Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2012

Mindshift – No Regrets Låtlista:

1. No Regrets
2. Failed Icon
3. God Of Fear
4. Greed
5. Everything To Me
6. Refuse To Follow
7. Hourglass
8. The One

Hemsida: Mindshift

MySpace: Mindshift

Min recension:

Mindshift är ett svenskt heavy metal/progressive metal band från Stockholm, och detta är deras debut och ända släppta album från 2012, förutom några demos. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men jag blev kontaktad av deras ena gitarrist Johan Lund och fick den färska platta på posten häromdagen och nu har jag då alltså lyssnat på detta. Och jag tycker det var rätt så svårbeskrivna som genre, de har helt klart tyngden och de melodiska delarna från traditionell heavy metal, men jag tycker även att de bjuder oss på en hel del aggressiva partier som även har en rejält tempo som delvis påminner mig om thrash metal. Dessutom så tycker jag att killarna försöker få fram en varierad, till viss del komplex och klassisk känsla a la progressive metal, så de är som jag ovan skrev lite svårbeskrivna. Men jag tycker samtidigt att det är på plussidan när det gäller detta bandet, det är visserligen mestadels vi i media som vill sätta band i vissa fack och kalla dem för det ena eller det andra, men det är skönt när ett band förbryllar än och man verkligen får lyssna in sig på musiken. Och just detta tycker jag att Mindshift lyckas göra, åtminstone med mig, man får tänka efter lite nogranare och känna efter vad det är vad som strömmar ur högtalarna och i min mening så är det något riktigt spännande. Förutom tunga, aggressiva och melodiska delar, så tycker jag även att under vissa partier får de även till melankoliska delar som ger en skön konstrast till det övriga, så vi bjuds helt klart på varierad metal i progressiv anda. Bandets vokalist  heter så mycket som Johan Björn och jag tycker att han är en frisk fläkt inom svensk metal faktiskt, det finns ju bådadera vokalist med otroligt pipor och sådana med brutala vrål, men detta påminner mig mer om en melankolisk och känslosam Peter Dolving (ex-The Haunted). Nu finns det absolut egenskaper som separerar dessa herrar också, Dolving tycker jag är mästerlig på sin sak, men jag tycker att herr Johan Björn får till en skön känsla i sin sång och den passar otroligt bra in i deras musik och känslan finns hela tiden kvar. Så mycket mer har jag faktiskt inte att tillägga här, ett för mig nytt och spännande svenskt band som man absolut borde hålla koll på i framtiden, detta är ju som jag skrev bara debuten, vi har nog mer att vänta oss av dem.

Låten jag fastnade för mest: Hourglass

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Running Wild – Shadowmaker Låtlista:

1. Piece Of The Action
2. Riding On The Tide
3. I Am Who I Am
4. Black Shadow
5. Locomotive
6. Me & The Boys
7. Shadowmaker
8. Sailing Fire
9. Into The Black
10. Dracula

Hemsida: Running Wild

MySpace: Running Wild

Min recension:

Running Wild är ett tyskt heavy metal/power metal/speed metal band, och detta är deras fjortonde och senaste album från 2012, förutom tre live album, fem samlingsalbum, ett splitalbum och några EP-skivor. Jag har precis recenserat dem på GetMetal.com, men jag hade även albumet liggandes för att recenseras, så jag skriver en kortare version här, och vill ni läsa den längre, så trycker ni helt enkelt bara på länken ovan. Jag skulle ljuga för er om jag påstått att jag var ett inbitet Running Wild-fan, men man har ju hört en hel del under åren från dem, nu är det ju inte direkt samma band som vid starten, det har gått igenom en mängd olika musiker genom åren och i dagens lägen så är det bara två medlemmar om jag har förstått det hela rätt och det är Rolf Kasparek på sång och gitarr och Peter Jordan på gitarr och den förstnämnda är den ända som är originalmedlem och är då är kvar sen 1976. Så man kan väl glädjas åt att trots en hel del medlemsbyten så är åtminstone sången densamma eller åtminstone mannan med rösten, själva rösten kan ju förändras genom åren. Nu tycker jag tyvärr att många gamla rockrävar alla hamnar i samma fälla, lite kan man väl förstå dem, men jag tycker ju närmare slutet av sin karriär som vissa kommer, så blir de mer och mer pop-orienterade, mer radio-vänliga och musiken låter mer och mer som aor. Nu tycker jag visserligen att Running Wild bjuder oss på tung och välspelad heavy metal fortfarande, men melodierna och sången blir tyvärr mer och mer åt det jag precis beskrev ovan. Men Running Wild och frontmannen Rolf Kasparek har nog ändå åldrats med värdighet till skillnad från många andra och jag tycker att han har en härlig rispig röst, med bra kraft och en helt ok pipa och jag tycker ända att albumet är värt ett bra betyg. Ps. Jag gav albumet 3,5 av 5 på GetMetal, men som ni vet så använder jag mig inte av halva betyg här, så det får bli 3 av 5.

Låten jag fastnade för mest: Sailing Fire

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Tyketto – Dig In Deep Låtlista:

  1. Faithless
  2. Love To Love
  3. Here’s Hoping It Hurts
  4. Battle Lines
  5. The Fight Left In Me
  6. Evaporate
  7. Monday
  8. Dig In Deep
  9. Sound Off
  10. Let This One Slide
  11. This Is How We Say Goodbye

Hemsida: Tyketto

MySpace: Tyketto

Min recension:

Tyketto är ett amerikanskt glam metal/aor/hårdrocks band, och detta är deras fjärde och senaste album från 2012, förutom ett live album och ett samlingsalbum. Jag har precis recenserat bandet på GetMetal.com, men jag hade även albumet liggandes här för att bli recenserat, så jag gör en kortare version här och vill ni läsa den längre, så får ni ta och trycka på länken ovan bara. Och det var ju precis samma med dagens förra recension, då var det bandet Trixter och deras album och detta albumet är otroligt lika minst sagt. Båda banden håller sig till hårdrock a la slutet av 80-talet/början av 90-talet, glam metal och aor musik och deras stil, låtar och framföranden är riktigt lika. men jag tyckte ju inte att Trixter var så speciellt imponerande och det tycker jag inte heller om Tyketto. Jag vet inte om det just är genren aor som jag inte tycker så bra om eller vad det nu kan vara, men jag tycker att musiken är för tunn, för tam och för klyschig, det finns inget som gör den spännande eller intressant att lyssna på egentligen. Det finns visserligen spår som visar på lite mer musikalitet och lite musik av den tyngre varan med sköna riff här och där. Men tyvärr så hjälper det ju inte speciellt mycket när övriga musiken inte är så mycket att skryta med, de kommer inte långt på det så att säga. Och låtarna är tyvärr väldigt lika, det finns några mer personliga låtar, lite mer ballader och så vidare, men mestadels så innehåller ju sådana här album låtar med samma tempo och takt och gör ju inget väsen ifrån sig direkt. I fronten av detta bandet står Danny Vaughn och det är som med Trixter´s vokalist Peter “Pete” Loran, inget större fel på rösten, men det stannar vid ok. Det blir lite personligare här och där även hos Danny, men annars så håller även musiken och sången samma nivå här och det är ju inget överdrivet positivt det heller som ni säkerligen förstår vid det här laget. Detta blir samma betyg som på Trixter albumet, de två albumen är väldigt jämförbara och gillar ni det ena så kommer ni säkert att tycka lika bra om det andra, det tror då jag. Ps. Betyget var ju 2,5 på GetMetal.com, men i och med att jag inte använder halva betyg, så blir det 2 här, högre är det absolut inte värda.

Låten jag fastnade för mest: This Is How We Say Goodbye

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Trixter – New Audio Machine Låtlista:

1. Drag Me Down
2. Get On It
3. Dirty Love
4. Machine
5. Live For The Day
6. Ride
7. Physical Attraction
8. Tattoos & Misery
9. The Coolest Thing
10. Save Your Soul
11. Walk With A Stranger

Hemsida: Trixter

MySpace: Trixter

Min recension:

Trixter är ett amerikanskt hårdrocks band, och detta är deras tredje och senaste album från 2012, förutom samlingsalbum, ett coveralbum och live album. Jag har precis recenserat albumet på GetMetal.com, men jag hade även albumet liggandes här, så jag tänkte ge er en lite kortare recension här, så vill ni läsa den längre, så tryck bara på länken ovan. Men i vilket fall som helst så är detta tycker jag att detta lät helt ok till en början, jag satt allt och sjöng med lite här och där, men musiken kändes för tunt. Jag var själv ett stor Bon Jovi-fan i yngre dagar och jag kan absolut uppskatta enkel rockmusik och kan allt göra det än idag, men de får ju åtminstone ha något extra att bjuda på. Men detta låter som en tunn och tam version av 80-talets pudelrock och 90-talets pop-orienterade hårdrock och det blir helt enkelt ingen vidare kombination i min mening. Nu var det hela 20 år sen som de släppte sitt andra och förra album, varför så många år emellan vet jag inte, men de borde kanske ha låtit det vara vid 2 släpp 90-talet. De blir för mycket gubbrock a la aor och deras bäst-före-datum har gått ut för länge sen ärligt talat och frontmannen Peter ”Pete” Loran står som rytmgitarrist och huvudvokalist och det är väl inget större fel på hans sång. Men det stannar tyvärr där, en helt ok sångröst som ligger på samma nivå som musiken kan man väl säga. Sen tycker jag att han låter lite bättre i vissa låtar, han blir lite mer personlig i sin framtoning, men tyvärr så är det inte tillräckligt av den varan, utan klyschig och ålderlig rock som har sitt bäst-före-datum utgånget helt enkelt, men jag ska vara snäll och gav dem 2,5 av 5 på GetMetal, här får det bli 2 av 5, då jag inte använder mig av halva betyg.

Låten jag fastnade för mest: Live For The Day

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Nada Surf – The Stars Are Indifferent To Astronomy Låtlista:

1. Clear Eye Clouded Mind
2. Waiting For Something
3. When I Was Young
4. Jules And Jim
5. The Moon Is Calling
6. Teenage Dreams
7. Looking Through
8. Let The Fight Do The Fighting
9. No Snow On The Mountain
10. The Future

Hemsida: Nada Surf

MySpace: Nada Surf

Min recension:

Nada Surf är ett amerikanskt alternativ rock/indie rock band, och detta är deras sjunde och senaste album från 2012, förutom tre EP-skivor, två samlingsalbum och två live album. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är riktigt usla och rena rama sömnpillret helt enkelt. Sådana här band har verkligen ingenting som jag letar efter, de är bara allmänt tråkiga och innehåller ingen substans överhuvudtaget faktiskt och det är ju inget att lyssna på. De spelar någon sorts lugn rock i high school anda kan man väl säga, låter ungefär som alla band låter i amerikanska komedier, några high school killar som plockar upp några instrument och spelar någon intetsägande musik. Det finns ju faktiskt liknande band som har lite driv i sig, något annorlunda, lite musikalitet kanske till och med, men detta var så fruktansvärt tråkigt att lyssna på, så här hittar jag inget av detta. Det ända positiva jag egentligen skulle kunna hitta här, det är att jag säkerligen hade somnat lätt till deras musik, de har ett långsamt tempo rakt igenom och det är så tråkigt att lyssna på, så jag skulle nog somnat direkt om jag inte i detta ögonblick satt upp. Bandets sångare Matthew Caws är inget att skryta med han heller, helt ok röst, men han låter lika tråkig och intetsägande som musiken och det finns inget över honom eller över bandet som får mig att fastna för dem, punkt slut.

Låten jag fastnade för mest: Ingen!

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Dylath-Leen – Cabale Låtlista:

2. End Of Time
3. The Elder Sign
4. I Dreamt
5. Last Moments
6. I’m The Crusher
7. Silent Land
8. Forever… (Instrumentell)
9. …Still
10. Unveiled
11. Where The Vision Led

Hemsida: Dylath-Leen

MySpace: Dylath-Leen

Min recension:

Dylath-Leen är ett franskt death metal band, och detta är deras tredje och senaste album från 2011. Jag har aldrig hört dem tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är helt ok, men jag förstår mig inte riktigt på deras stil, det låter väldigt annorlunda. Det är visserligen en bra egenskap, att inte låta som alla andra band inom sin genre, som här är death metal då, men det ska ju samtidigt låta bra fortfarande. Ser man till musiken, så innehåller det ju klassiska death metal element, snabba och riviga riff, mycket blast:ande på trummorna och en överhängande aggressivitet, så är väl inget större fel där. Men jag tycker samtidigt att vissa låtar var väldigt monotona och tråkiga och andra var väldigt varierade och intressanta att lyssna på, så jag klev kluven i deras musik helt enkelt. Och det är ända bandets tredje album, så jag tycker att ett jämnare album borde de ha lärt sig att göra, nu är det visserligen min åsikt och inte deras, men vissa låtar var väldigt enformiga tråkigt nog. Sen tycker jag att de har en väldigt mörk aura över sin musik och det kan faktiskt tillföra en hel del, det är lite ”black metal-atmosfär” över det hela och det är inte fy skam det inte. Bandets två vokalist i sin tur blir jag fan inte klok på, de är i alla fall gitarristerna Kathy Coupez och Igor Landorique och de pendlar väldigt mellan tekniker och stilar. Det är allt ifrån väldigt mörka och grova gutturala och i min mening mer black metal-vrål, till utdragna death metal-growls till några avgrundsskrik eller hur man nu ska beskriva dem. Och jag skulle väl vilja påstå att jag inte direkt fastnade för något av vad de framförde, det var i så fall enstaka partier och detta drar ner betyget till ett godkänt tyvärr och det är där det stannar.

Låten jag fastnade för mest: Unveiled

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Unisonic – Unisonic Låtlista:

1. Unisonic
2. Souls Alive
3. Never Too Late
4. I’ve Tried
5. Star Rider
6. Never Change Me
7. Renegade
8. My Sanctuary
9. King For A Day
10. We Rise
11. No One Ever Sees Me

Hemsida: Unisonic

MySpace: Unisonic

Min recension:

Unisonic är ett tyskt heavy metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2012, förutom diverse demos och live-EP´s. Jag har nyligen recenserat detta albumet på GetMetal.com, men jag hade även albumet liggandes här för en recension, så jag gör en kortare här och vill ni läsa den längre så får ni trycka på länken helt enkelt. Och vet ni inte vilka detta är, så gör legenderna Michael Kiske och Kai Hansen comeback tillsammans igen, de har ju hållit på med sitt under många år, men nu är det tillsammans igen efter att de lämnat Helloween. Och jag hade höga förhoppningar för detta, men man jag uttrycka sig såhär, jag blev mindre nöjd än vad jag hade förväntat mig, jag vill inte riktigt använda ordet besviken. Jag tycker att musiken är alldeles för välpolerad och för snyggt gjord, den saknar ”edge” och påminner mig mer om någon pop-orienterad aor musik än heavy metal/power metal som man är van att få höra från dessa herrar. Sen är jag absolut inte bara negativ, det är ju kvalitet på musiken, jag tycker att både trummorna och basen kommer i skymundan visserligen, men gitarrerna är ju de som ska märkas mest här, så är det bara. Kiske kan man egentligen inte klaga på som vokalist, men jag gör kanske en liten konstig jämförelse, men man kan till exempel ta Guns N´Roses och Axl Rose, det är inte samma skärpa, samma energi, samma nivå eller register alls och det känns väl som att Kiske hade mer klös för i tiden. Och dessutom så tycker jag att han har blivit lite väl pop-orienterad, precis som musiken då, jag hade önskat mig något mer helt enkelt, gamla Kiske och mer heavy metal än vad de erbjuder.

Låten jag fastnade för mest: Hade svårt att välja ut en enstaka låt, så Kai Hansen och gitarren fastnade jag för mest.

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »