Feeds:
Inlägg
Kommentarer

AliceinChainsTheDevilPutDinosaursHere

Alice In Chains – The Devil Put Dinosaurs Here Låtlista:

1. Hollow
2. Pretty Done
3. Stone
4. Voices
5. The Devil Put Dinosaurs Here
6. Lab Monkey
7. Low Ceiling
8. Breath On A Window
9. Scalpel
10. Phantom Limb
11. Hung On A Hook
12. Choke

Hemsida: Alice In Chains

MySpace: Alice In Chains

Min recension:

Alice In Chains är ett amerikanskt grunge/heavy metal band och detta är deras femte och senaste album från 2013, förutom samlingsalbum och live album. Jag har tidigare recenserat deras förra album Black Gives Way To To Blue, det albumet gav jag 2 av 5, detta tycker jag ligger på samma nivå, jag tycker inte alls att det är samma sak utan Layne Staley i fronten som ni säkerligen vet gick bort 2002. Dessutom gick ju basisten Mike Starr bort för två år sedan, nu har han visserligen inte spelat med bandet sen tidigt 90-tal, men stommen av bandet har sakta men säkert försvunnit och trots att det är en av originalmedlemmarna som frontar bandet idag så känns det inte samma. Man säger ju oftast att om en vokalist försvinner så kan det förstöra hela band, i min mening gäller det även bandets musiker, en otroligt duktig gitarrist som försvinner kan lika gärna förstöra ett sound, men i Alice In Chains så känns det som det är förlusten av herr Staley som har förstört för dem. Sen låter inte musiken likadan idag som den gjorde när grunge:n slog igenom, det är klart att det fortfarande är grunden för deras sound, men jag tycker att de har blivit för moderna och tar sig sakta men säkert ur grunge:n mer och mer tyvärr. Detta är för mig varken samma band på förra alstret eller detta, det finns ju definitivt mer lyckade comebacker såsom Soundgarden, Alice In Chains borde nog ha gått i graven med Layne Staley, men det är min åsikt. Frontar gör då originalmedlemmen och gitarristen Jerry Cantrell och rytmgitarristen William DuVall och de gör det bra, men absolut inte mer än så, återigen så är det ingen Staley där fram och han personifierade detta bandet för mig, så inget högre betyg för detta albumet än sist, endast godkänt.

Låten jag fastnade för mest: Phantom Limb

Av mig får albumet:

Metalnallen BetygMetalnallen Betyg

Annonser

575918_4337115560128_959795655_n

Aldious – District Zero Låtlista:

1. スクラッシュ (Scrash)
2. ミスティー・ムーン (Misty Moon)
3. グラウンド・エンジェル (アルバム・ヴァージョン) (Ground Angel)
4. 夜桜 (Yozakura)
5. エスケイプ (Escape)
6. スキャビー・ハート (Scabby Heart)
7. デソレイト・ラヴ (Desolate Love)
8. レイズ・ユア・フィスト (Raise Your Fist)
9. ホワイト・クロウ (アルバム・ヴァージョン) (White Crow)
10. リピーテッドリー (Re:peatedly)
11. 菊花 (Kikka)

Hemsida: Aldious

MySpace: Aldious

Min recension:

Aldious är ett japanskt heavy metal/power metal band, och detta är deras tredje och senaste album från 2013, förutom en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så gör det mig inte speciellt ledsen, detta imponerade föga på mig. Bandets består helt av kvinnor om det nu intresserar er, som musiker är de helt ok, vi bjuds på lite sköna solon och riff, men i övrigt så tycker jag att detta är en väldigt tunn, lugn och poppig version av heavy metal. Det kommer inte riktigt igång någonstans och det blir varken speciellt tungt eller majestätiskt a la power metal, så helheten av deras musik är väldigt alldaglig och allmänt tråkig om jag ska vara brutalt ärlig. Japanerna ska nog köra på sina udda stilar inom rock och metal och låta de mest klassiska genrerna vara, de kan sin sak och ska nog låta européerna och amerikanarna göra sin sak. Jag har ärligt talat inte så mycket mer att tillägga om musiken, deras riviga riff hjälper dem inte ens upp på en godkänd nivå, så jävla tråkig tycker jag att deras musik är. Avslutningsvis har vi då bandets vokalist som heter Rino Nikaido och kallar sig för Re:NO och hon känns otroligt oengagerad, det är ingen energi eller passion i sången och känns absolut inte bekväm i rollen som heavy metal/power metal-vokalist, nu har jag läst mig till att hon annars finner sig i en pop-duo, så det kanske inte är så konstigt då, ett konstigt val av vokalist bara.

Låten jag fastnade för mest: Ingen

Av mig får albumet:

Metalnallen Betyg

Black_Dog_Barking_(Album_Cover)

Airbourne – Black Dog Barking Låtlista:

1. Ready To Rock
2. Animalize
3. No One Fits Me (Better Than You)
4. Back In The Game
5. Firepower
6. Live It Up
7. Woman Like That
8. Hungry
9. Cradle To The Grave
10. Black Dog Barking

Hemsida: Airbourne

MySpace: Airbourne

Min recension:

Airbourne är ett australiensiskt rock´n´roll/hårdrocks band, och detta är deras tredje och senaste album från 2013, förutom en EP-skiva och en live-EP. Jag har tidigare recenserat deras förra album No Guts. No Glory., det albumet gav jag 5 av 5 och ärligt talat så ser jag ingen anledning till att jag skulle sänka betyget för detta albumet. Jag tycker att de briljerar återigen och det är inte att detta är det mest musikaliska någonsin, utan det är snarare för att de bjuder på enkel rock´n´roll med en skön och tyngre hårdrockskänsla och de ger det verkligen på rötterna i blues:n och de gör det absolut med bravur, det är inget snack om saken. Jag jämförde dem i förra recensionen med AC/DC och det är ju inte bara för att de är landsmän utan för att musiken verkligen påminner om varandra och jag skulle även kunna jämföra med svenska Bullet som i alla fall har tagit mig med storm, de har verkligen tagit det bästa med hårdrock:n från kanske framförallt 70-talet och moderniserat det till dagens musik och i min mening så låter det otroligt bra. Sen finns det ju absolut musikaliska delar också, det ska jag absolut inte sticka under stolen med, det är duktiga musiker och med bara tre släppta album så är de i alla fall för mig ett av de främsta banden gällande denna genre. Musik behöver ju inte vara så jävla komplicerad, bara den har en stabil grund att stå på, är på något sätt kreativ och har en extra krydda av något slag, då kommer man långt för det mesta. Det som är en extra krydda här är väl att det är jävligt svängigt och man rycks med i musiken, det är svårt att sitta still bara nu när jag har lyssnat på plattan och det är ett väldigt gott tecken. Joel O’Keeffe frontar bandet med pondus, med kraft, med energi och ett jävla anamma, han osar rock´n´roll på alla sätt och viss och är en perfekt pilspets till musiken minst sagt och så mycket mer finns det inte att säga.

Låten jag fastnade för mest: Back In The Game

Av mig får albumet:

Metalnallen BetygMetalnallen BetygMetalnallen BetygMetalnallen BetygMetalnallen Betyg

aphnd

A Pale Horse Named Death – Lay My Soul To Waste Låtlista:

1. Lay My Soul To Waste
2. Shallow Grave
3. The Needle In You
4. In The Sleeping Death
5. Killer By Night
6. Growing Old
7. Dead Of Winter
8. Devil Came With A Smile
9. Day Of The Storm
10. DMSLT
11. Cold Dark Mourning

Hemsida: A Pale Horse Named Death

MySpace: A Pale Horse Named Death

Min recension:

A Pale Horse Named Death är ett amerikanskt gothic metal/doom metal band, och detta är deras andra och senaste album från 2013. Jag har aldrig hört dem sen tidigare vad jag kan påminna mig om, det är nog att man har hört bandnamnet i svängen, men nu har jag i vilket fall som helst lyssnat på detta albumet och jag tycker att de är fruktansvärt bra i vissa spår, men väldigt alldagliga i alla. Detta är ett band som verkligen har fångat mörkret, sorgsenheten och det melankoliska i den gothiska musiken, jag får absolut gåshud av vissa spår på detta albumet, men tyvärr så är det inte så jämn om man ser på helheten. Vissa spår har inte alls den där extra kryddan som behövs för att stå ut från mängden, utan de känns mer som poppiga versioner av deras annars så gothiska verk och det är väldigt synd. Så mycket doom tycker jag mig inte höra i deras musik ärligt talat, det är ju visserligen det där otroligt långsamma tempot med det tjocka/tunga ljudet, men detta är för mig goth rakt igenom och det är nog vad detta bandet kallas för, ett gothic metal band. Utan att ha lyssnat på debuten så tror jag nog att om de hade tagit det bästa spåren från det albumet och bytt ut mot de sämre på detta albumet så hade jag till och med kunnat ha gett detta det högsta betyget, så bra tycker jag verkligen att flera spår på detta albumet är. Det är känsla, det är passion och det är ett sound med stor sorg och man känner smärtan rakt igenom och det gäller både musiken och sången. Avslutningsvis har vi då frontmannen Sal Abruscato som även han bjuder på en sorgsen och melankolisk känsla, en passion, energi och smärta i rösten och inte minst en personlighet i framförandet och han gör absolut musiken rättvisa. Trots att jag tycker att albumet är ojämnt så når topparna såpas högt att jag måste nog ge detta albumet ett riktigt högt betyg ändå, annars så känns det fel, så så får det bli.

Låten jag fastnade för mest: The Needle In You

Av mig får albumet:

Metalnallen BetygMetalnallen BetygMetalnallen BetygMetalnallen Betyg

RodStewart_Time_albumcover

Rod Stewart – Time Låtlista:

1. She Makes Me Happy
2. Can’t Stop Me Now
3. It’s Over
4. Brighton Beach
5. Beautiful Morning
6. Live The Life
7. Finest Woman
8. Time
9. Picture In A Frame
10. Sexual Religion
11. Make Love To Me Tonight
12. Pure Love

Hemsida: Rob Stewart

MySpace: Rob Stewart

Min recension:

Rob Stewart är en brittiskt pop-rock/blues-rock/folk-rock musiker/vokalist, och detta är hans tjugonionde och senast släppta album från 2013. Självklart så har jag hört denna mannen sen tidigare, men det är inte direkt att jag har följt hans karriär och lyssnat på alla hans album, utan man hör både gamla hits och lite nya singlar då och då, men jag har aldrig direkt lyssnat in mig på ett helt album. Men nu har jag i alla fall lyssnat igenom detta och det är ju inga direkt överraskningar, det är lite smått blues:igt, det är lite rock:igt på sina håll, men mestadels så är ju detta poppigt och smörigt och det är kanske inte det jag uppskattar som mest. Sen finns det absolut låtar med mer djup och mer musikalitet, men för mig så är Rob Stewart en gammal pop-rockräv som har gjort sina hits genom åren och gjort dem riktigt bra, men jag skulle med största sannolikhet tro att 75% av låtarna på hans album är alldagliga låtar som jag inte bryr mig så mycket om. Han känns som dagens aor band, de kan släppa ifrån sig någon skön låt som är allsångsvänlig eller för den delen väldigt musikalisk, men övriga låtar är väldigt klyschiga, smöriga och alldagliga och så känns detta albumet också. Det behöver visserligen i alla fall vara negativt, men jag tycker inte att detta är någon större musikalisk framgång och det känns ju inte som att det är hans sista album heller, men har ni tyckt om hans tidigare musik så tycker ni säkerligen om detta också, det låter bara lite mer modernt. Som vokalist så har han en skön heshet i rösten, ingen större kraft i pipan visserligen, men det kräver ju inte denna sortens musik heller, han låter som han hela tiden har gjort och gör det bra.

Låten jag fastnade för mest: Live The Life

Av mig får albumet:

Metalnallen BetygMetalnallen Betyg

ShadowsPast_PC_cover

Shadows Past – Perfect Chapter Låtlista:

1. Wherever I Go
2. Perfect Chapter
3. Cry No More
4. An Old Enemy
5. Ladder Of Life
6. The Scars Run Deep
7. Impressed
8. Who Am I
9. The One
10. Believe

Hemsida: Shadows Past

MySpace: Shadows Past

Min recension:

Shadows Past är ett svenskt melodiskt heavy metal band från Nacka, och detta är deras fjärde och senaste album från 2013, förutom en demo. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så kan jag säga att de är instrumentellt kunniga och hyfsat kreativa, men texterna känns fruktansvärt klyschiga och fjantiga och det förstör en hel del för helheten. Nu lyssnar jag inte in mig totalt på texterna i alla band, men fastnar man i vissa texter och inte tycker om dem så fäster det sig fast, så är det i alla fall för mig och inte detta fallet så var det ingen höjdare med andra ord. Men i vilket fall som helst så är musiken självklart melodisk och den är till största delen väldigt tung och där hittar vi ju inga fel, men trots medlemmarnas kunskaper så tycker jag inte att detta är något extraordinärt utan de låter bra, men det ger mig inte så mycket ärligt talat. Jag kommer visserligen sätta dem över godkänt, inte för att vara tjatig, men det finns många sämre musiker så inte kan få fram såpas här bra kvalitet och det är ju klart att bandet ska ha cred för det, sen vill jag ha något mer ifrån dem, det ska jag inte sticka under stolen med. Om jag har förstått det hela rätt så har bandet haft ett uppehåll, eller åtminstone inte arbetat så hårt med bandet de senaste åren, de startade visserligen 2000, släppte debuten samma år, andra kom 2001 och tredje 2002, men sen har de bara varit en demo 2006 tills detta albumet kom 11 år efter förra albumet, varför vet jag inte, hur de tidigare alsterna låter vet jag inte heller, men jag tror att ett framtida album kan låta riktigt bra. Men då önskar jag mig ett bättre textförfattare än såhär, för det störde jag mig verkligen på i en hel del låtar, i vilket fall som helst så är det Ola Halén som framför dem och han har en typisk heavy metal-röst med helt ok kraft och han låter bra, kanske lite mer att önska där, men det låter som skrivet bra.

Låten jag fastnade för mest: Ladder Of Life

Av mig får albumet:

Metalnallen BetygMetalnallen BetygMetalnallen Betyg

1352405542_7f5835169098b984c08be4ba3f8dfc7e

Wall Of The Fallen – Red Tides Låtlista:

1. Paradox
2. Living Death
3. The Rising
4. Exalt
5. The Abyss
6. Red Tides
7. Answers
8. Restless
9. Let It Snow (Djent Goes X-Mas)
10. Sleeper

Hemsida: Wall Of The Fallen

MySpace: Wall Of The Fallen

Min recension:

Wall Of The Fallen är ett amerikanskt progressive metalcore/djent band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2012. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att jag har lyssnat på detta albumet så tycker jag att de är bra, men jag tycker inte mig höra speciellt mycket av den progressiva andan i deras musik och djent vettefan om de ens sniffar på. Detta är för mig en modernisering och en mer pop-orienterade version av amerikanska Trivium, det är visserligen ingen dålig sak, jag tycker just Trivium är riktigt bra, men det är modern metalcore med tekniska inslag speciellt med hjälp av gitarrerna då och det är så det låter även i Wall Of The Fallen. Nu har de en kille på trumpallen som inte ska överskuggas heller visserligen, han ger rejält med kraft till musiken minst sagt, men jag tycker att de matar ut sköna riff, melodier och solon med hjälp av gitarrerna och det är det som skiner starkast i deras musik. Sen är det ju väldigt populärt nu för tiden att ha pop i metal, nu vet jag inte om det är tanken här, men rösten avgör mycket hur det låter, har du en alldeles för poppig sångröst så tycker jag inte det passar in i såhär tung, aggressiv och extrem metal, har du däremot en kraftfull, ren och personlig röst så kan det låta alldeles utmärkt. Matt Renner frontar detta bandet och vrålandet har jag inte mycket att klaga på, ett modernt och ilsket growl som helt klart passar musiken, men sången är alldeles för mesig och som jag var inne på poppig och det passar inte musiken och det är tillräckligt för mig att dra ner detta från 4 av 5 till 3 av 5, hade jag haft halva betyg hade det nog blivit 3,5 av 5, men nu är ju inte så fallet.

Låten jag fastnade för mest: Restless

Av mig får albumet:

Metalnallen BetygMetalnallen BetygMetalnallen Betyg