Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2012

Firstborn – Define Our Generation Låtlista:

1. Is This What You Wanted?
2. Bullshit Mentality
3. Birth
4. Save Yourself Now
5. Seminar
6. Suffocation
7. Static Fix
8. My View
9. Expired
10. Perfectly Fine
11. Can You Hear The Sound?
12. Take The World

Hemsida: Firstborn

Min recension:

Firstborn är ett svenskt hårdrocks/heavy metal band från Kinna, och detta är deras debut och ända släppta album från 2012. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men jag blev kontaktad av deras sångare Marcus Carlzon och då fick jag deras debutalbum att lyssna på och efter att ha lyssnat på detta så tycker jag att de är bra, men en del att jobba på samtidigt. Jag tycker absolut att det är ett bra debutalbum, men det känns fortfarande som att de letar efter sitt sound här och att de inte riktigt är säkra på sin sak om jag ska vara riktigt ärlig. Om jag har läst på rätt så bottnar bandet från metalcore:n som har varit så himla populärt framförallt nu på 2000-talet, men om det nu stämmer så känns det ganska så bortblåst och för mig som gillar just metalcore så tycker jag att det är synd. Det är därför lite svårt att beskriva deras sound, jag tycker att de har experimenterat en hel del bland både stilar och genrer och kokat ihop något kombinerat och vissa låtar låter riktigt bra, andra behövs de jobbas på och sammanföras bättre tycker jag. Nu har bandet spelat in detta albumet själva och släpper det även på eget bolag, så man får ju ha viss förståelse att det inte ”top notch” när det gäller produktionen alltid, men jag tror även att det är det till viss del som gör att det just låter som att de inte riktigt har hittat sig själva. Men samtidigt så gillar jag att de kämpar inom musikbranschen på egen hand och fixar detta helt och hållet själva, det är ju ett bevis på passion och driv inte minst. Musiken i sig tycker jag pendlar mellan rak och ganska simpel hårdrock/pop-rock, en något mer melankolisk, experimentell och till och med progressiv rock och tung och melodisk heavy metal. Det är nog det bästa sättet som jag kan beskriva deras sound på, men det blir lite spretigt på sina håll och de är svårbeskrivna som skrivet, men som debut så är detta absolut bra och värt ett sådant betyg. Sången kommer då från Marcus Carlzon som jag var inne på ovan och vad tycker jag då om honom? Jo, jag tycker att han har en säregen och speciell stil, han har även en ganska bra kraft bakom rösten. Så sammanfattningsvis så tycker jag att det är en bra debut från dessa svenskar, men med en duktig producent, tyvärr mer pengar och ett sound där de verkligen har hittat sig själva, så tror jag att detta kan vara något för framtiden.

PS. EFTER DENNA RECENSIONEN SÅ GJORDE JAG EN LITE MER INGÅENDE PÅ GETMETAL.COM, TRYCK PÅ LÄNKEN FÖR ATT LÄSA DEN OCH DÄRIFRÅN LÄNKAR JAG ÄVEN EN INTERVJU MED BANDET!

Låten jag fastnade för mest: Static Fix

Av mig får albumet:

Annonser

Read Full Post »

The Cult – Choice Of Weapon Låtlista:

Disc 1

1. Honey From A Knife
2. Elemental Light
3. The Wolf
4. Life>Death
5. For The Animals
6. Amnesia
7. Wilderness Now
8. Lucifer
9. A Pale Horse
10. This Night In The City Forever

Disc 2

1. Every Man And Woman Is A Star
2. Embers
3. Until The Light Takes Us
4. Siberia

Hemsida: The Cult

MySpace: The Cult

Min recension:

The Cult är ett brittiskt alternativ rock/gothic rock/post-punk/hårdrocks band, och detta är deras nionde och senaste album från 2012, förutom 2 live album och fem samlingsalbum. Jag har tidigare hört dem, men bara enstaka låtar, jag kan inte komma på att jag har hört ett helt album förrän jag lyssnade på detta, men jag har tidigare idag recenserat denna plattan på GetMetal.com, men hade samtidigt den liggandes här för recension, så ni får en kortare här och vill ni läsa den längre så trycker ni på länken ovan. När det gäller brittiska rockband så brukar det låta väldigt dystert, grått och deppigt, det är kanske en fördom man har mot England, men i musiken så stämmer det verkligen. De har verkligen ett speciellt sound därborta, men jag tycker att det kan gå till överdrift i många band och då blir det helt enkelt bara tråkigt att lyssna på. Men jag tycker inte att The Cult har fastnat i den fällan med detta albumet utan de kombinerar detta dystra sound med känslosam, konstnärlig och dessutom svängig rock och får till ett schysst sound helt enkelt. Jag har lite svårt att sätta fingret på innehållande genrer i detta bandet, det är lätt att skriva alternativ eller experimentell rock, men det kan ju faktiskt låta precis hur som helst. Men jag tycker att de har väldigt mycket gothic rock över sig och den genren härstammar ju från post-punk och det är väl en bra beskrivning av bandet. Det är väldigt tung och deppig musik kan man säga, men jag tycker även att de för in ett mer svängigt sound på många låtar och det är ljus som skiner igenom det starka mörkret. De känns dessutom äkta, de är inte tillgjorda på något sätt, utan de är verkligen genuina och försöker inte vara speciella, utan de är det helt enkelt och det är ett väldigt stort plus. I fronten har vi då Ian Astbury och han lägger även han på ett känslosamt och konstnärligt sätt till musiken. Det finns ju olika sorters vokalister därute, det finns de som har en otrolig röst, men ingen personlighet, de som har en helt ok röst, men en otrolig personlighet och så vidare. Jag tycker att Ian har en bra röst och en sjuhelsikes personlighet och karaktär i rösten och det höjer helt klart redan grym musik.

Låten jag fastnade för mest: Life>Death

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Joe Bonamassa – Driving Towards The Daylight Låtlista:

1. Dislocated Boy
2. Stones In My Passway
3. Driving Towards The Daylight
4. Who’s Been Talking?
5. I Got All You Need
6. A Place In My Heart
7. Lonely Town Lonely Street
8. Heavenly Soul
9. New Coat Of Paint
10. Somewhere Trouble Don’t Go
11. Too Much Ain’t Enough Love feat. Jimmy Barnes

Hemsida: Joe Bonamassa

MySpace: Joe Bonamassa

Min recension:

Joe Bonamassa är en amerikanskt blues-rock/hårdrocks/rock´n´roll gitarrist/sångare och detta är hans tionde och senaste soloalbum från 2012, förutom live och samlingsalbum. Jag har tidigare recenserat hans förra album Dust Bowl, det albumet gav jag 4 av 5 och detta albumet recenserade jag på GetMetal.com för några dagar sen, men jag hade det liggandes här för recension också, så jag gör en kortare här och vill ni läsa den längre får ni trycka på länken ovan. Jag har hört denna mannen i tre olika versioner kan man säga, dels så har jag hört och recenserat hans förra soloalbum här, men jag har även hört honom på ett coveralbum som han gjorde ihop med Beth Hart förra året och jag gav även det albumet gav 4 av 5. Han har dessutom släppt två album med det så kallade superbandet Black Country Communion som han har ihop med Glenn Hughes (ex-Deep Purple/ex-Black Sabbath), Jason Bonham (son till Led Zeppelin´s John Bonham) och Derek Sherinian (Alice Cooper/Billy Idol/Yngwie Malmsteen/Kiss/Alice In Chains/Dream Theater). De har släppt två album, debuten gav jag 5 av 5 och uppföljaren 4 av 5, så som ni kanske förstår så är det hög nivå på allt som denna mannen lägger vantarna på och det gäller även detta albumet. Han är verkligen en mästare på gitarr, allt från lite halvt mörka och dystra blues-slingor till pompösa partier och allt från raka och okomplicerade hårdrocksriff till rena rama heavy metalsolona och dessutom mycket klassiska inslag. Så jag tror att de flesta kan hitta något som de gillar på detta albumet, vare sig man är enkel av sig och lyssnar på radiovänlig rock, är lite mer nostalgisk och uppskattar blues-rock eller för den delen vill ha lite moderna metalinslag. Joe Bonamassa som vokalist har jag inte heller mycket att klaga på över, det är inte att han är fantastisk vokalist så sätt, men han har en personlighet i rösten. Och framförallt så har han en skön blues anda över rösten som inte går av för hackor och det ger ju just denna sortens musik ett skönt djup. Ps. Jag har inte halva betyg här, men det har vi på GetMetal.com, då där gav jag albumet 4,5 av 5, här blir det då 4 av 5 som ni ser.

Låten jag fastnade för mest: Driving Towards The Daylight

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Primal Rock Rebellion – Awoken Broken Låtlista:

1. No Friendly Neighbour
2. No Place Like Home
3. I See Lights
4. Bright As a Fire
5. Savage World
6. Tortured Tone
7. White Sheet Robes
8. As Tears Come Falling From The Sky
9. Awoken Broken
10. Search For Bliss
11. Snake Ladders
12. Mirror And The Moon

Hemsida: Primal Rock Rebellion

Min recension:

Primal Rock Rebellion är ett brittiskt heavy metal/progressive metal/alternativ metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2012. Jag har aldrig hört dem innan, men de är ett nytt projekt från Iron Maiden gitarristen Adrian Smith och SikTh-frontmannen Mikee Goodman och nu har jag då lyssnat på detta albumet och jag tycker att de är bra, men jag blev nog mindre imponerad än vad jag hade trott innan. Adrian Smith står då för bas och gitarr och viss sång och Mikee Goodman står då för sången och på plattan så har de tagit in Dan Foord på trummor, även han från progressive metal bandet SikTh och de är ju duktiga musiker, det säger jag inget annat om, men musiken behöver ju inte imponera för det. Och jag tror nog att det är att jag hade helt klart större förväntningar av ett sådant här ”superband” och de förväntningarna slog helt enkelt inte in. Och det kan ju absolut bli så, det finns många lyckade superband eller supergrupper och det finns många väldigt misslyckade och tråkiga i mitt tycke, nu tycker jag inte att detta är misslyckat, men de är inte bättre än bra i mina öron. När det gäller progressiv musik så är det ju som oftast väldigt komplext, mycket takt och rytmändringar och väldigt varierat, men jag tycker inte att det blir någon höjdpunkt bland något av detta på det här albumet faktiskt. Det är som de verkligen försöker få ihop ett progressiv metal album, men stannar upp med tung, melodisk och traditionell heavy metal med lite progressiva drag och det är väl inte fy skam bara det, men som jag har varit inne på flera gånger, jag hade väntat mig mer. Mikee Goodman som vokalist har jag inte mycket att klaga på över så sätt, en personlig och egen sångare med stor karaktär, sen har ajg väl hört bättre vokalister, men han kommer långt på det han har att erbjuda och det säger jag utan att vara speciellt inlyssnad på SikTh. Jag vet inte om ni kommer att bli besvikna på detta albumet, men jag känner mig lite så, det är visserligen ett starkt ord, men jag hade förväntat mig något bättre och det står jag för, man får nog hållas med Iron Maiden för Adrian Smith´s del istället.

Låten jag fastnade för mest: Mirror And The Moon

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Killing Joke – MMXII Låtlista:

1. Pole Shift
2. Fema Camp
3. Rapture
4. Colony Collapse
5. Corporate Elect
6. In Cythera
7. Primobile
8. Glitch
9. Trance
10. On All Hallow’s Eve

Hemsida: Killing Joke

MySpace: Killing Joke

Min recension:

Killing Joke är ett brittiskt post-punk/industrial rock band, och detta är deras femtonde och senaste album från 2012, förutom ett antal live album, samlingsalbum och EP-skivor. Jag kan inte komma på att jag har hört så mycket från dem sen tidigare, men nu har jag i alla fall lyssnat på detta albumet och jag tycker att de är riktigt jäkla tråkiga. Jag tycker att de låter typiskt brittiskt, de är otroligt dystra, deppiga och allmänt tråkiga, de är inte brittiska på ett bra sätt kan man väl säga. Och dessutom så tycker jag att låtarna är otroligt lika i uppbyggnaden och i soundet och musiken är allmänt monoton och enformig och det blir fruktansvärt tråkigt att lyssna på, vare sig det är en låt eller ett helt album. De monotona kan jag till viss del förstå, industrial metal är just monoton till både takt och rytm, men jag tycker att de kunde bjuda oss på något mer än denna tråkiga musik. Post-punk är egentligen en utveckling eller en experimentell form av punk-rock, men jag kan lätt säga att trots att denna genrer inte tillhör något som jag brukar lyssna på, så har jag hört mycket bättre än det här. Och bandets kombination tycker jag fungerar väldigt dåligt och de har dessutom blivit kallade allt från ovanstående genrer till gothic rock, alternativ rock och även new wave, men vad man än kallar deras musik så är det ingen bra kvalitet i mina öron, snarare tvärtom. Bandets vokalist heter Jaz Coleman och till viss del tycker jag bra om honom, till viss del inte alls, så jag är minst sagt kluven i honom. Det där med att låta brittisk som jag skrev om ovan och har varit inne på många gånger förr är ju helt enkelt att de har en grå, dyster och deppig aura över sig därborta och det hörs i deras musik och sång och det kan låta otroligt bra eller otroligt dåligt i min mening. Jaz får till en dyster sida som inte låter så bra enligt mig, men han har även en melankolisk sida som påminner mig smått om Deftones Chino Moreno och det låter riktigt bra måste jag säga, men tyvärr så höjer ju inte detta betyget för dem.

Låten jag fastnade för mest: Ingen!

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Accept – Stalingrad Låtlista:

1. Hung, Drawn And Quartered
2. Stalingrad
3. Hellfire
4. Flash To Bang Time
5. Shadow Soldiers
6. Revolution
7. Against The World
8. Twist Of Fate
9. The Quick And The Dead
10. The Galley

Hemsida: Accept

MySpace: Accept

Min recension:

Accept är ett tyskt heavy metal/speed metal band, och detta är deras trettonde och senaste album från 2012, förutom live album och EP-skivor. Jag har tidigare recenserat deras förra album Blood Of The Nations, det albumet gav jag 4 av 5, detta albumet tycker jag är på samma nivå som det förra faktiskt. Men det är absolut som jag skrev då att jag är nog en sådan person som hellre sitter och lyssnar på de gamla klassiska Accept låtarna och speciellt när Udo Dirkschneider ingick in bandet, det blir en helt annan sak nu. Andra medlemmar, annan vokalist och ett modernare sound helt enkelt, det gör inte det hela sämre kanske, men det blir helt enkelt inte samma sak och det är tråkigt. Men sen så är ju detta absolut traditionell heavy metal med stor tyngd och mycket melodiska stycken, riviga riff och sköna gitarr-slingor och detta tillsammans med en fartfylld och temporik speed metal så får de till riktigt sköna låtar. Sen kan ju tyskarna detta med traditionell metal, det verkar lite som att de har det i blodet med alla dessa tyska band, tyska skivbolag och tyska festivaler som finns, man blir överöst med dem och i många fall som är det även riktigt hög nivå. Sen tillhör ju Accept ett av de absolut mest klassiska och legendariska tyska heavy metal banden dessutom, så det är ju inte konstigt att de fortfarande funkar trots ett antal medlemsbyten. Detta är det andra albumet med vokalisten Mark Tornillo, så han börjar väl bli lite varm i kläderna nu skulle jag tro och man kan väl sitta här och jämföra förra vokalister med honom och speciellt Udo då, men det ger oss inget tycker jag. Utan Mark gör helt enkelt ett bra jobb, annars hade han säkerligen inte ha fått ta över som frontman i bandet, en bra pipa med en rispig röst bakom och det låter som det ska i Accept tycker jag och så mycket mer finns inte att säga.

Låten jag fastnade för mest: Shadow Soldiers

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Halloween – Terrortory Låtlista:

1. Traipsing Through The Blood
2. At The Gates
3. Terrortory
4. Images Quite Horrible
5. Her Ghost Comes Out To Play
6. Caught In The Webs
7. Scare You
8. Not One
9. Darkside, Inside
10. Re-Inventing Fear
11. I Lie Awake
12. Hands Around My Throat
13. Say Your Prayers
14. Where Is Michael?
15. Dead On…
16. Into The Afterlife (Instrumentell)

Hemsida: Halloween

MySpace: Halloween

Min recension:

Halloween är ett amerikanskt heavy metal band, och detta är deras femte och senaste album från 2012, förutom en EP-skiva, fyra demos och tre samlingsalbum. Jag har aldrig hört dem tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är ett bra och stabilt heavy metal band, men de känns tyvärr inte som något spännande band. Det känns en hel del som att de safe:ar rakt igenom, att de inte riktigt vågar slå ut vingarna helt, utan någonstans så knyter det sig och de blommar inte riktigt ut och blir fullfjädrade. Men det är ju absolut tungt och melodisk heavy metal, det tänker jag inte sticka under stolen med, men det är nog detta som är skillnaden mellan amerikansk och brittisk heavy metal tror jag. Jag tycker att europeiska och kanske framförallt de gamla klassiska brittiska heavy metal bandet tar i ordentligt och tar ut svängarna medan många amerikanska band just safe:ar och gör stabila jobb, men inte mer än så tyvärr. Nu är det lite att dra över en kant kanske, men det är faktiskt så i många fall när det gäller just heavy metal, sen så är ju amerikanarna otroligt bra på många av heavy metal:n´s subgenrer, så de är ju absolut inte underlägsna oss i Europa, men just heavy metal band uppskattar jag nog mer härifrån. Hos Halloween på denna plattan så tycker jag dessutom att det går för långsamt, jag hade velat ha ett högre tempo, lite mer variation dessutom och större intensitet, det är väl det som jag saknar mest här. Sen känns det lite väl mastigt med 16 låtar på sammanlagt 72 minuter, det var mycket att ta sig igenom, framförallt när jag tycker att många låtar var alldeles för tama och tråkiga och inte kände mig speciellt imponerad. Bandets frontman är Brian Thomas låter som en typisk heavy metal-vokalist i mina öron, klassiskt skolad, en hyfsad pipa och bra teknik, men samtidigt så var han ingen som direkt gav mig gåshud, så ett bra betyg för musiken och ett bra betyg för sången, det blir ett bra betyg för hela plattan, men absolut inte mer.

Låten jag fastnade för mest: Hands Around My Throat

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »