Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2010

Robert Plant – Band Of Joy

Robert Plant – Band Of Joy Låtlista:

1. Angel Dance
2. House of Cards
3. Central Two-O-Nine
4. Silver Rider
5. You Can’t Buy my Love
6. I’m Falling In Love Again
7. The Only Sound That Matters
8. Monkey
9. Cindy, I’ll Marry You One Day
10. Harms Swift Way
11. Satan Your Kingdom Must Come Down
12. Even This Shall Pass Away

Hemsida: Robert Plant

MySpace: Robert Plant

Min recension:

Robert Plant är ett brittisk hårdrocks/heavy metal/blues-rock/folk rock/country sångare/musiker, och detta är hans nionde och senaste album från 2010, förutom några andra sammarbeten. Jag har självklart hört denna herre tidigare, han är väl mest känd som sångare för Led Zeppelin, men jag har inte hört mycket av hans solomusik, men nu har jag lyssnat på detta albumet, och jag tycker att detta är är bra, men att han är bättre i Zeppelin, det är mer min sorts av musik där måste jag säga. Albumet innehåller 12 låtar, och det är sköna att lyssna på, men det är inte mycket mer än så för mig tråkigt nog, jag hade önskat mig mer från denna rösten, men han vill väl experimentera med olika stilar antar jag, och komma ifrån Zeppelin när det gäller stilen kanske. Och i min mening, så blev det hela lite för mycket åt ett annat håll, jag ska inte sitta och säga att det är dålig musik, för det är det långt ifrån, men det är för mycket av det goda kan man väl säga. Och som jag skrev här i början, jag uppskattar helt klart Plant mer i Zeppelin stil, detta är mer blues-rock/folk rock, mycket lugnare, nästan avslappningsmusik kan man säga, och fast det fortfarande är skönt att lyssna på, så somnar jag nästan emellanåt. Det känns som att ett sånt här album kan gå åt tre olika håll, antingen bli för jobbigt att lyssna på, alltså för avslappnat, eller istället ett mästerverk, eller något mitt emellan, för mig blev det nog det sistnämnda, det är ju långt ifrån dåligt, men jag tycker samtidigt inte att det var överdrivet bra heller. Så som en sammanfattning, Robert Plant är Robert Plant, riktigt bra röst, sen är det mer blues, det är mer folk musik, och mindre rock och metal än Zeppelin, det är i stort sett helt olika saker, men dessa långa låtar blir för mycket, i alla fall för mig, så ett ljummet betyg får det bli.

Låten jag fastnade för mest: Silver Ride

Av mig får albumet:

Annonser

Read Full Post »

Wuthering Heights – Salt Låtlista:

1. Away!
2. The Desperate Poet
3. The Mad Sailor
4. The Last Tribe (Mother Earth)
5. Tears
6. Weather The Storm
7. The Field
8. Water Of Life
9. Lost At Sea

Hemsida: Wuthering Heights

MySpace: Wuthering Heights

Min recension:

Wuthering Heights är ett danskt power metal/progressive metal/folk metal band, och detta är deras femte och senaste album från 2010, förutom en demo. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att detta är helt ok, musiken var mycket bättre än sången om man säger så. Jag tänkte ärligt talat, vad fan är det här när jag började att lyssna på dem, och jag känner ungefär samma när jag har lyssnat färdigt på dem faktiskt. Det fanns väl några ljuspunkter gällande musiken, som oftast är teknisk, och väldigt melodisk, så som det brukar vara i power metal och progressive metal band. Men det är kanske den inblandade folk metal musiken som förstör för mig i detta fallet, när jag hörde sångaren i vissa låtar, så tänkte jag bara, vad är detta för jävla clown. Och musiken i sig var då väldigt melodisk, absolut i power metal anda, och det fanns en hel del lite komplexa melodier och riff, i sann progressive metal anda, och även då folk metal melodier, som är lite klämkäcka kan man väl säga. Men jag blev ärligt talat mest förbannat, för det blev lite för mycket av det goda höll jag på att säga, men i detta fallet så är det ju inte det goda, utan, det blev en ända röra av det hela, och det uppskattades inte alls av mig. Sångaren Nils Patrik Johansson var helt ok i vissa låtar, han låter ganska typiskt som en power metal sångare brukar göra, men det var väl också så att det var mest han som svävade iväg, och det blev bara för mycket för mig även där, man skulle kunna säga att det blir flummigt och låter lite oseriöst. Som ni förhoppningsvis förstår, så är detta inget för mig helt enkelt, men det fanns ju något i några låtar att uppskatta, så betyget nedan kan jag  väl ge dem i alla fall, men annars så är det inget som jag kommer att lyssna vidare på, men det är också en smaksak.

Låten jag fastnade för mest: The Desperate Poet

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Ratt – Infestation Låtlista:

  1. Eat Me Up Alive
  2. Best Of Me
  3. A Little Too Much
  4. Look Out Below
  5. Last Call
  6. Lost Weekend
  7. As Good As It Gets
  8. Garden Of Eden
  9. Take A Big Bite
  10. Take Me Home
  11. Don’t Let Go

Hemsida: Ratt

MySpace: Ratt

Min recension:

Ratt är ett amerikanskt heavy metal/hårdrocks/glam metal band, och detta är deras sjunde och senaste album från 2010, förutom en EP-skiva och några samlingsalbum. Jag har säkerligen hört dem några gånger förr, men för mig så är nog deras namn mer känt än vad deras musik är, men nu har jag i alla fall lyssnat igenom detta albumet, och jag tycker att detta är riktigt skön musik faktiskt. Nu vet jag som skrivet inte hur de låter vanligtvis, men när man lyssnar på detta albumet, så känns det som de har tagit med sig heavy metal från 80-talet, och även glam metal som var väldigt populärt under det decenniet och lagt en lite modernare hårdrock över det hela och resultatet måste jag säga var rätt så imponerande. Det är kanske inte den mest komplicerade musik, men ibland ska det bara vara enkelt och rak på sak och det är just vad detta är. Det är sleazigt ocu punkigt från glam metal´n och det är sköna riff och det melodiska från heavy metal och även då en modernare twist av dagens hårdrock, som kanske inte är mil ifrån heavy metal, men det hörs ändå som ytterliggare en stil i musiken. Jag kan som skrivet inte säga så mycket om deras tidigare alster, men de var kanske som mest populära på 80-talet när denna stilen som de spelar var väldigt inne, och de har ju fortfarande kvar det soundet, men jag tycker även att de har fått till det lite modernare och att de har utvecklat sig även då kan man säga. Sångaren Stephen Pearcy tycker jag är riktigt skön, jag tycker att ha påminner om andra sångare som var populära på 80-talet, så som Mötley Crüe´s Vince Neil, om man ska nämna en. De kan både sjunga i tempo låtar och lite mer ballader, och de har en kls i rösten, de är både rockiga och punkiga, och den stilen tycker jag att Stephen får till, sen kanske han inte är en otroligt sångare. Men ibland så behöver man ju inte vara det, bara man passar till musiken och har energi och passion, så brukar det funka. Så betyget nedan tycker jag absolut att de är värda, det är nog till och med så att jag får ta mig tid och lyssna på deras tidigare alster till och med.

Låten jag fastnade för mest: Take Me Home

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Dagon – Terraphobic Låtlista:

1. Cut To The Heart
2. Demons In The Dark
3. Terraphobic
4. Wave Of Predation
5. To The Drums We Rise
6. Full SPeed Ahead
7. Into The North
8. The Last
9. The Sea Encompassing
10. Feeding Frenzy
11. Ocean Metal

Hemsida/MySpace: Dagon

Min recension:

Dagon är ett amerikanskt death metal band, och detta är deras andra och senaste album från 2009. Jag har aldrig hört dem innan, men blev tipsad om dem, och nu när jag har lyssnat på detta albumet, så tycker jag att detta är rätt så bra, men jag blev jävligt kluven över hela plattan. Till en början så blev jag inte speciellt imponerad av vissa låtar, sen fanns det andra som var riktigt jävla bra, så jag blev helt enkelt kluven. Men de som drar ner betyget för mig är nog framförallt vrålen, inte musiken i sig, för musiken tycker jag att de har lyckats med, helt klart. Det är riktigt jävla tungt, lyssnar man bara på trummorna till exempel med den tyngden och alla dubbeltramp, så kan man bli imponerad bara där. Sen hjälper ju även basen till där och ska vi gå över på gitarristerna i bandet, så är det riktigt melodiskt med en hel del grymma melodier och riff och man kan väl säga att det låter som klassisk death metal eller melodisk death metal. Och trots att death metal är en av de genrer som jag säkert lyssnar mest på inom metal, så är jag inte så imponerad av detta albumet, som det kanske verkar när jag beskriver musiken. Men om vi istället säger såhär, så kan ju musiken var välspelad och det kan vara väldigt kunniga musiker, men ett album kan fortfarande bli tråkigt, och så är lite fallet här, jag finner ingen direkt spänning i nästa låt. Och som jag skrev i början, det som nog får mig mest att sänka betyget, det är vrålen, det är väl som oftast en smaksak med alla dessa stilar, röster och tekniker. Men de vrålen som basisten och sångaren Randall Ladiski får fram och hjälpen av trummisen Jordan Batterbee är inte så speciellt imponerade i mina öron. Det finns som sagt en hel del olika stilar, röster och tekniker och gällande dessa två herrar och det är väl framförallt Randall då, så är inte det, det bästa som jag har hört. Jag har lite svårt för vissa tekniker han använder sig av, jag brukar säga att de låter som ett muller, det är väl lite mer så som många låter i black metal, och det har jag svårt för. Sen använder han sig av lite mer ”klassiska” death metal vrål och där får han mer poäng hos mig, sen är det även någon annan teknik han har, som inte heller går hem hos mig direkt, så det drar ju självklart ner betyget. Så betyget nedan tycker jag är rättvist, för dels så är då vrålen sådär måste jag säga, och det fanns ingen direkt spänning albumet igenom.

Låten jag fastnade för mest: To The Drums We Rise

Av mig får albumet:

Read Full Post »

W.A.S.P. – Babylon Låtlista:

1. Crazy
2. Live To Die Another Day
3. Babylon’s Burning
4. Burn
5. Into The Fire
6. Thunder Red
7. Seas Of Fire
8. Godless Run
9. Promised Land

Hemsida: W.A.S.P.

MySpace: W.A.S.P.

Min recension:

W.A.S.P. är ett amerikanskt heavy metal/glam metal/hårdrocks/shock rock band, och detta är deras fjortonde och senaste album från 2009, förutom ett antal live album och samlingsalbum. Jag har självklart hört dem innan, men det är väl mestadels deras hits, jag har aldrig hört ett helt album, men det har ju nu med detta albumet, och jag tycker att detta är riktigt skönt måste jag säga. Något jag reagerade på direkt, det var att jag inte kände igen sången överhuvudtaget, jag har som jag skrev visserligen bara hört deras största hits, men jag tycker ändå att jag borde känna igen rösten, men det gjorde jag inte. Sen kan ju en sångare utveckla sig under åren, och legenden Blackie Lawless var med och startade detta bandet redan 1982 och är fortfarande sångare för bandet, och han kan ju ha utvecklat sig en hel del under nästan 30 år i branschen. Och jag tycker att han håller förbannat bra, han har en jäkla pipa, som inte går av för hackor, han kanske inte har den mest kraftfulla, men den håller i alla fall. Men i vilket fall som helst, så är det riktigt tung heavy metal, blandat med modern och hårdrock av bästa slag, jag tycker inte att man hör så mycket av varken glam metal eller shock rock längre, men det gör inte mig något. Det är riktigt många sköna riff och melodier i stort sett genom hela albumet, och även fast jag vet att detta är erfarna grabbar som borde kunna släppa bra plattor vid det här laget, så blir jag inte mindre imponerad för det. Sen fanns det kanske 2 låtar som var lite sämre tyvärr, och plattan innehåller bara 9 låtar, så ”bara” 7 riktigt bra och 2 sämre, får betyget att sjunka ett snäpp från det högsta, men det är fortfarande ett riktigt bra album, minst sagt.

Låten jag fastnade för mest: Into The Fire

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Altaria – Unholy Låtlista:

1. Alterior Motive
2. Warrior
3. Unholy Invasion
4. Pride & Desire
5. The Lake
6. Danger Zone
7. Steal Your Thunder
8. Wind Beneath My Wings
9. We Own The Fire
10. Ready!
11. Never Wonder Why
12. Underdog

Hemsida: Altaria

MySpace: Altaria

Min recension:

Altaria är ett finskt power metal band, och detta är deras femte och senaste album från 2009, förutom två demos. Jag har aldrig hört dem innan, men nu när jag har lyssnat på dem, så tycker jag att de är helt ok, jag blev lite kluven i deras musik och i betyget som jag skulle sätta. Jag tyckte att vissa låtar var riktigt dåliga rentav, men så fanns det låtar som lät helt ok och andra som var riktigt sköna, så det var väldigt svårt att sätta ett betyg helt enkelt. Som ni säkerligen tidigare har förstått, så är jag inget större fan av power metal band, men det finns undantag och de som kan överraska mig, det har väl detta bandet gjort till viss del, men det var i alldeles för få låtar för ett bättre betyg känner jag. De låter väl i stort sett som en klassiskt power metal band, det är väl i stort sett det man hör enbart genom hela albumet, och för min personliga del, så är det nog lite negativt, för jag kan uppskatta power metal mycket mer när de blandar in andra stilar eller genrer, och det tycker jag inte heller att detta bandet gör. Man kan väl inte påstå att jag är besviken, för jag hade inga förhoppningar, men jag har den senaste tiden fått positiva överraskningar över power metal band, men detta är väl inte ett sådant band direkt. De spelar väldigt melodisk och power metal klassisk musik, och det finns en hel del sköna riff över vissa låtar, det ska jag inte gömma undan, men annars så är musiken ganska så intetsägande för min del. Sångaren Marco Lupero, som även är basist i bandet, har en helt ok röst, men jag tycker att det oftast är så att power metal sångare har några jäkla pipor, men jag tycker att Marco är lite för klen, i alla fall för att imponera på mig, och då blir han lite intetsägande, precis som musiken. Så en sammanfattning vore, några dåliga låtar, några ok och några riktigt sköna, helt ok musik, helt ok sång, men inget speciellt imponerande, så betyget hamnar på ett ljummet i slutändan.

Låten jag fastnade för mest: Unholy Invasion

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Sully Erna – Avalon

Sully Erna – Avalon Låtlista:

1. Avalon
2. 7 Years
3. Broken Road
4. Sinner’s Prayer
5. My Light
6. The Rise
7. Until Then…
8. The Departed
9. Eyes Of A Child
10. In Through Time

Hemsida: Sully Erna

MySpace: Sully Erna

Min recension:

Sully Erna är ett amerikanskt rock/metal sångare/musiker, och detta är hans debut och ända släppta soloalbum från 2010. För er som inte vet vem han är, så är han sångare i heavy metal/alternative metal/nu-metal/post-grunge bandet Godsmack, och detta är då hans första soloalbum, och jag tycker att detta är riktigt spännande, och kanske bättre än hans ”huvudbands” musik. Det är något speciellt och unikt över detta, det är rockigt, det är poppigt, och det är något annat från vad vad han producerar i Godsmack, men frågan var om det imponerade på mig mer än vad deras musik gör. Sen har han tagit en hel del influenser från lite varstans, utöver hur Godsmack låter, och det är ju alltid kul att en sångare eller musiker gör skillnad på sin solomusik jämte sitt bands musik. Jag har gett Godsmack´s 2 senaste album båda 3 av 5, för det är helt ok musik, men det glöms bort ganska snabbt ändå, ska vi ta denna musiken, så är det nog musik som jag kommer att minnas längre. Och Erna experimenterar ju helt klart mer här och det är oftast spännande hur det kan sluta, och många av låtarna blir riktigt sköna måste jag säga, det är som skrivet, både rockigt och poppigt, men det finns även en hel del influenser och stilar inblandade. Jag har lite svårt att referera till något speciell genre eller stil, men det tillkommer piano, lite stråkar och mycket slagverk av en hel del olika slag, och det blir en spännande blandning. Och just piano och stråkar är jag lite svag för, och i många av låtarna så passar det alldeles utmärkt, lite mörkare och mäktigare blir det av dessa instrument. Sen om Erna är något otroligt sångare, det är väl att ta i, han är oftast helt ok, men han passar ju in bra här, och han har även lånat in kvinna med namnet Lisa Guyer som sjunger en hel del och det passar faktiskt in väldigt bra. Så jag är faktiskt beredd att höja detta betyget ett snäpp jämfört med hans band Godsmack´s musik, för det är helt enkelt mer spännande och speciellt.

Låten jag fastnade för mest: Broken Road och Until Then… (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »