Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2011

Chickenfoot – Chickenfoot III Låtlista:

1. Last Temptation
2. Alright Alright
3. Different Devil
4. Up Next
5. Lighten Up
6. Come Closer
7. Three And A Half Letters
8. Big Foot
9. Dubai Blues
10. Something Going Wrong

Hemsida: Chickenfoot

MySpace: Chickenfoot

Min recension:

Chickenfoot är ett amerikanskt hårdrocks band, och detta är deras andra och senast släppta album från 2011. Jag har tidigare recenserat deras förra album Chickenfoot, det albumet gav jag 5 av 5, och detta albumet är inte sämre, och om ni inte vet vilka de är, så består de av Sammy Hagar (bland annat ex-Van Halen) på gitarr och sång, Joe Satriani (vart med mängder av band, bland annat Deep Purple) på gitarr och keyboard, Michael Anthony (Van Halen) på bas och Chad Smith (Red Hot Chili Peppers) på trummor. Och jag skulle kunna kopiera min förra recension, för allt som jag skrev då, stämmer även in på detta albumet, men jag ska försöka vara lite ”nyskapande” och skriva lite nytt, så det inte blir så tråkigt att läsa samma sak igen. Men det är inte alltid som sådana här så kallade superband eller supergrupper blir så lyckade, men jag tycker att just Chickenfoot är ett typexempel på när det verkligen ha lyckats. Och det är som ni har läst ovan väldigt duktiga musiker, Satriani med ljuvliga gitarr-slingor och riviga riff, Anthony med basgångar i sann rock´n´roll anda, Smith med funkiga trumkomp och takter och Hagar tar vi i slutet som jag brukar göra med sångare. Och vi blir bjudna på klassisk blues-rock, jazz-influenser, heavy metal-tyngd och rak och härlig hårdrock på en varierad och otroligt hög nivå i mitt tycke och jag tycker verkligen om denna blandning av gammal klassisk blues-rock och modern hårdrock. Och till sist, eller som man säger, sist, men inte minst, så har vi då Sammy Hagar som i mina öron är en otrolig duktig sångare, han har en skönt riv i röst, hes och rökig, ett jävla driv och en jävla energi i sitt framförande och en otroligt bra rockröst. Så som helhet, så tycker jag helt enkelt att detta albumet är minst lika bra som det första, och jag vill bara höra mer och mer från dem, det ända jag kan klaga på då, det är väl endast 10 spår, men det är också det ända.

Låten jag fastnade för mest: Come Closer och Something Going Wrong (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Annonser

Read Full Post »

Snow Patrol – Fallen Empires Låtlista:

1. I’ll Never Let Go
2. Called Out In The Dark
3. The Weight Of Love
4. This Isn’t Everything You Are
5. The Garden Rules
6. Fallen Empires
7. Berlin
8. Life-ning
9. New York
10. In The End
11. Those Distant Bells
12. The Symphony
13. The President
14. Broken Bottles Form A Star (Prelude)

Hemsida: Snow Patrol
MySpace: Snow Patrol

Min recension:

Snow Patrol är ett nordirländskt/skotskt indie rock/power pop band, och detta är deras sjätte och senaste album från 2011, förutom ett antal EP-skivor och live album. Jag har tidigare recenserat deras förra album Hundred Million Suns, det albumet gav jag 1 av 5, detta albumet tycker jag är tycker att detta albumet är minst lika tråkigt, vet inte vad detta bandet håller på med. Men efter att man fick Chasing Cars intjötad i hjärnan, så har man eller snarare jag fått för mig att de är ett bra band, men lyssnar man på ett helt album från dem, så får man en helt annan uppfattning verkar det som. Jag tycker att det är deprimerande dåligt under större tiden av detta albumet, och detta blandat med rena rama disco-dängorna, och den blandningen är väl inget större tilldragande. Jag tycker att det är en allt för vanlig ”utveckling” bland dagens band, tyvärr är det dessutom en hel del bra band som går åt detta hållet också, och i mina öron förstör sin lilla originalitet och sound överhuvudtaget. Sen tyckte jag ju att förra albumet var lika tråkigt/dåligt, så de har ju gjort detta i några år i alla fall, men jag kan nästan sätta en stor summa pengar på att de inte lät så här från början. Men, men, nu är det årets platta och dagens Snow Patrol vi snackar om, och de verkar inte vara bättre än såhär, eller för den delen mer originella, utan de verkar försöka stå ut från mängden med någon industriell nyans på sin indie rock/power pop och få till några disco-dängor som jag var inne på, och det låter för det mesta rent för jävligt i mina öron. Bandets sångare Gary Lightbody är då ingen ljuskropp i musiken om ni hänger med på mina översättning av hans efternamn, utan han är minst lika deprimerande som deras musik, och med det så avslutar vi detta innan depressionen drar över oss helt och hållet.

Låten jag fastnade för mest: Life-ning

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Vaulting – Nucleus Låtlista:

1. Place Of Fear (Instrumentell)
2. 80 Gy
3. Bob’s Song
4. Biorobot
5. Permafrost
6. Arktis Winter
7. Guernica
8. They Always Return
9. Touched By An Unknowing
10. John(ny) Doe
11. To Dig A (W)hole In The Void
12. Concrete & Nosebleed
13. Behind

Hemsida: Vaulting

MySpace: Vaulting

Min recension:

Vaulting är ett tyskt teknisk death metal/grindcore band, och detta är deras andra och senaste album från 2011, förutom en demo och en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så är de alldeles för extrema enligt mig och man får ingen direkt sammanhållning eller riktning i deras musik och då blir det bara grötigt till viss del och spretigt till en annan. Och det kan väl ofta bli så tyvärr när det gäller just teknisk death metal, de kan absolut vara tekniskt kunniga och duktiga musiker, men musiken i sig förstår jag mig inte riktigt på. Och när det gäller grindcore, så binder ju den ihop death metal med extreme metal och thrash mtal till viss del, och det hela blir ännu mer aggressiv, ännu mörkare, ännu snabbare och med detta i min mening ännu grötigare och spretigare. Sen finns det säkerligen de som säger iemot mig om allt jag skriver här, de som verkligen uppskattar teknisk och svårspelad metal, men jag kan då lungt påstå att jag både har hört mycket bättre tekniska death metal band och grindcore band än detta. Sen var ju inte allt värdelöst, man fick sig en mjukstart med en instrumentellt intro och något lungt mellanspel som lät väldigt harmoniska, men sen smiskar de på i en jävla fart illa kvickt och det blev väldig mycket muller av det mesta tyvärr. Och bandets vokalist Felix Kisseler gör det inte bättre han heller, han pendlar mellan ett väldig grovt vrål som mestadels påminner mig om black metal, till en ljust death metal-vrål till riktigt illalåtande skrik, och det är inte mycket jag gillar alls med denna mannen. Så om jag ska få ihop det hela till ett betyg, så ska jag vara lite snäll och ge dem godkänt för detta albumet, det fanns några få spår och framförallt vissa partier som jag uppskattade mer än det andra och det är väl värt betygen nedan kanske.

Låten jag fastnade för mest: Guernica

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Northlane – Discoveries Låtlista:

1. Dispossession
2. Abrasumente
3. Comatose
4. Transcending Dimensions
5. Discoveries
6. Corruption
7. Exposure
8. Metamorphosis
9. Solace
10. I Shook Hands With Death

Hemsida/MySpace: Northlane

Min recension:

Northlane är ett australiensiskt metalcore band, och detta är deras debut från 2011, förutom två EP-skivor. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så måste jag säga att jag är imponerad av dem, och det är helt klart ett modernt metalcore band. Jag tycker att de håller sig till den tyngre och mer aggressiva sidan av metalcore, snarare än den melodiska, så brukar då jag kategorisera metalcore, även fast man kan dela upp det i progressive metalcore och så vidare, så tycker jag att de finns en mer aggressiv sida och en mer melodisk sådan. Och personligen så tycker jag om båda delarna, de har sin charm för sig, och de är många metalcore nu för tiden som imponerar på mig stort, trots att det i dagens läge finns så många, och Northlane är absolut ett av dem. Extra kul är det att de inte är amerikaner som de flesta andra, utan australiensare som jag var inne på i början, det är kul med lite band från ”down under” som det brukar kallas där. Och det är som jag var inne på väldigt aggressiv, och extremt energisk och smattrande metalcore med stor tyngd går nästan över i post-hardcore tycker jag, och det är ju populärt att blanda just metalcore och post-hardcore, så det är ju ingen nyhet direkt. Och jag tycker till stora delar att de gör detta alldeles utmärkt, jag störde mig endast på småsaker, dels så tycker jag väl att många låtar var alldeles för lika, vi bjuds inte på så mycket variation i det avseendet om man säger så, men ser man på helheten, så är det ganska varierat ändå. Och slutligen så har vi då vokalisten Adrian, som till viss del är otroligt energisk och post-hardcore:ig om vi nu ska uttrycka oss så, man kan också säga skrikig och med ett jävla driv, och det gillar jag skarpt, sen får man höra ett mycket grövre vrål, som inte alls låter lika bra i min mening. Men som jag skrev ovan, det är endast småsaker, för över det stora hela, så tycker jag att detta är ett riktigt bra metalcore album i modern anda och stora influenser av post-hardcore, och jag rekommenderar dem verkligen.

Låten jag fastnade för mest: Transcending Dimensions

Av mig får albumet:

Read Full Post »

My Darkest Days  – My Darkest Days Låtlista:

1. Move Your Body
2. Porn Star Dancing feat. Zakk Wylde (Black Label Society) & Chad Kroeger (Nickelback)
3. Every Lie
4. Like Nobody Else
5. The World Belongs To Me
6. Save Me
7. Set It On Fire feat. Orianthi
8. Come Undone feat. Jessie James (Duran Duran Cover)
9. Can’t Forget You
10. Goodbye

Hemsida: My Darkest Days

MySpace: My Darkest Days

Min recension:

My Darkest Days är ett kanadensiskt alternativ rock/post-grunge/hårdrocks band, och detta är deras debut album från 2010. Jag har bara hört deras hit Porn Star Dancing sen tidigare, men nu har jag alltså lyssnat på hela deras platta, och jag tycker att de är godkända, men absolut inte mer än så, då skulle jag ljuda för er. Men begreppen post-grunge har ju ändrat sig en hel del under åren, jag tyckte det fanns några riktigt bra sådana band när genren kom, men sen signade bolagen mängder efter mängder med liknande band, och jag tycker de går mer och mer ifrån grunge:n och blir mer och mer pop:iga. Och jag tycker att My Darkest Days är ett band som är på gränsen till att bara kallas för ett pop-band, det är för välproducerat, det är för välpolerat och för snyggt gjort, det kunde lika gärna kunna vara ett samlingsalbum för dagens Melodifestival-rock. Jag tycker att ett post-grunge band ska ha ett skitigt sound, och inte alltför producerat i studion, för det förstör mer än vad det hjälper, sen finns det säkert många tonåringar som tycker detta är jätte-bra, det kanske jag själv hade gjort i yngre dagar, men jag tycker inte att detta är speciellt bra. Jag fastnade för Porn Star Dancing efter ett tag, men det är inte för att låten är otroligt bra, men det är en sådan där låt som spelas sönder på radion och sätter sig fast i hjärnan, plus att de har Zakk Wylde på gitarr på den låten, det är ju inte illa pinkat. Men i övrigt så har de blivit signade av Chad Kroeger, frontman i bandet Nickelback, och de är ju inte världens bästa post-grunge band de heller direkt, så det kanske säger en del. Bandets vokalist Matt Walst är ju inte den bästa jag har hört heller direkt, han funkar till deras musik, det kan jag ju säga, men det är ju ingen duktig sångare å andra sidan, så betyget nedan är det mest rättvisa jag kan ge dem, det är inte helt värdelöst, men det är inte speciellt bra heller.

Låten jag fastnade för mest: Can’t Forget You

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Self Inflicted – Ten Years Of Punishment Låtlista:

1. Broken Ties
2. Die
3. Fat Bag Of Hate
4. Lead Me Not Into Temptation
5. Punishment Of Tomorrow
6. None For Me
7. Deceived
8. Doomed
9. The Shroud
10. Truth Be Told

Ni får söka efter bandet själva!

Min recension:

Self Inflicted är ett amerikanskt southern sludge metal/doom metal band, och detta är deras fjärde och senaste album från 2011, förutom en demo. Jag har aldrig hört dem sen innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är bra, men jag tycker samtidigt att det är något som fattas för de högre betygen. Sen hittar jag inte mycket information över detta bandet, jag hittade ingen hemsida, ingen MySpace-sida, jag hittade inte vad bandmedlemmarna heter, det ända jag kunde få fram, det var vad de på ett ungefär håller sig musikaliskt, låtlistan och lite text om albumet. Och på några sidor blev de jämförda med Pantera, andra sidor Crowbar, och jag kan erkänna att jag hör tendenser av Pantera, men jag skulle nog hellre jämföra dem med just Crowbar om jag vore tvungen att ta någon av de två banden. Detta är otroligt och dramatiskt långsamt, det går i ett supersegt tempo kan jag minst påpeka, och det är riktigt jävla blytungt rakt igenom hela albumet, och i vissa partier sätter de igång i ett någon snabbare tempo, men innehåller fortfarande samma tyngd. Sludge metal kombinerar ju bland annat doom metal, med hardcore-punk, men även en del sydstads-stilar, så allting som står i början går ju verkligen ihop, det är genrer som gifter sig otroligt bra. Och förutom tyngden och tempot, så är detta väldigt mörkt, och då menar jag både själva musiken och dess atmosfär, det är ondska, aggressivitet och mörker rakt igenom kan man säga. Som jag var inne på ovan, jag hittade inte mycket information om bandet, så jag kan inte säga vad vokalisten heter, men jag såg en recension, och den recensenten var väldigt imponerad av honom, han skrev att han var en kombination av Phil Anselmo (Pantera) och en death metal-vokalist. Till att börja med, så kommer han inte ens i närheten av Phil Anselmo, och death metal? Jag vet inte vad han yrade om, jag tycker att han har ett ganska grovt vrål, och en talande och pushande stil på sin sång, men jag är inte så imponerad. Jag tycker att han passar till musiken, som gör mig intresserad, men tyvärr inte mer än så, jag fastnar hela tiden vid ett bra betyg, men mer kan jag bara inte ge, varken till musiken eller deras vokalist.

Låten jag fastnade för mest: The Shroud

Av mig får albumet:

Read Full Post »

The Answer – Revival Låtlista:

1. Waste Your Tears
2. Use Me
3. Trouble
4. Nowhere Freeway feat. Lynne Jackaman (Saint Jude)
5. Tornado
6. Vida (I Want You)
7. Caught On The Riverbed
8. Destroy Me
9. New Day Rising
10. Can’t Remember, Can’t Forget
11. One More Revival
12. Lights Are Down

Hemsida: The Answer

MySpace: The Answer

Min recension:

The Answer är ett nordirländskt hårdrocks/blues-rock/heavy metal band, och detta är deras tredje och senaste album från 2011, förutom ett antal EP-skivor. Jag har tidigare recenserat deras förra album Everyday Demons, det albumet gav jag 5 av 5, detta albumet tycker jag är faktiskt är minst lika bra, och det förvånar mig. Jag hade inte förra albumet färskt i minnet när jag började lyssna på detta, men jag tänkte att jag kanske hade varit lite väl generös, men detta albumet bevisar bara på hur jävla bra jag tycker om detta bandet. Vi vet ju att irländare är otroligt duktiga på rock och folk musik, och nu är det då nordirländare, men det är ju ändå samma ö, och nu är det mer hårdrock, det är mer blues och det är mer heavy metal, men det är ända element av folklig musik, framförallt i det mer blues:iga partierna. Och detta bandet bevisar återigen för mig att de verkligen kan kombinera dessa genrer, dessa stilar och dessa sound, och göra det på en så otroligt hög nivå, så jag får gåshud av i stort sett varje låt. Men det kommer album då och då, så verkligen ”blow me away” i brist på ett bättre svenskt uttryck, och detta är verkligen ett av dessa album, det är bara så otroligt och fruktansvärt bra. De har det ganska enkla och raka och rivet och drivet från hårdrock:n, det har svänget, det folkliga, rytmen och grunderna från blues:n och de har tyngden, volymen, det melodiska och den massiva kraften från heavy metal och kombinerar det hela perfekt i min mening. Och bandets sångare Cormac Neeson är så otroligt komplett, riktigt bra sångröst, riktigt hes och rispig rockröst och en kraftfull och ren popa, allt från samma strupe, och jag kan man säga att bandet, musiken, sången och albumet imponerar på mig stort, punkt slut!

Låten jag fastnade för mest: Nowhere Freeway feat. Lynne Jackaman (Saint Jude) och Can’t Remember, Can’t Forget (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »