Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2012

RAM – Death Låtlista:
1. Death…
2. …Comes From The Mouth Beyond
3. I Am The End
4. Release Me
5. Defiant
6. Frozen
7. Under The Scythe 0
8. Hypnos
9. Flame Of The Tyrants
10. 1 7 7 1

Hemsida/MySpace: RAM

Min recension:

RAM är ett svenskt heavy metal band, och detta är deras tredje och senaste album från 2012. Jag har nyligen recenserat detta albumet på GetMetal.com, tryck på adressen för att få se den, men jag hade albumet liggandes för att recenseras här också, så ni får en kortare version här hade jag tänkt. Jag var inte imponerad av det elektroniska introt man fick, så första intrycket var dåligt, men sen körde de igång med tung och melodisk och framförallt klassisk heavy metal, och då ändrades mitt intryck på en sekund helt enkelt. Och de har ju verkligen fångat rötterna i heavy metal, det är riktigt tungt, högljudet, riviga gitarrer, mycket trummor och ett allmänt mäktigt och massivt ljud över det stora hela. Och vi bjuds verkligen på sköna melodier, gitarr-slingor, riff och lite solon, och vad kan bli mer klassiska heavy metal än det, så de har verkligen fångat den auran. Och det verkar som att klassisk heavy metal, speciellt i 80-tals-anda är på g bland svenska band, jag har nyligen recenserat och intervjuat svenska band som Steelwing och Twins Crew, och båda dessa banden är just inne på den stilen, och nu fick jag då Ram i hörlurarna. Och jag tycker att det är riktigt kul att det är det som kommer fram, det har länge varit nya och ganska knepiga genrer som fötts på 2000-talet, så skönt med lite musik som härstammar längre tillbaka än så. Sen är jag verkligen för utveckling, men ibland är det bara skönt att få höra något klassiskt, men i en lite modern tappning, precis som det är här, så där har de verkligen lyckats. Oscar Carlquist, så heter deras vokalist, och jag är lite kluven i den mannen, men är mestadels positiv över honom ärligt talat. Jag tycker att han blir lite väl skränig och går lite väl långt i några partier, och det störde mig när han annars verkar ha en bra kvalitet och teknik. Han är en helt klart klassisk tränad vokalist, men jag tycker det är lite mer riv och ett jävla anamma i honom än andra vokalister inom samma genre, och det stärker ju samtidigt musiken. Ps. Trots hyfsad längd på flera spår, så tycker jag att 10 låtar är för snålt, speciellt när man tänker på introt, och dessutom ett liknande outro, som dock är bättre än introt!

Låten jag fastnade för mest: …Comes From The Mouth Beyond

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Flogging Molly – Speed Of Darkness Låtlista:

1. Speed Of Darkness
2. Revolution
3. The Heart Of The Sea
4. Don’t Shut ‘Em Down
5. The Power’s Out
6. So Sail On
7. Saints & Sinners
8. This Present State Of Grace
9. The Cradle Of Humankind
10. Oliver Boy (All Of Our Boys)
11. A Prayer For Me In Silence
12. Rise Up

Hemsida: Flogging Molly

MySpace: Flogging Molly

Min recension:

Flogging Molly är ett amerikanskt celtic punk/punk rock/oi! band, och detta är deras femte och senaste album från 2011, förutom live och samlingsalbum. Jag har tidigare recenserat deras förra album Float, det albumet gav jag 4 av 5, detta albumet tycker jag är minst lika skönt måste jag erkänna. Och det var som jag skrev i den förra recensionen, det är väl inte musik som jag vanligtvis sitter och lyssnar på, men när jag väl gör det, så uppskattar jag det som oftast också. Jag är rätt svag för irländsk folk musik överhuvudtaget, de har en speciell känsla över sig, från allt i musiken till att man ser deras pubkultur på tv:n och jag har blivit lite avundsjuk på min far som har varit i Irland och på pubar där, det hade jag inte haft något emot att på uppleva. Men det känns som detta bandet är ett riktigt arbetsklassband, som visserligen är amerikanare, men de kunde lika gärna sitta med en go öl på en pub i Irland och spela folk rock med punk-inslag, och då hade det säkerligen låtit precis såhär. Nu ska jag inte säga att jag har suttit och lyssnat in mig på varenda text, men de verkar vara ett arbetsklassband som sagt, det är lite texter om att kämpa och om dagens orättvisor i vissa av deras låtar, och det gör ju inte att känslan blir sämre över dem direkt. Sen tycker jag även att man får en lagom dos av variation albumet över och en dos av typisk irländsk musik med hjälp av Bodhrán, delvis Banjo, Fiol (Fiddle), olika Flöjter, Dragspel, Mandolin, Concertina och självklart Säckpipa. Och så har vi då avslutningsvis sången, som flera i bandet hjälper till med, men i fronten står Dave King, och som jag även detta skrev i min förra recension, han är väl inte den bästa sångaren som jag har hört, men han passar perfekt in i denna musiken, och det är passion och känsla som står över teknik i detta fallet, och det är minst lika viktigt.

Låten jag fastnade för mest: So Sail On

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Vildhjärta – Måsstaden Låtlista:

1. Shadow
2. Dagger
3. Eternal Golden Monk
4. Benblåst
5. Östpeppar
6. Traces
7. Phobon Nika
8. Måsstadens Nationalsång
9. When No One Walks With You
10. All These Feelings
11. Nojja
12. Deceit
13. The Lone Deranger

Hemsida: Vildhjärta

MySpace: Vildhjärta

Min recension:

Vildhjärta är ett svenskt djent/progressive metal/groove metal/death metal/ambient band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2011, förutom en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, bara hört om dem, men nu har jag alltså lyssnat på detta albumet och jag tycker att de är riktigt jävla bra, och hur tråkig jag än må vara, så går det inte att undgå att jämföra dem med ett annat svenskt band, och de är ju självklart Meshuggah jag pratar om. De är ju båda svenskar förstås, men det är musiken som påminner väldigt mycket om varandra, den där progressiva, experimentella och extrema sidan som de både innehåller, och det är det som får dem att stå ut från mängden på samma gång. Sen tycker jag visserligen att detta Vildhjärta har lagt till en mer modern sida till det hela, men det är ju knappast så att Meshuggah ligger efter på något sätt, de har ju dessutom ett nytt album på g, så vi får väl se hur det låter. Men vi kan snabbt gå igenom det jag skrev i början, djent är kanske ingen genre man stöter på varje dag, det är egentligen något som just Meshuggah ”uppfunnit” och det har med hur gitarrerna spelas kan man säga, vill ni veta mer så sök bara på ordet. Ambient är väl ett samlingsnamn för lite olika genrer som innehåller metal/rock och elektronisk musik eller musik som ger ifrån sig ganska udda och speciella ljud eller för den delen oljud, välj själva. Och resten där uppe är ju inte så komplicerat, progressivt är ju i stort sett lika med komplext, ostrukturerat och varierat, groove är snabbt, thrash:igt, svängigt och ”break:ande” och death metal är mörkt, högt, melodiskt och snabbt och allt detta tillsammans kan man ju tro bli grötigt, men band som detta håller en otroligt bra balans. Och det är få i min värld som lyckas med det, Meshuggah är ju ett exempel, Periphery ett annat, men i övrigt så är de ganska få, och det är väl att få ihop alla dessa genrer, stilar och sound åt samma håll egentligen, så det inte blir grötigt eller spretigt. Och man får ju otroligt extrem, varierad och unik musik, och den är på en otroligt hög nivå, även fast jag inte sätter högsta betyget, så kan de ju lika gärna ta sig dit i ett framtida alster. Bandet har två vokalister i Daniel Ädel och Vilhelm Bladin, och jag har väl inget att klaga på där heller, bra sång i de partierna där det just är sång, annars är det otroligt utdragna, energiska och jävligt grymma vrål rakt igenom. Så gillar ni extremt metal, gillar ni Meshuggah, då är detta bandet absolut något för er, det kan jag garantera, jag blev då riktigt imponerad och glad över att jag fick lyssna på dem.

Låten jag fastnade för mest: Traces

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Chevelle – Hats Off To The Bull Låtlista:

1. Face To The Floor
2. Same Old Trip
3. Ruse
4. The Meddler
5. Piñata
6. Envy
7. Hats Off To The Bull
8. Arise
9. Revenge
10. Prima Donna
11. Clones

Hemsida: Chevelle
MySpace:
Chevelle

Min recension:

Chevelle är ett amerikanskt experimentell rock/art rock band, och detta är deras sjätte och senaste album från 2011, förutom två live album. Jag har tidigare recenserat deras förra albumet Sci-Fi Crimes, det albumet gav jag 4 av 5, detta albumet tycker jag ärpå samma spår som det förra, alltså å som de lät när jag började lyssna på dem. Jag har nämligen även recenserat deras fjärde album, alltså det som kom för Sci-Fi Crimes och det gav jag 3 av 5, jag tyckte det inte alls var lika bra som deras tidigare alster. Men nu verkar de alltså vara på rätt bana på andra albumet i rad, så det är ju skönt att höra, och jag ska försöka skriva lite mer och lite bättre i denna recensionen, för de förra ser inte bra ut i mitt tycke. Men i vilket fall som helst, så var jag ju inne på rätt saker i dem i alla fall, jag jämför dem fortfarande med band som Tool eller deras fontman´s band A Perfect Circle, det är absolut samma sorts musik och detta känns inspirerat av just dem. Det har samma konstnärliga, utdragna, melankoliska, smärtsamma och mörkt depressiva sidor till sig, och det är i min mening inte alla som kan få till den stilen, det är ju bara att se på engelsmännen. De har ju den gråa och trista kulturen i sin musik, riktigt dyster och depressiv rock, men jag tycker många av de brittiska banden låter skit, det är få av dem som håller en riktigt bra balans där, men det lyckas absolut amerikanska Chevelle med. Sen är det väl lite skitsamma vad man ska kalla deras musik för, men det är ju alternativ-, experimentell- och/eller konstnärlig (art) rock, det är väl det bästa sättet att beskriva dem på, förutom just orden jag har använt i texten då. Bandets vokalist får man ännu en gång i denna recensionen och för tredje recensionen i rad att tjata om Tool och A Perfect Circle, han heter Pete Loeffler och påminner just om de två nämnda banden´s frontman Maynard James Keenan. Det är den där smärtsamma och egna sången som gör dem båda ganska unika om man säger så, de har verkligen hittat sin stil, och jag tycker att Loeffer håller helt klart samma nivå. Det är verkligen passion och driv i sången och de ökar bara på det som jag tycker om i deras musik, så betyget blir detsamma som på förra albumet, vi får väl se i framtiden om de kan släppa ett mästerverk.

Låten jag fastnade för mest: The Meddler och Envy (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Hot Chelle Rae – Whatever Låtlista:

1. I Like It Like That feat. New Boyz
2. Tonight Tonight
3. Honestly
4. Keep You With Me Misoul
5. Radio feat. Bei Maejor
6. Whatever
7. Forever Unstoppable
8. Why Don’t You Love Me? feat. Demi Lovato
9. Downtown Girl
10. Beautiful Freaks
11. The Only One

Hemsida: Hot Chelle Rae

MySpace: Hot Chelle Rae

Min recension:

Hot Chelle Rae är ett amerikanskt pop-rock/emo-pop band, och detta är deras andra och senaste album från 2011. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så kan jag lungt påstå att jag är LÅNGT bort från att vara imponerad. Att kalla det för emo eller pop, det kan jag verkligen hålla med om, men pop-rock? Då undrar jag vart de har gömt undan rock:n i så fall, för detta är minst lika smörigt och klyschigt som vilken pop eller r´n´b-stjärna som helst kan få fram, och det är inget som imponerar på  mig, jag skulle till och med kalla detta för pojkband. Sen så är jag väl inte helt främmande för pop-musik så sätt, men när det låter som alla andra, det är andra som skriver deras texter och det blir alldeles för smörigt, så klarar jag bara inte av det. Sen finns det ju riktiga pop-ballader som har lite samma stuk som rock.-ballader och då låter det helt plötsligt inte lika smörigt av någon anledning, men nu är ju inte detta albumet fullt av pop-ballader direkt. Utan det är ett smörigt, mesigt, fjantigt, klyschigt och fruktansvärt icke originellt band och detsamma gäller deras album, de har till och med tagit in pop och r´n´b och dessutom hop-hop artister som gästar, och det gör ju inte saken bättre direkt. Tre av fyra bandmedlemmar hjälper till med sången, men det är ju en frontman och även gitarrist som heter Ryan Keith Follesé som är huvudvokalist, och han låter otroligt poppigt och minst lika smörig som musiken, så han höjer ju inte betyget direkt. Man skulle kunna säga att detta är någon blandning av pop, r´n´b, disco och jag kan väl sträcka mig till Melodifestivalen-rock då, och denna kombination av genrer, den går ju direkt ner i soporna, punkt slut.

Låten jag fastnade för mest: Ingen!

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Primal Fear – Unbreakable Låtlista:

1. Unbreakable (Part 1)
2. Strike
3. Give ‘Em Hell
4. Bad Guys Wear Black
5. And There Was Silence
6. Metal Nation
7. Where Angels Die
8. Unbreakable (Part 2)
9. Marching Again
10. Born Again
11. Blaze Of Glory
12. Conviction
13. Night Of The Jumps

Hemsida: Primal Fear

MySpace: Primal Fear

Min recension:

Primal Fear är ett tyskt power metal/heavy metal band, och detta är deras nionde och senaste album från 2011. Jag har väl hört något enstaka från dem sen tidigare, men aldrig ett helt album vad jag kan påminna mig om, men jag har hört frontmannen Ralf Sheepers soloalbum och det imponerade på mig. Men nu är det alltså Primal Fear som det hela gäller och jag måste säga att detta imponerar mer på mig än vad jag hade trott sen innan. Men det är väl för att man har blivit matad med tysk heavy metal och tysk power metal och att man nästan har blivit trött på det helt och hållet, men Primal Fear verkar hålla sig inom det gamla gardet som håller än idag. Det är traditionellt, men har samtidigt en modern kryda över sig, och det är väl dels det som får dem att hålla än idag, man måste nästan utveckla sig och förnya sig en gnutta för att inte försvinna bland alla de andra gamla banden. Och jag tycker verkligen att de har fångat det mäktiga och symfoniska över de två ovanstående genrerna och bjuder till med sköna melodier och gitarr-slingor utbrett över hela albumet och det låter helt enkelt riktigt bra. Sen tycker jag tyvärr att ett eller kanske två spår har fastnat i det där tråkiga och upprepande och ganska klyschiga power metal stuket som jag inte tycker speciellt bra om, men få spår får mig att känna så som tur är. Men i slutändan så är det ju helt klart kunniga, tekniska och välspelande musiker med står erfarenhet och kunskap som vi får höra och den kvaliteten går ju inte att missa eller för den delen klaga på. Ralf Scheepers som vokalist går väl knappat att klaga på heller, klassisk vokalist med bra omgång, brett register och ett jävla pipa, det går ju inte att bli så mycket bättre om man säger så, sen så ser jag nu att jag gav hans solo ett halvt betyg över vad jag ger detta albumet, men det är väl ingen större skillnad så sätt.

Låten jag fastnade för mest: Bad Guys Wear Black

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Steven Wilson – Grace For Drowning Låtlista:

Disc 1: Deform To Form A Star

1. Grace For Drowning
2. Sectarian
3. Deform To Form A Star
4. No Part Of Me
5. Postcard
6. Raider Prelude
7. Remainder The Black Dog

Disc 2: Like Dust I Have Cleared From My Eye

1. Belle De Jour
2. Index
3. Track One
4. Raider II
5. Like Dust I Have Cleared From My Eye

Hemsida: Steven Wilson

MySpace: Steven Wilson

Min recension:

Steven Wilson är en brittiskt progressive rock/experimentell rock musiker/sångare, och detta är hans andra och senaste soloalbum från 2011. Jag har aldrig hört något från hans solomusik sen tidigare, men jag har honom i Porcupine Tree där han är frontman, men nu har jag lyssnat på detta albumet, och jag tycker att det är helt ok musik att lyssna på, men det blir ärligt talat lite för mycket av det goda. När det gäller både progressivt och experimentellt, så blir det ju väldigt varierat, ostrukturerat och spretigt ibland, och det tycker jag verkligen att det blir här, man får ingen riktigt sammanhållning av musiken. Sen så får man absolut både melodisk, teknisk och harmonisk rock ifrån denna mannen, men jag tycker samtidigt att flera spår är rena rama sömnpillren, och då syftar jag både på musiken och sången tyvärr. Man måste nog vara i en viss sinnesstämning för att kunna njuta ordentligt av sådan här musik, jag skulle nog kunna tänka mig flera låtar som avslappningslåtar för att ta ett exempel. Men som ren underhållning eller njutning av musik så tycker jag att detta blir alldeles för mjukt och harmoniskt och saknar en puls och något som exalterar mig, jag hade förväntat mig något bättre helt enkelt. Sen kan det ju bli så när en bandmedlem gör något vid sidan av sitt band, att det helt enkelt ska stå ut såpas mycket från sitt bands musik att det bara blir konstigt, och lite så känns det här. inte för att jag lyssnat massvis på Porcupine Tree, men detta soloalbum känns lite väl flummigt och allmänt konstigt för att jag ska tycka om det, och det är jag ärlig med att säga. I övrigt, så är själva musiken influerat av allt från progressiv musik till jazz, från punk till blues och detta kombinerat med en experimentell och ganska så konstnärligt twist av det hela, så kanske ni förstår lite av hur detta låter. Steven Wilson som sångare har jag väl inga direkta klagomål över, men han sjunger lite lungt, långsamt och harmoniskt som musiken visar prov på, så det där med sömnpiller kar han helt klart på med sin sång, och så mycket mer har jag faktiskt inte att säga.

Låten jag fastnade för mest: Remainder The Black Dog

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »