrån min smak det går att komma. Det känns väldigt amatörmässigt, det känns väldigt dåligt helt enkelt, och engelskan var ungefär lika dålig som Hellströms sångröst och det förstörde en hel del faktiskt. Sen var inte sången så på alla spår som tur var, den ökar i kvalitet en hel del till och med, och blir snarare energisk och punk:ig. Så sammanfattningsvis så tycker jag väl att albumet är värt ett bra betyg i alla fall, men jag kan absolut inte sträcka mig längre än så, då hade jag önskat mig mycket mer från dessa herrar, men kul med ett såhär experimentellt och lekfullt album.

Låten jag fastnade för mest: All I Wanna Do

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Kaiser Chiefs – The Future Is Medievil Låtlista:

1. Little Shocks
2. Things Change
3. Long Way From Celebrating
4. Starts With Nothing
5. Out Of Focus
6. Dead Or In Serious Trouble
7. When All Is Quiet
8. Kinda Girl You Are
9. Man On Mars
10. Child Of The Jago
11. Heard It Break
12. Coming Up For Air

Hemsida: Kaiser Chiefs

MySpace: Kaiser Chiefs

Min recension:

Kaiser Chiefs är ett brittiskt indie-rock/britpop/post-punk revival/new wave band, och detta är deras fjärde album från 2011, förutom en EP-skiva. Jag har hört enstaka låtar från dem tidigare, men aldrig ett helt album förrän nu då, och efter att ha lyssnat på detta albumet, så kan jag väl inte direkt påstå att jag är djupt imponerad av dem. Det känns ganska tunt och intetsägande måste jag säga, det är inte intressant att lyssna på ens, det blir rena rama sömnpillret på vissa spår, och det är väl säkerligen inte det som de var ute efter när de gjorde albumet. Men jag hittar inte så mycket spännande att lyssna på, utan de känns som vilket indie-rock band eller britpop band som helst, dystert, tråkigt och grått, och de får inte riktigt till det faktiskt. Det känns lite som att de är wannabes till brittiska pop band och rockband, lite Oasis, lite The Beatles , lite Ramones, men att de inte riktigt når fram på de flesta av albumets spår, och det ger ju ingen trygg känsla till deras musik direkt. Utan då håller de sig bara i bakgrunden och når inte fram på album ens, och efter att ha lyssnat på detta, så skulle jag verkligen inte vilja höra dem live, för klarar de sig inte på album, så lär det vara värre live. Sen fanns det substans i vissa låtar, det ska jag inte sticka under stolen med, det var ett stabilare sound, de får ihop bandets olika stilar/genrer på ett bättre sätt, och de låter som en kompetent band, men de var väldigt få låtar som jag fick den känslan av ärligt talat, så det gör inte mycket för betyget. Sången kommer från deras slagverk:are Ricky Wilson och deras trummis Nick Hodgson, och jag hörde väl inget speciellt från dem heller, helt ok sång, men även den väldigt dyster och typisk brittisk stil på det hela, och de ger mig helt enkelt inte mer än musiken gör. Detta kanske känns som en totalsågning av detta bandet, och det kan man väl lite säga att det är, jag blev då verkligen inte imponerad, och jag tycker inte att det är värt ett bra betyg, jag kan sträcka mig till godkänt, och det är det ni får se här nedan.

Låten jag fastnade för mest: Coming Up For Air

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Roger Glover – If Life Was Easy Låtlista:

1. Don’t Look Now (Everything Has Changed)
2. Box Of Tricks
3. Moonlight
4. The Car Won’t Start
5. The Dream I Had
6. Stand Together
7. If Life Was Easy
8. Welcome To The Moon
9. Set Your Imagination Free
10. When Life Gets To The Bone
11. When The Day Is Done
12. Staring Into Space
13. Get Away (Can’t Let You)
14. The Ghost Of Your Smile
15. Cruel World
16. Feel Like A King

Hemsida: Roger Glover

MySpace: Roger Glover

Min recension:

Roger Glover är en walesisk hårdrocks/heavy metal/blues-rock/progressive rock/new wave musiker, och detta är hans femte och senaste solo album från 2011. Ni känner säkerligen till honom från olika håll, men mest känd är han nog som medlem av Deep Purple skulle jag tro, och det är väl där som jag hört honom, jag har aldrig hört ett solo album förrän nu. Och efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att detta är riktigt bra på visst håll, och inte alls bra på annat håll, det var väldigt ojämnt och väldigt varierande måste jag säga, och det var på både gott och ont. Själva musiken är väldigt progressiv, experimentell och ganska flummig faktiskt, och som jag precis skrev, jag tycker att det låter riktigt bra på vissa spår, då får han och de andra musikerna på albumet fram ett intressant stycke med lagom komplexa gitarr-slingor och ett stabilt sound, och hade albumet innehållet bara sådana låtar så hade betyget blivit högre helt klart. Men jag tycker att det sjunker mycket tack vare vissa spår på albumet, då blir musiken för flummig och för experimentell och sången känns inte alls lika behaglig som den gör på de bästa spåren, och det förstör ju helt klart för hela albumet. Förutom denna progressiva och experimentella sida av albumet, så innehåller det även väldigt mycket blues, man skulle kunna sammanfatta det hela som ett progressivt blues-rock album, och den känslan som låtarna får fram, den är riktigt skön måste jag säga. En ganska nedstämd, lugn och behaglig blues-känsla och i de bra låtarna, så funkar det riktigt, riktigt bra, där de dessutom får in en ganska soul-inriktad influens, även med hjälp av en kvinnlig röst i några låtar. Roger får ju även hjälp av andra musiker och vokalister på albumet, bland annat medlemmar från Nazareth, men Roger som sångare är precis som musiken, i de bästa spåren får man en varm och blues:ig känsla över hans röst, i de andra så vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om honom faktiskt. Så sammanfattningsvis med detta albumet, så fick jag en ojämn känsla, det är hela 16 spår på albumet, och personligen så hade jag nog velat höra mindre, han kunde ha kapat bort några sämre, då hade nog betyget kunnat bli högre faktiskt, men jag tänker inte ge detta mer än ett bra betyg.

Låten jag fastnade för mest: When Life Get To The Bone

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Bon Iver – Bon Iver Låtlista:

1. Perth
2. Minnesota, WI
3. Holocene
4. Towers
5. Michicant
6. Hinnom, TX
7. Wash.
8. Calgary
9. Lisbon, OH
10. Beth/Rest

Hemsida: Bon Iver

MySpace: Bon Iver

Min recension:

Bon Iver är ett indie rock/folk rock band, och detta är deras andra och senaste album från 2011, förutom en EP-skiva. Jag vet inte om jag har hört dem innan, men jag har åtminstone hört talats om dem, och nu har jag då även hört ett album från dem, och efter att ha lyssnat på detta, så är jag väl inte så imponerad direkt.  Jag kunde uppskatta musiken i ett flertal låtar, det var mjukt och lent och behagligt att lyssna på, väldigt lugn rock, samtidigt som vissa låtar bara flummar iväg för mycket och intresset försvinner lika snabbt, åtminstone från mitt håll. Sen så var det nog mer sången jag störde mig på, än musiken i sig, det fick mig nästan att tappa intresset direkt, förutom på några få spår kanske. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva deras musik på bästa sätt, men det är alternativ rock som man så enkelt kan stämpla band med, men detta är extremt lungt och harmoniskt och mycket akustiskt. Sen har de väl lite influenser från amerikansk folk rock, men i väldigt lugn tappning då, det är inte direkt ett album fullt med fartfyllda spår, men det var absolut inte det som gjorde mig besviken, sådana album kan vara fruktansvärt bra och musikaliska. Och det sistnämnda ordet, alltså musikaliska, det är det väl inget fel på gällande Bon Iver, medlemmarna har det helt klart i sig, men jag tycker inte att de lyckas få till något intressant och spännande helt enkelt. Bandet är startat av indie rock/folk rock sångaren/låtskrivaren Justin Vernon, och det är då han som står för sången, och jag tycker att det blir alldeles för mycket falsett och alldeles för ljust, det blir nästan obehagligt att lyssna på i längden. Det kanske hade funkat på något spår eller två, men det är på albumets alla låtar och det tilltalar mig inte alls faktiskt, det blir obehagligt och jobbigt att lyssna på, så kände i alla fall jag när jag lyssnade på dem. I slutet så får betyget godkänt, men det är väl i stort sett enbart tack vare musiken på vissa låtar, annars hade det nog fått det sämsta betyget ärligt talat.

Låten jag fastnade för mest: Minnesota, WI

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »