Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Hardcore/Metalcore/Deathcore/Mathcore/Progressive Metal’ Category

9e679e9320fc

The Walking Dead Orchestra – Architects Of Destruction Låtlista:

1. Swamp Fever
2. A Mandatory Bloodshed
3. Oppressive Procession
4. Burden Of The Flesh
5. Catharsis For The Fallen
6. Entombment Of A Monarch
7. Slaughtering The Weakest
8. A Way To Survive
9. Locusts

Hemsida/MySpace: The Walking Dead Orchestra

Min recension:

The Walking Dead Orchestra är ett franskt deathcore band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2013, förutom en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så tycker jag att de är där man bör vara inom denna genren gällande musiken, så jag har inte så mycket att klaga på. Som ni kanske förstår i namnet så kombinerar genren death metal med hardcore och det blir givetvis en jävla massa blast beat:ande på trummorna och riktigt death metal growls, samt ett benknäckande, adrenalinpumpande och evigt pushande sound a la hardcore. Sen blir det även dramatiskt långsamt i sina partier, men även detta hittar man ju inom death metal, så soundet blir ändå ganska varierat även fast man inte kan tro det när det gäller just denna genre. Det påminner även en hel del om thrash:n, det är en rak kurs framåt i en jävla påtryckande fart och det pushas hela tiden med stor pondus och kraft och man kan väl krasst säga att det är death metal, hardcore och thrash inblandat här. Jag tycker i vilket fall som helst att de verkligen har fångat genrens element och gör det på ett professionellt och modernt sätt och de fångar verkligen upp mig och jag gillar allt från det gamla klassiska till sådana här moderna sound. Inom deathcore så är väl framförallt amerikanarna som regerar, men det är kul att få höra från andra länder och speciellt från Europa, så The Walking Dead Orchestra är ett friskt fläkt helt klart. Florian Gabriele frontar detta bandet och han gör det mer energi, kraft och ilska och det är väl typiska symptom hos en vokalist inom denna sortens musik, de ska föra fram allt mer ilska och aggressivitet och de gör det oftast otroligt energiskt och intensivt.

Låten jag fastnade för mest: Burden Of The Flesh

Av mig får albumet:

Metalnallen BetygMetalnallen BetygMetalnallen BetygMetalnallen Betyg

Annonser

Read Full Post »

Sempiternal_artwork

Bring Me The Horizon – Sempiternal Låtlista:

1. Can You Feel My Heart
2. The House Of Wolves
3. Empire (Let Them Sing)
4. Sleepwalking
5. Go To Hell, For Heaven’s Sake
6. Shadow Moses
7. And The Snakes Start To Sing
8. Seen It All Before
9. Antivist
10. Crooked Young
11. Hospital For Souls

Hemsida/MySpace: Bring Me The Horizon

Min recension:

Bring Me The Horizon är ett engelskt deathcore/metalcore band, och detta är deras fjärde och senaste platta från 2013. Jag har tidigare recenserat deras förra album There Is A Hell, Believe Me I’ve Seen It. There Is A Heaven, Let’s Keep It A Secret, det albumet gav jag 4 av 5, precis som jag gjorde med albumet innan dess, men nu har de ändrat soundet en hel del sen dess. Till att börja med så har rytmgitarristen Jona Weinhofen lämnat bandet, entrat har istället keyboardisten från Worship med namnet Jordan Fish gjort. Det har då gjort att deras sound är mycket mer elektroniskt styrt, det är mer ambient musik över deras sound och de har dessutom lagt till en ännu mer poppig sida av sin musik, på gott och ont kan man säga. Dels så tycker jag att kraften, energin och mörkret till viss del har försvunnit, men å andra sidan tycker jag att de har hittat en mer sorgsen än mörk sida, en mer melankolisk och emotionell sida än aggressiv och att de har hittat ett passande sound ändå. Måste jag välja så lyssnar jag nog hellre på deras gamla aggressiva sound om jag ska vara riktigt ärlig, men detta låter fortfarande väldigt bra, är spännande att lyssna på och de utvecklar sitt sound, så jag tänker inte sänka betyget. En annan sak jag reagerade på med albumet är just den melankoliska och emotionella sidan av bandet som kommit fram, det påminner en hel del om amerikanska Deftones och när jag kollade upp vem som producerat detta albumet så var det Terry Date som då har producerat 4 Deftones-album, så det var ju inte så konstigt. Gällande frontmannen Oli Sykes så tycker jag att hans hjärtskärande, hans grova och hans varierande skrik och vrål har börjat försvinna tyvärr eller de används åtminstone för lite här. Nu har även han blivit mer melankolisk och emotionell och har dessutom börjat sjunga och det är inget som jag har något emot, men jag vill ha mer energi och mer av hans gamla jag på vissa låtar, men som helhet så tänker jag inte sänka något betyget här inte, det är bara en annan sida av bandet, en mer experimentell sådan.

Låten som jag fastnade för mest: Har lyssnat för mycket på plattan, så har svårt att välja ut en enstaka att höja över de andra.

Av mig får albumet:

Metalnallen BetygMetalnallen BetygMetalnallen BetygMetalnallen Betyg

Read Full Post »

American Me – III Låtlista:

1. Dark Days
2. Broken Moral Compass
3. Submissioner
4. Natural Enemy
5. Zyklon B
6. Veni Vidi Vici
7. Narcota Night Life
8. Son Of A Machine Gun Pt. III
9. One Free Kill
10. The Montreal Screw Job (Martyr A.D. Cover)

Hemsida/MySpace: American Me

Min recension:

American Me är ett amerikanskt hardcore band, och detta är deras tredje och senaste album från 2012, förutom en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem sen tidigare vad jag kan påminna mig själv om, men jag blev i alla fall tipsad om dem av en läsare och efter att jag har lyssnat på detta albumet så tycker jag att de är bra, men något fattas tyvärr. Jag tycker att de till viss del påminner om ett av mina favoritband inom just hardcore:n och det är då Hatebreed, nu kombinerar de hardcore med metalcore visserligen och har ett ännu tyngre och kompaktare sound visserligen, men hardcore-biten är i vilket fall som helst där. Det som inte är så bra med detta albumet är att det är alldeles för kort, de flesta spåren ligger mellan 1-2 minuter bara och 10 i antalet kommer bara upp i ca. 22 minuter och det är alldeles för lite. Ok att hardcore handlar om en otrolig tyngd och ett jävla tempo, men jag hade velat ha mer låtar och framförallt längre, de kunde lägga in snygga mellanspel i låtarna för att sedan sätta av i en jävla fart igen och gett lite kontrast i musiken tycker jag. Nu är hardcore vad det är, men för att få lite kontrast, få lite musikalitet och effekt i det hela så kan man ju gå lite ifrån det traditionella, men det vägrar American Me göra och det ligger dem lite i stöpet faktiskt. Missförstå mig inte, det är fortfarande riktigt bra hardcore, snabb, aggressiv och pushande, det blir på gränsen till thrash emellanåt, men det är ju inte konstigt då den genren är född ur hardcore:n. Men jag hade önskat mig lite mer variation och mer musik, albumet tar ut på tok för snabbt och en utveckling där hade gjort så mycket för musiken, men i och med detta så kan jag inte ge ett högre betyg än ett bra även om jag hade velat. Sångaren i bandet heter så mycket som Tony Tataje och han har en pondus-ingivande och stabilt vrål i sann hardcore-anda som håller rakt igenom hela albumet och hade vi blivit bjudna på det där lilla extra i musiken så hade jag helt klart höjt betyget mycket tack vare herr Tataje.

Låten jag fastnade för mest: Broken Moral Compass

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Walking With Strangers – Hardships Låtlista:

1. Legends
2. Roots
3. Heart
4. Dead Hands
5. These Walls Pt. I
6. Never
7. Feed
8. A Diamond Amongst Stones
9. These Walls Pt. II
10. Set Your Mind

Hemsida/MySpace: Walking With Strangers

Min recension:

Walking With Strangers är ett svenskt deathcore band från Trollhättan (3-4 mil från min hemstad), och detta är deras debut album från 2011, förutom en EP-skiva. Jag har hört dem någon enstaka gång sen innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är riktigt jävla bra, och det är alltid lika kul när de är svenskar, och dessutom kommer från en liten stad i närheten av mig själv. Och jag tycker de har det mesta som ett deathcore band ska ha, genren är ju en kombination av death metal och hardcore-punk och man hör klara element från båda dessa världar. Man får helt klart ilskan, tempona (de otroligt snabba och de otroligt långsamma), det melodiska och kanske framförallt de smattrande eller blastande trummorna, välj uttryck själv. Och vi får tyngden, det pumpande/pushande soundet och en hel del riviga riff från hardcore-punk:n som helt enkelt tar oss till en extremare sida av punk:n krasst uttryckt. Men jämför jag sen med övriga deathcore band runt i världen, så tycker jag absolut att detta bandet har lagt till en mer melodisk sida, de har absolut tyngden, energin och det mörka och aggressiva i sig, och det är en stor del av musiken, men jag tycker att det skiner igenom mer melodiska inslag än vanligt. Men de har alltså det mesta som man kan leta efter när det gäller denna genren, sen så fattas det väl lite för att komma upp till den där otroliga nivån, den som gör att jag sätter högsta betyget, och det  är inte att de har dåliga låtar, men det saknades lite av det där som kan ge en gåshud emellanåt. Bandets sångare heter Robin Schulz, och han är en typisk vokalist för ett sådant här band, energisk och passionerad och har en grovt death metal vrål skulle jag väl vilja påstå, och ett väldigt grovt sådant. Så som helhet är jag riktigt nöjd med detta bandet, och jag hade absolut gett dem 4,5 av 5 om jag haft halva betyg, så det kan ni ha i åtanke, fattas yte pytte lite för högsta betyget.

Låten jag fastnade för mest: Set Your Mind

Av mig får albumet:

 

Read Full Post »

In The Midst Of Lions – Shadows Låtlista:

1. False Idols
2. The Call
3. Take Your Place
4. Overcome
5. Cry Of The Oppressed
6. New Beginnings
7. An Offering
8. Hardened Hearts
9. Prepare The Way
10. One For All

Hemsida: In The Midst Of Lions

MySpace: In The Midst Of Lions

Min recensi0n:

In The Midst Of Lions är ett är ett amerikanskt deathcore band, och detta är deras tredje och senaste album från 2011. Jag har aldrig hört dem sen innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är bra, men det är något som fattas, för de imponerade inte alls lika mycket på mig som jag fick för mig före att de skulle göra. Jag gillar metalcore, deathcore och viss mathcore, de är ganska så moderna genrer som har blivit extremt populära, framförallt på 2000-talet, och det är genrer som jag riktigt har fastnat för, men det är kanske därför jag inte tycker om allt heller. Det är ju så många band som kommit fram de senaste åren, och det skulle ju vara lite konstigt om alla lät lika bra och lika originella, och det är klart att om det finns otroligt bra band inom detta, så finns det givetvis dåliga och sådana som är ok också. Och jag tycker att In The Midst Of Lions är ok eller snarare bra, men de når inte riktigt fram till där jag ville ha dem helt enkelt, det fattas för mycket. Och en genre som deathcore, då vill jag ha energisk musik och en energisk sångare, och jag tycker inte att de riktigt har lyckas nå mina förväntningar där, och det drar absolut ner betyget. Jag tycker att detta bandet mer har satsat på en segare tempo, och det innehåller ju både dramatiska och långsamma partier och otroligt snabba i death metal, där deathcore har sina grunder ifrån, men jag tycker det är för mycket av det otroligt långsamma och sega, och det blir mer hardcore-punk än death metal, som den andra delen av deathcore då kommer ifrån. Och absolut inget fel i det, men jag tycker som jag har varit inne på att de tappar mycket av energin där, och det hjälper dem inte, snarare stjälper dem i min mening, och det kunde ha låtit mycket bättre. Bandets vokalist Matt Janssen har ett riktigt grovt och stabilt vrål, men jag tycker även att han saknar den där energin som jag letar efter, och han plus musiken med avsaknad av energi blir lite för mycket negativt för ett bättre betyg. Jag hade nog visserligen gett dem 3,5 av 5 om jag haft halva betyg, för det är bra musik i övrigt och han vrålar riktigt bra, trots att jag saknar energin som jag tjatat om nu, men betyget nedan får det bli.

Låten jag fastnade för mest: Hardened Hearts

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Protest The Hero – Scurrilous Låtlista:

1. C’est La Vie
2. Hair-Trigger
3. Tandem
4. Moonlight
5. Tapestry
6. Dunsel
7. The Reign Of Unending Terror
8. Termites
9. Tongue-Splitter
10. Sex Tapes

Hemsida: Protest The Hero
MySpace: Protest The Hero

Min recension:

Protest The Hero är ett kanadensiskt progressive metal/metalcore/mathcore band, och detta är deras tredje och senaste album från 2011, förutom några EP-skivor och en live-platta. Jag har tidigare recenserat deras förra album Fortress, det albumet gav jag 4 av 5, och jag tycker även att det är en lämpligt betyg för detta albumet, så de har varken blivit sämre eller bättre med andra ord. Och jag såg nu att jag skrev väldigt lite om dem sist, men jag håller helt och hållet med mig själv om att de påminner än hel del om Coheed & Cambria, så är ni fans av dem, så tycker jag absolut att ni ska ta och lyssna på detta. Och som jag även var inne på sist, så är det ett otroligt varierat album minst sagt, men när det håller sig till den progressiva världen så är det ju inte ovanligt direkt, utan det är väldigt varierat, fyllt med tempoändringar och taktbyten, och både delar från lugnare rock och tyngre och aggressivare metal. Så man kan väl enkelt påstå att man bjuds på mycket från båda världar, och det är ju inte så jävla pjåkigt att få in det på ett och samma album om man säger så, och jag tycker om att jag själv skrev att förra albumet var mäktigt, för det är ett ord jag även vill använda här. Det är ett riktigt mäktigt sound som de får till, och jag tycker aldrig att det blir grötigt eller spretigt, utan trots denna komplexa genre, så får de ihop ett stabilt och varierat sound som klassar ut många andra band, och med lite större eftertanke, så ändrar jag mig från ovan, detta albumet är helt klart värt det högsta betyget. Och förutom teknisk, melodisk och välspelad musik så sjunger bandets båda gitarrister och basist, men de har ju en frontman i Rody Walkersom står för den mesta delen av sången. Och jag tycker att han gör ett otroligt bra jobb, han är precis som musiken otroligt komplex och varierad, men han håller samtidigt ihop det, och är fruktansvärt energisk och passionerad, och albumet som helhet är riktigt mäktigt och ett otroligt modernt och det är helt enkelt ett riktigt grymt progressivt metal album.

Låten jag fastnade för mest: Tandem och Tongue-splitter (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

August Burns Red – Leveler Låtlista:

1. Empire
2. Internal Cannon
3. Divisions
4. Cutting The Ties
5. Pangaea
6. Carpe Diem
7. 40 Nights
8. Salt & Light
9. Poor Millionaire
10. 1/16/2011
11. Boys Of Fall
12. Leveler

Hemsida/MySpace: August Burns Red

Min recension:

August Burns Red är ett amerikanskt metalcore/progressive metal band och detta är deras fjärde och senaste album från 2011, förutom några EP-skivor. Jag har tidigare recenserat deras förra albumet Constellations som jag gav 4 av 5, och precis som deras album innan dess som heter Messengers, så tycker jag att bandet tuggar på i samma grymma anda som tidigare på detta albumet. Jag såg nu att jag skrivit extremt lite i mina tidigare recensioner om man nu ens kan kalla dem för det, snarare korta åsikter eller liknande, men jag ska nu försöka skriva båda bättre och mer. Men jag har varit inne på rätt spår i båda de tidigare, de tillhör helt klart den tyngre och mer extrema delen av den så populära metalcore-genren, och de tillhör absolut toppskiktet i min personliga åsikt. Och jag tycker att de verkligen har tyngden, aggressiviteten, energin, intensiteten och den pushande och adrenalinpumpande stilen som metalcore band ska ha, och de bräcker många andra band tack vare detta kan man säga. Jag kan bli lite tjatig i mina recensioner ibland känner jag, men förutom sidospår från metalcore:n med olika influenser så finns det egentligen två extremiteter inom genren, den mer melodiska som oftast blandar sång och vrål, och den mer aggressiva och tunga som använder sig nästan enbart av vrål. Och August Burns Red tillhör absolut den andra delen av dessa två, förutom enstaka harmoniska slingor och lite mjukare melodier, så är det stenhårt, blytungt och fruktansvärt aggressivt rakt igenom hela albumet, men det är den stilen som passar detta bandet så bra. Bandets vokalist heter Jake Luhrs, och är enligt mig otroligt duktig på det han gör, ett modern vrål, ett väldigt grovt och varierat vrål och han håller väldigt bra i både de snabba och krävande texterna och även i de utdragna vrålen. Jag har ju aldrig gett ett album fullt poäng från detta bandet sen tidigare, men jag tycker nog som helhet att detta albumet är värt just det, jag hörde en liten förändring i deras variation och mer av det progressiva, och till det positiva, då tänker jag främst på albumets andra och sjätte spår som ni ser här nedan.

Låten jag fastnade för mest: Internal Cannon och Carpe Diem (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »