Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2012

U.F.O. – Seven Deadly Låtlista:

1. Fight Night
2. Wonderland
3. Mojo Town
4. Angel Station
5. Year Of The Gun
6. The Last Stone Rider
7. Steal Yourself
8. Burn Your House Down
9. The Fear
10. Waving Good Bye

Hemsida: U.F.O.

MySpace: U.F.O.

Min recension:

U.F.O. är ett brittiskt hårdrocks/heavy metal band, och detta är deras tjugonde och senaste album från 2012, förutom en mängd live album och samlingsalbum. Jag har bara hört enstaka låtar från dem sen tidigare, aldrig ett helt album, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är bra och absolut är värda ett bra betyg, men mer än så ger de mig inte tyvärr. Ovanstående genrer stämmer in på det mesta i deras musik, de är antingen tung och melodisk heavy metal eller rak och rivig hårdrock som man bjuds på detta albumet och det är ju inte helt fel. Men jag tycker samtidigt att det fattas energi, det fattas ett riktigt driv och ett jävla ös för att detta skulle få igång mig ordentligt, det är nog bästa sättet som jag kan beskriva deras brister på, ur min synvinkel såklart. Jämför man med andra klassiska hårdrocks band, så har ju de riviga riff, sköna melodier och ett jävla ös och de kombinerar detta på ett otroligt bra sätt och på en riktigt hög nivå, vi kan väl för att ta ett exempel nämna klassiska Guns N´Roses. Och de fick ju verkligen till de där episka låtarna som funkar lika bra då som nu, och det var inte den mest komplicerade musiken, men de fick till alla element som behövdes för den raka och ganska enkla hårdrock, och det tycker jag inte att U.F.O. gör helt enkelt. Utan de stannar upp vid några av delarna som måste klaffa, sen har de absolut sköna riff och melodier och har både tempofyllda låtar och lite lugna blues-inspirerade och lite mer balladaktiga låtar, men det räcker inte ända fram. Bandets sångare heter Phil Mogg har en skön röst, jag tycker att han kombinerar en halvskiten rockröst med en blues-osande klang och får till en riktigt skön ton, men det gör inte att jag höjer betyget, det får stanna på ett bra, möjligtvis ett halvt betyg upp om jag hade haft halva betyg, men nu är ju så inte fallet.

Låten jag fastnade för mest: Burn Your House Down

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Sunstorm – Emotional Fire Låtlista:

1. Never Give Up
2. Emotional Fire
3. Lay Down Your Arms
4. You Wouldn’t Know Love
5. Wish You Were Here
6. Torn In Half
7. Gina
8. The Higher You Rise
9. Emily
10. Follow Your Heart
11. All I Am

Hemsida/MySpace: Joe Lynn Turner

Min recension:

Sunstorm är ett amerikanskt hårdrocks band, och detta är deras tredje och senaste album från 2012. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är helt ok, men väldigt tråkiga om jag ska vara riktigt ärlig. Att kalla dem för hårdrock är dessutom att ta i en hel del, jag skulle hellre vilja kalla dem för ett soft rock eller för den delen aor band, och gamla klassiska sådana band och deras hits kan jag absolut lyssna på, men detta är väl 10-20 år försent och har ingen pondus i sig. Bandet består av bland andra Joe Lynn Turner som en gång i tiden sjöng i Rainbow och två Cream 69-medlemmar, så de är inga nybörjare direkt, men från min synvinkel så hjälper inte det ändå. Trots att det är erfarna musiker, så ska ju fortfarande musiken vara spännande att lyssna på och ha någon substans, men jag tycker att det saknas alldeles för mycket i Sunstorm´s musik för att mitt intresse ska hållas uppe och det är tråkigt, men sant. Jag tycker att låtarna låter alldeles för lika, de är väldigt klämkäcka och påminner en hel del om Melodifestivalen-rock och även dansband i sin uppbyggnad och då får jag avsmak direkt. Sen är inte alla spår på albumet sådana eller för den delen alla partier eller element på spåren sådana, men jag tycker mycket påminner om just detta och genren aor blir oftast gubbrock i mina öron och det kommer de inte heller långt på. Sen hör man ju lite gitarr-slingor och riff här och där som skulle kunna köra igång en låt ordentligt, men det dör tyvärr oftast ut ganska snabbt med tam rock. Joe som sångare har jag väl inte så mycket att klaga på över, en bra och stabil sångröst med lite klös, men det fattas väl en hel del energi och kraft för att göra mig imponerad, så ett godkänt betyg för albumets helhet är absolut rättvist.

Låten jag fastnade för mest: Lay Down Your Arms

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Thåström – Beväpna Dig Med Vingar Låtlista:

A1. Beväpna Dig Med Vingar
A2. Låt Dom Regna
A3. Smaken Av Dig
A4. Samarkanda

B1. St Ana Katedral
B2. Dansbandssångaren
B3. Nere På Maskinisten
B4. Brunkebergstorg
B5. Sluta När Jag Vill

Hemsida: Thåström

MySpace: Thåström

Min recension:

Thåström är en svensk punk/rock/industrial rock musiker/sångare, och detta är hans sjunde och senaste solo album från 2012. Jag har ju hört honom både solo och i Ebba Grön, Imperiet och så vidare, men jag har nog aldrig lyssnat på ett helt solo album sen tidigare, men nu har jag då gjort det, och jag tycker att han är riktigt bra, han är absolut kungen av det han gör. Man kan väl säga att han är en mästare av kombinationen poesi, industrial rock och punk, och det kommer han väldigt långt på bara det, och så gör han det ju så jävla bra också. Sen tycker jag även att han här på detta albumet har lagt till en mörk blues eller för den delen en gothisk stil på sin musik och det ger bara ett större djup till detta hav och mörker och depression. Jag tycker det är få artister som verkligen kan få till den där mörka, depressiva eller melankoliska stilen ordentligt och väldigt få svenskar därpå, men Thåström lyckas sätta detta på pricken. Nu menar jag inte att detta är ett mästerverk, de har han nog bakom sig, men detta ligger absolut och sniffar där underifrån, och hade jag haft halva betyg, så hade det blivit 4,5 rakt av. Jag tycker verkligen att hans originella stil, hans speciella sound och unika framtoning är såpas stark och unik att han klassar ut de flesta som ens försöker sig på att låta på detta sättet. Det ända jag hade önskat mig egentligen var lite mer tempofyllda låtar för att få upp en ur de allra mörkaste och mest mystiska som han bjuder på, men det känns som det är en petitess. Thåström som sångare är ju inte mycket att säga om egentligen, egen stil, hes och rispig, depressiv och mörk som hans musik och absolut poetisk och en jävla låtskrivare, punkt slut!

Låten jag fastnade för mest: Smaken Av Dig

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Band Of Skulls – Sweet Sour Låtlista:

1. Sweet Sour
2. Bruises
3. Wanderluster
4. The Devil Takes Care Of His Own
5. Lay My Head Down
6. You\’re Not Pretty But You Got It Goin\’ On
7. Navigate
8. Hometowns
9. Lies
10. Close To Nowhere

Hemsida: Band Of Skulls

MySpace: Band Of Skulls

Min recension:

Band Of Skulls är ett brittiskt alternativ rock/blues-rock/garage rock/indie rock band, och detta är deras andra och senaste album från 2012, förutom en EP-skiva och ett live album. Jag har aldrig hört dem tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att inte att de är speciellt bra, det stannar absolut endast vid ett godkänt betyg för detta jag fått höra. Man får höra spännande melodi-slingor och några riviga riff här och där som har lite mer originalitet och en hel del blues i sig, men i övrigt så känns musiken tyvärr platt och intetsägande ärligt talat. Och jag tycker att detta är väldigt konstigt, för just de där schyssta melodierna gjorde mig på allvar intresserad, men så ökar låtarna i tempo och låter riktigt tama och tråkiga och det förstör allt för dem, i alla fall i mina öron. Så något som börjar bra blir bara pannkaka när låtarna sätter igång ordentligt och just detta tycker jag var över stora delar av albumet dessutom, så betyget kan ju inte bli högre än nedan. Egentligen så tycker jag väl inte att någon låt var bra rakt igenom, det var något på varje spår som jag störde mig på eller gjorde mig helt ointresserad, så ett godkänt betyg är kanske lite generöst från mig till och med. Men jag tycker ju samtidigt att där fanns lite substans när de just försökte sig på något mer spännande, något mer och blues:n´s håll eller för den delen lite smått prog rock om man ska hårdra det hela lite, så betyget är nog rättvist i slutändan. Bandet är en trio och består av  Russell Marsden på gitarr och sång, Emma Richardson på bas och sång och Matt Hayward på trummor och sången från Russell Emma är väl inget att skryta med det heller direkt, de låter rätt så alldagliga båda två och höjer inte musiken.

Låten jag fastnade för mest: Lay My Head Down

Av mig får albumet:

Read Full Post »

The Cranberries – Roses Låtlista:

1. Conduct
2. Tomorrow
3. Fire & Soul
4. Raining In My Heart
5. Losing My Mind
6. Schizophrenic Playboy
7. Waiting In Walthamstow
8. Show Me The Way
9. Astral Projections
10. So Good
11. Roses

Hemsida: The Cranberries

MySpace: The Cranberries

Min recension:

The Cranberries är ett irländskt alternativ rock/pop-rock/folk rock/celtic rock band, och detta är deras sjätte och senaste album från 2012, förutom EP-skivor, live album och samlingsalbum. Jag har hört bandet sen tidigare, men mestadels hits bara, aldrig ett helt album, men nu har jag i alla fall lyssnat på detta albumet, och jag tycker att de är riktigt tama och tråkiga om jag ska vara riktigt ärlig. Har man som jag en låt som Zombie i huvudet, som väl är deras största hit och absolut bästa låt som jag har hört från dem, så är detta albumet på det stora hela rena rama sömnpillret. Och med få undantag så tycker jag att många av albumets spår är väldigt lika, de är tama och intetsägande måste jag även tillägga, det är inget som jag skulle vilja rekommendera överhuvudtaget. Sen fanns det väl mer substans i vissa låtar, så jag tänker inte ge dem det sämsta betyget, men mer än godkänt kan jag samtidigt absolut inte ge dem, då hade jag ljugit för er därute. Man kan väl på ett sätt säga att jag blev besviken, jag tycker verkligen att Zombie är en fruktansvärt bra låt, men så får man höra ett album från bandet bakom den låten och då tänker jag mest, vafan är det här? Det är knappt något energi, det är väldigt layed back, det är väldigt tempofattigt och jag tycker inte det är många spår som verkligen får igång mig, trots deras få tempoökningar och deras så kallade effektfulla taktbyten. Dessutom så tycker jag att bandets sångerska Dolores O’Riordan också låter tam, energitom och väldigt tråkig, hennes originella röst kommer inte fram tillräckligt i deras musik förutom några få spår, och det förstör ju väldigt mycket det med. Så sammanfattningsvis så ska man nog lyssna på gamla The Cranberries än detta, den moderna versionen är inget att ha enligt mig, tråkigt, men sant, detta är alldeles för intetsägande.

Låten jag fastnade för mest: Show Me

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Everything Went Black – Cycles Of Light Låtlista:

1. XI
2. Gods Of Atlantis
3. Halo Of Vultures
4. Lifeless
5. Parades
6. Thorn Feeders
7. Amongst Wolves
8. Kingdoms
9. Baptists

Hemsida: Everything Went Black

Min recension:

Everything Went Black är ett amerikanskt blackened hardcore band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2012. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är riktigt sköna och då är nog faktiskt första gången som jag får höra kombinationen blackened hardcore. När man lägger blackened före en genre så betyder det ju att de har lagt på influenser av black metal och detta med hardcore har jag nog inte förut, det är nog inget vidare vanligt i alla fall. Men i vilket fall som helst, jag tycker att de ger ett större djup i, en större bredd på och en mer intressant musik än vad kanske ren hardcore hade kunnat vara i detta bandet, så det är ju absolut positivt rakt igenom. Och vad gör då denna blackened med deras hardcore, jo, den lägger till både ett tyngre och mörkare sound, och de lyckas till och med få till den där atmosfärliga känslan på musiken som black metal är så bra på att få. Och detta gör ju att musiken låter extra speciell så att säga, men i övrigt så är det snabb, punkig och aggressiv hardcore som pumpar på i samma anda som övrig hardcore eller för den delen thrash gör. Man får även höra ett grymt snyggt och effektfullt stråkparti i slutet av låt fem som heter Parades och så sätter låt sex Thornfeeders igång i en jävla fart efter det, och det låter riktigt bra måste jag säga. Bandets vokalist Brandon Hoffman har en energisk stil och vrål/skriker fram sina texter i en aggressiv och tempofylld manér och det låter lika bra som musiken måste jag säga, och så mycket mer har jag faktiskt inte att säga.

Låten jag fastnade för mest: Parades

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Onslaught – Sounds Of Violence Låtlista:

1. Into The Abyss (Intro)
2. Born For War
3. The Sound Of Violence
4. Code Black
5. Rest In Pieces
6. Godhead
7. Hatebox
8. Antitheist
9. Suicideology
10. End Of The Storm (Outro)
11. Bomber (Motörhead Cover) feat. Phil Campbell (Motörhead) & Tom Angelripper (Sodom)

Hemsida/MySpace: Onslaught

Min recension:

Onslaught är ett brittiskt thrash metal/speed metal/death metal band, och detta är deras femte och senaste album från 2011. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är riktigt bra, de låter precis som ett modernt thrash metal band ska låta, och det är väl just thrash och besläktade speed metal som man gör i deras musik, kanske inte så mycket death. Men detta är i vilket fall som helst i vanlig thrash-anda snabbt, aggressivt och pumpande framåt, framåt, framåt och de slutar aldrig att pumpa eller pusha det ännu mera. Och jag tycker att albumet är fyllt med riviga riff, pumpande trummor och framåttryckande basgångar och jag tycker det är väldigt få låtar som dalar i nivån, utan de håller en jämn nivå rakt igenom egentligen. Sen finns det spår som kanske inte riktigt håller samma klass, men de är väldigt få och de är absolut inte dåliga och då blir ju betyget högt, det är ofrånkomligt så att säga. I övrigt så tycker jag väl att det är en ilskna eller aggressiva sidan av thrash:n som mestadels kommer fram i deras musik och det gör väl sig bäst inom just thrash:n, så det är ju ett stort plus. Men det som jag tycker är lite speciellt med bandet är att de har fångat de traditionella elementen från thrash:n och även influenser från speed och sen twistat till det hela, moderniserat det och lagt in en gnutta death metal, men jag tycker framförallt att de påminner om metalcore faktiskt. Sen så kommer ju thrash metal och speed metal ur heavy metal och har mycket från hardcore-punk i sig och metalcore kommer ju i sig från heavy metal och just hardcore-punk, så det är ju inte så konstigt att man hör tendenser att de kommer därifrån. Bandets vokalist Sy Keeler fyller även på musikens aggressivitet och med en grovt och pushande vrål, så låter bara detta bättre och bättre och avslutningsvis, hade jag haft halva betyg så hade jag tveklöst satt 4,5 av 5, men de når inte riktig fram till högsta betyget, en gnutta av något fattas på vissa spår.

Låten jag fastnade för mest: Code Black

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »