Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2011

Bring Me The Horizon – There Is A Hell, Believe Me I’ve Seen It. There Is A Heaven, Let’s Keep It A Secret Låtlista:

1. Crucify Me feat. Lights
2. Anthem
3. It Never Ends
4. Fuck feat. Josh Franceschi (You Me At Six)
5. Don’t Go feat. Lights
6. Home Sweet Hole
7. Alligator Blood
8. Visions
9. Blacklist
10. Memorial (Instrumentell)
11. Blessed With A Curse
12. The Fox And The Wolf feat. Josh Scogin (The Chariot)

Hemsida/MySpace: Bring Me The Horizon

Min recension:

Bring Me The Horizon är ett engelskt deathcore/metalcore band, och detta är deras tredje platta från 2010. Jag har tidigare recenserat deras förra album Suicide Season, det albumet gav jag 4 av 5, detta tycker jag är minst lika bra som den förra plattan, det var lite synd att de inte kunde toppa på detta albumet, men det är ju samtidigt svårt, men får hoppas att detta kommer på nästa album. Jag skrev väldigt lite i min förra recension, och bandet var inte alls lika känt för mig då, men de är desto kändare för mig nu, så jag ska försöka få ner lite mer ord om dem och om detta albumet. Det är faktiskt så att jag ska träffa två av medlemmarna imorgon och sedan se dem live, därför passar det ju riktigt bra att jag gör denna recensionen nu, då har jag deras senaste musik färskt i öronen. Jag ska göra en intervju för GetMetal.com, där jag är skribent, och jag ska träffa bandet båda gitarrister Jona och Lee backstage och snacka lite om bland annat denna plattan hade jag tänkt, och sen ska jag dessutom se dem live, och det kan jag föreställa mig redan nu är en jävla show. För detta bandet och denna genren, alltså deathcore, det ger ju en jävla kick, det är passionerat, energiskt, blytung, otroligt snabbt, aggressivt och riktigt brutalt i sina stunder, och det känns som det kan låta otroligt bra även live, och det får jag ju se/höra med egna ögon/öron imorgon då. Men för att återgå till albumet, så är det väldigt mycket av det som jag precis skrev, och detta albumet är dessutom väldigt varierat tro det eller ej, deathcore band har en tendens att bli lite väl grötigt och låtarna låter likadant, men jag tycker att Bring Me The Horizon kombinerar de ”brölliga” låtarna med mer melodiskt byggda och till och med lite halv lugna låtar. Så som jag skrev i början, det är lika bra som deras förra, men jag väntar fortfarande på mästerverket, men det kanske kommer, se man på låtar som Don´t Go som i min mening är ett mästerverk i sig, så kan de ju absolut komma snart. Uppbyggnaden av just den låten, med stråkar, och Oli´s vrål, och så ökar tempot och exploderar och lugnar till viss del ner sig igen på Ligths´s sång, jag ryser varje gång jag hör den låten. Och sen sångaren Oli Sykes´s vrål har jag inget att klaga på över, allt från de höga skriken till det riktigt mörka och grova vrålen, han kan sin teknik minst sagt, och detta med hans passion och energi, det blir bara plus. Så i slutändan så är detta ett riktigt bra deathcore album, inget snack om saken, gillar ni deras tidigare alster, så kommer ni göra det med detta också, men jag tycker fortfarande att det fattas något litet för högsta betyget, men det lär komma.

Låten jag fastnade för mest: It Never Ends och Don´t Go feat. Lights (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »


L.U.S.T. – First Tattoo Låtlista:

1. First Tattoo
2. Runaway
3. Rebel Rose
4. Fight Fire With Fire
5. I Don´t Wanna Be Your Friend
6. Wanna Get Drunk
7. Gimme A Fix
8. Bad Reputation
9. See You In Hell
10. Too Much Too Soon

Hemsida: L.U.S.T.

MySpace: L.U.S.T.

Min recension:

L.U.S.T. är ett australiensiskt rock´n´roll band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2011. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är sköna, men det var nästa lika mycket halv kassa låtar som riktigt bra låtar, så jag blev lite kluven i deras musik. Det går från ett tråkigt pop-punk band till en svängigt rock´n´roll band, och det är verkligen från låt till låt, och det ger ju albumet visserligen en variation, men låtarna ska ju fortfarande låta bra för det. Och jag tycker att kanske minst 3-4 låtar var av det lite sämre slaget, och albumet innehåller bara 10 spår, så det drar absolut ner betyget, det hade kanske inte gjort lika mycket om det hade varit mer låtar och bättre låtar då förstås. Sen är det riktigt kul att höra ett australiensiskt band, jag personligen hör inte så mycket band där borta ifrån, men när jag väl gör det, så brukar det som oftast låta riktigt bra. Och så är det ju även här, men bara på vissa låtar tyvärr, de är i min mening väldigt ojämna, och det går inte att komma ifrån när jag ska sätta betyget. Just rock´n´roll kan man väl benämna en hel del musik som, men det brukar vara rakt, ganska enkelt och svängigt, och brukar innehålla blues, jazz och kanske till viss del country, och det hör man absolut i många av deras låtar. Men sen som jag skrev i början, så låter de som ett pop-punk band, och som en menlöst amerikanskt sådant, som låter precis likadant som de andra sådana band, och blir därför väldigt ointressant att lyssna på. Mikey Rollins är mannen som står för sången i bandet, och han har en rätt så egen stil, en personlighet i sången, riktigt rock:ig och punk:ig, och dessutom nästintill sleaze:ig i sin framtoning, en riktigt rock´n´roll-sångare med andra ord, så han höjer faktiskt betyget lite. Jag blev lite kluven i slutet angående betyget, hade jag haft halvbetyg, så hade det nog fått 3,5 av mig, men nu är inte så fallet, och de sämre låtarna förstörde tillräckligt för att jag inte ska kunna sätta 4 av 5, så det fick bli betyget nedan.

Låten jag fastnade för mest: See You In Hell

Av mig får albumet:

Read Full Post »

M.A.N – Massive Audio Nerve Låtlista:

1. Dead Set
2. Don’t Wake Up
3. Logocide
4. Last Light Drains
5. Vivid Heart
6. Identical Abuse
7. False Memory Syndrome Pt 1 & 2
8. Slave Program
9. Mock At My Motion
10. Falling, Zero Status Zero

Hemsida/MySpace: M.A.N

Min recension:

M.A.N är ett svenskt nu-metal/math metal/experimental metal band, och detta är deras tredje och senaste album från 2010. Jag har nog bara hört något låt med dem innan, jag har hört desto mer av deras sångare´s olika band, men nu har jag i vilket fall som helst lyssnat på detta albumet, och jag tycker att de är riktigt jävla bra, och minst sagt experimentella. Bandets sångare Tony Jelencovich, som även står som bandets ena gitarrist har haft en mängd olika projekt, men förutom detta så har jag hört honom i två andra band, dels Mnemic och dels Transport League, och jag tycker att M.A.N påminner mycket om båda dessa banden. Dels så är musiken väldigt experimentell, det blandar en hel del olika metal-genren, stilar och sound och dels så det som jag tycker hörs klarast, som dessa banden har gemensamt, det är framförallt industrial metal och nu-metal. Jag tycker att det är väldigt mycket upprepande riff, och det hör man mycket av i dessa två genrer, och de har det mörka och framförallt tunga från dessa två genren, och slutresultatet blir otroligt bra. Sen så påminner de väldigt mycket om den moderna, och kanske framförallt amerikanska metalcore-genren, jag tycker att de har många influenser därifrån, och det är väl kanske där som jag ser likheter med ett amerikanskt band, och det bandet är Silent Civilian, just dem drar sig väl inte åt industrial metal-hållet, men jag tycker att själva stuket på musiken, energin, tyngden och allt därtill, och kanske framförallt vrål-stilen eller tekniken påminner om varandra. Sen om man tar Tony som sångare, så gillar jag även honom jävligt skarpt, han har en något depressiv sångstil och en grovt och riktigt bra vrål, så har inget direkt att klaga på över honom. Sen fanns det några få rätt så ointressanta spår, rätt så menlösa om man jämför med de flesta andra, och det får ju tyvärr ner betyget ett snäpp, så de har allt lite att jobba på om de ska få en fullpoängare i min mening, och jag hade även önskat mig mer än 10 spår. I slutändan så är detta ett otroligt experimentell, varierat och tungt album, som jag absolut tycker att ni ska lyssna på, men jag kan inte riktigt höja det till skyarna, de har lite till att komma med för att få mig att känna så, men absolut ett riktigt bra album.

Låten jag fastnade för mest: Mock At My Motion

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Bleed From Within – Empire Låtlista:

1. This Is Our Legacy
2. The Novelist
3. Last Of Our Kind
4. The Weaker One
5. Emperor
6. Dishonour
7. Vanity
8. The Healing
9. Empress
10. Welcome To My World
11. Legion

Hemsida/MySpace: Bleed From Within

Min recension:

Bleed From Within är ett skotskt melodiskt death metal/deathcore band, och detta är deras andra album från 2010, förutom två EP-skivor. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är riktigt jävla bra, men jag vet inte riktigt om jag skulle kalla dem för ett deathcore band, de har visserligen de tendenserna, men de är inte riktigt lika brutala som sådana band brukar vara. Deathcore kan man säga är en blandning av death metal och det något modernare metalcore, som i sin tur blandar extreme metal och hardcore-punk, och denna så kallade genre är absolut en bra beskrivning av bandet, men som jag skrev i början här, jag har hört mycket mer extrema band inom denna genre, men det känns rätt skönt att de inte riktigt går ända dit. Deathcore band brukar som oftast bara låta extrema rakt igenom, riktigt jävla brutala rentav och ibland så kan det låta grötigt och jag ser ingen direkt variation eller något intressant att lyssna på, men som tur är, så är inte Bleed From Within ett sådant band. Utan jag ser klar variation genom hela albumet, det är en mängd sköna melodier och otroligt tunga riff, och musiken har en otrolig tyngd överhuvudtaget. De har absolut tyngden, tempo-ändringarna, och det melodiska från death metal, och de har absolut det punk:iga och råa från hardcore-punk blandat med extreme metal, men de går som skrivet absolut inte till överdrift med det sistnämnda, utan de håller sig på rätt sida av spåret så att säga. Deras sångare Scott Kennedy gillar jag skarpt även honom, han har ett grovt vrål, som jag tycker hör hemma i ett hardcore-punk band till viss del, men drar även till med ljusare death metal-vrål, och blandningen låter otroligt bra i min mening. Jag kan faktiskt inte hitta något att klaga på över detta albumet, det är ett brutalt och tungt deathcore album, men det är inte för extremt för att jag ska tröttna på dem, utan de håller sig absolut bland de bästa inom denna genren, och jag kan inte ge detta annat än det högsta betyget.

Låten jag fastnade för mest: This Is Our Legacy och  Last Of Our Kind (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Gojira – The Way Of All Flesh Låtlista:

1. Oroborus
2. Toxic Garbage Island
3. A Sight To Behold
4. Yama’s Messengers
5. The Silver Cord
6. Adoration For None
7. All The Tears
8. The Art Of Dying
9. Esoteric Surgery
10. Vacuity
11. Wolf Down The Earth
12. The Way Of All Flesh

Hemsida: Gojira

MySpace: Gojira

Min recension:

Gojira är ett franskt tekniskt death metal/groove metal/thrash metal/progressive metal band, och detta är deras fjärde och senaste album från 2008, förutom fyra demos, två EP-skivor och ett live album. Jag har nog bara hört om dem innan, jag tror aldrig jag har hört dem, men nu har jag lyssnat på detta albumet, och jag tycker att de har fått till ett otroligt bra album, och på en mycket hög nivå dessutom. Att blanda alla dessa genrer, det tycker jag också att de gör, de har har death metal:n´s vrål och de ”blast beat:ande” trummorna, och de komplexa melodierna och gitarr-slingorna från både death metal och progressive metal, de har det nästintill svängiga från groove metal, åtminstone i några låtar, och de har det snabba, aggressiva och det råa från thrash metal. Så detta bandet har alltså en stor bredd på sin musik, men det svävar inte ut och bara blir pannkaka av det hela, utan man ser en klar struktur, trots de många komplexa melodierna, och det är väl just det som gör detta så jävla bra. Jag tycker att det är konstigt att jag inte har tagit mig tid att lyssna på ett helt album från dem innan, jag har ju ändå hört talats om dem, så det är lite konstigt att jag inte har fått till det innan, men jag är extremt glad över att jag har lyssnat på dem nu, och det kommer jag absolut göra i framtiden också, vi får bara hoppas att de fortsätter släppa såpas grym musik. Ni kommer att få höra en otrolig tyngd, mycket tack vare trummisen i bandet, komplexa och sköna melodier och riff, och benknäckande refränger som är riktigt jävla hårda, och denna blandning, den är otroligt bra. Jag kan faktiskt inte annat än att ösa positiva åsikter över detta bandet och detta albumet, och jag kan faktiskt inte komma på något positivt över något, varenda låt var riktigt grym, och de var otroligt jämna. Jag tycker att man även finner en viss variation, ok att de flesta av låtarna höll en otrolig tyngd, snabbt tempo och var grymt hårda, men det fanns även partier i låtar som var mycket lugnare och mellanspel som var rent instrumentella och mycket lugnare. Deras vokalist, som även är bandets rytmgitarrist är otroligt duktig även han, namnet är Joe Duplantier, och jag tycker att han låter som en modern death metal sångare, ett riktigt grymt vrål minst sagt. Och i sången så låter han väldigt hes, och man kan nästan inte skilja på hans sång och vrål, utan det smälter ihop otroligt bra, och den egenskapen är också ett plus, åtminstone i detta fallet. Så detta är alltså ett otroligt bra album, med influenser från death metal, groove metal, thrash metal och progressive metal, så gillar ni någon, flera eller alla dessa genrer, så är detta ett måste att lyssna på, det är dessutom franskt, och därifrån har då inte jag hört så mycket grymma band, så det är extra kul.

Låten jag fastnade för mest: The Art Of Dying

Av mig får albumet:

Read Full Post »

X Pistols – Shoot To Kill Låtlista:

1. P In The Punk
2. Wild Side
3. Beware
4. Suffocation
5. Let The Haters Hate
6. Shoot To Kill
7. Unplug
8. One Foot In The Grave
9. Showdown
10. Here We Go
11. Trapped In A Maze
12. American Freedom
13. I Hate Pigs
14. Livin’ By The Gun
15. Lights Out
16. Draggin Me Down
17. Love And Tragedy
18. Lock Load Fight Win

Hemsida: X Pistols

Min recension:

X Pistols är ett amerikanskt punk band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2011. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är inte så speciellt mycket att hurra för, det var bara en ända röra detta. Vissa låtar låter som vanlig amerikansk pop-rock/pop-punk musik, andra låtar som försök till rapcore eller nu-metal låtar, och andra låtar som parodi låtar, som försöker driva med band som låter på just det sättet, så jag förstår inte vad detta bandet vill helt enkelt. Jag antar ju att detta är ett seriöst album, men jag får inget speciellt seriöst intryck av bandet och dess musik, så betyget blir ju inte speciellt högt om man säger så, det är rentav dåligt det här. Och sen att albumet innehåller hela 18 låtar, det blir till en negativ sak i detta fallet, det var lite av att lida att orka lyssna igenom hela albumet, i andra fall, där man uppskattar musiken, då hade väl detta varit underbart, men nu är ju inte så fallet. Jag brukar inte bli speciellt imponerad av amerikanska punk band, antingen så finner jag inget intresse i dem överhuvudtaget, eller så låter de som ett vanligt amerikanskt pop-punk band, och de låter ungefär likadant hela högen, så det blir inget roligt där heller. Och de flesta av bandets låtar låter just så, och så slänger de in en låt med metal-riff och rap helt plötsligt och jag kan inte förstå varför, inte för att jag har något emot rapcore eller nu-metal, jag lyssnade mycket på de genrerna för några år sen, men det passade inte in här direkt. Sången var inte heller mycket att hurra för, låter som en vanlig punk sångare, men inte på någon högre nivå heller, då var nästan rappandet bättre faktiskt, och det var ju bara några få låtar, så de höjer ju knappast betyget. Ärligt talat så blev jag trött efter bara några låtar, och detta är långt ifrån något som jag kan rekommendera, i mina öron, så är detta rena rama skiten, och jag kommer inte ge dem mer än det lägsta betyget.

Låten jag fastnade för mest: American Freedom

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Social Distortion – Hard Times And Nursery Låtlista:

1.Road Zombie
2. California (Hustle And Flow)
3. Gimme The Sweet And Lowdown
4. Diamond In The Rough
5. Machine Gun Blues
6. Bakersfield
7. Far Side Of Nowhere
8. Alone And Forsaken
9. Writing On The Wall
10. Can’t Take It With You
11. Still Alive

Hemsida: Social Distortion

MySpace: Social Distortion

Min recension:

Social Distortion är ett amerikanskt punk-rock/hardcore-punk/cowpunk band, och detta är deras sjunde och senaste album från 2011, förutom ett live album, tre samlingsalbum och en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem förr vad jag kan påminna mig om, men blev tipsad om dem av en läsare, och efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är rätt så tråkiga, och inget som jag fastnade för direkt. De låter som en vanligt, amerikanskt punk-rock eller punk-pop band i mina öron, och har de inget speciellt över sig, så brukar de låta väldigt likt de andra banden och varken låta bra eller speciellt spännande, och så är det verkligen här. Just cowpunk syftar på country punk, och det är punk blandat med country, folk musik och/eller blues, och det sistnämnda kan jag höra av i vissa låtar, och det höjer ju visserligen kvaliteten och får dem att låta lite unika, men tyvärr så hör man alldeles för lite av just det, och det blir ett allmänt tråkigt och jag ville bara lyssna av det i stort sett. Sen fanns det ju då undantag som verkligen lät bättre, så det får ju absolut upp betyget från det sämsta, men mycket mer än så tänker jag inte göra för betyget, för det vore i rättvist i min mening. För just den där poppiga delen av punk, och speciellt bland amerikanska band, det blir alldeles för mesigt och intetsägande för mig, och jag jag vill höra något speciellt, men får sällan göra det tyvärr. Deras sångare, samt ena gitarrist Mike Ness har en helt ok röst, men det är inget speciellt över honom heller, lite hes, men väldigt poppig punk röst, och det är inget med honom som får mig att höja betyget heller. Så detta är alltså inget album som jag kommer att rekommendera, för det är inget vidare som ni säkerligen har förstått, förutom för er som är verkligen älskar amerikanskt pop-punk då kanske, men jag är inte en av dem.

Låten jag fastnade för mest: Machine Gun Blues

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »