U.F.O. – Seven Deadly

U.F.O. – Seven Deadly Låtlista:

1. Fight Night
2. Wonderland
3. Mojo Town
4. Angel Station
5. Year Of The Gun
6. The Last Stone Rider
7. Steal Yourself
8. Burn Your House Down
9. The Fear
10. Waving Good Bye

Hemsida: U.F.O.

MySpace: U.F.O.

Min recension:

U.F.O. är ett brittiskt hårdrocks/heavy metal band, och detta är deras tjugonde och senaste album från 2012, förutom en mängd live album och samlingsalbum. Jag har bara hört enstaka låtar från dem sen tidigare, aldrig ett helt album, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är bra och absolut är värda ett bra betyg, men mer än så ger de mig inte tyvärr. Ovanstående genrer stämmer in på det mesta i deras musik, de är antingen tung och melodisk heavy metal eller rak och rivig hårdrock som man bjuds på detta albumet och det är ju inte helt fel. Men jag tycker samtidigt att det fattas energi, det fattas ett riktigt driv och ett jävla ös för att detta skulle få igång mig ordentligt, det är nog bästa sättet som jag kan beskriva deras brister på, ur min synvinkel såklart. Jämför man med andra klassiska hårdrocks band, så har ju de riviga riff, sköna melodier och ett jävla ös och de kombinerar detta på ett otroligt bra sätt och på en riktigt hög nivå, vi kan väl för att ta ett exempel nämna klassiska Guns N´Roses. Och de fick ju verkligen till de där episka låtarna som funkar lika bra då som nu, och det var inte den mest komplicerade musiken, men de fick till alla element som behövdes för den raka och ganska enkla hårdrock, och det tycker jag inte att U.F.O. gör helt enkelt. Utan de stannar upp vid några av delarna som måste klaffa, sen har de absolut sköna riff och melodier och har både tempofyllda låtar och lite lugna blues-inspirerade och lite mer balladaktiga låtar, men det räcker inte ända fram. Bandets sångare heter Phil Mogg har en skön röst, jag tycker att han kombinerar en halvskiten rockröst med en blues-osande klang och får till en riktigt skön ton, men det gör inte att jag höjer betyget, det får stanna på ett bra, möjligtvis ett halvt betyg upp om jag hade haft halva betyg, men nu är ju så inte fallet.

Låten jag fastnade för mest: Burn Your House Down

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Sunstorm – Emotional Fire

Sunstorm – Emotional Fire Låtlista:

1. Never Give Up
2. Emotional Fire
3. Lay Down Your Arms
4. You Wouldn’t Know Love
5. Wish You Were Here
6. Torn In Half
7. Gina
8. The Higher You Rise
9. Emily
10. Follow Your Heart
11. All I Am

Hemsida/MySpace: Joe Lynn Turner

Min recension:

Sunstorm är ett amerikanskt hårdrocks band, och detta är deras tredje och senaste album från 2012. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är helt ok, men väldigt tråkiga om jag ska vara riktigt ärlig. Att kalla dem för hårdrock är dessutom att ta i en hel del, jag skulle hellre vilja kalla dem för ett soft rock eller för den delen aor band, och gamla klassiska sådana band och deras hits kan jag absolut lyssna på, men detta är väl 10-20 år försent och har ingen pondus i sig. Bandet består av bland andra Joe Lynn Turner som en gång i tiden sjöng i Rainbow och två Cream 69-medlemmar, så de är inga nybörjare direkt, men från min synvinkel så hjälper inte det ändå. Trots att det är erfarna musiker, så ska ju fortfarande musiken vara spännande att lyssna på och ha någon substans, men jag tycker att det saknas alldeles för mycket i Sunstorm´s musik för att mitt intresse ska hållas uppe och det är tråkigt, men sant. Jag tycker att låtarna låter alldeles för lika, de är väldigt klämkäcka och påminner en hel del om Melodifestivalen-rock och även dansband i sin uppbyggnad och då får jag avsmak direkt. Sen är inte alla spår på albumet sådana eller för den delen alla partier eller element på spåren sådana, men jag tycker mycket påminner om just detta och genren aor blir oftast gubbrock i mina öron och det kommer de inte heller långt på. Sen hör man ju lite gitarr-slingor och riff här och där som skulle kunna köra igång en låt ordentligt, men det dör tyvärr oftast ut ganska snabbt med tam rock. Joe som sångare har jag väl inte så mycket att klaga på över, en bra och stabil sångröst med lite klös, men det fattas väl en hel del energi och kraft för att göra mig imponerad, så ett godkänt betyg för albumets helhet är absolut rättvist.

Låten jag fastnade för mest: Lay Down Your Arms

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Thåström – Beväpna Dig Med Vingar

Thåström – Beväpna Dig Med Vingar Låtlista:

A1. Beväpna Dig Med Vingar
A2. Låt Dom Regna
A3. Smaken Av Dig
A4. Samarkanda

B1. St Ana Katedral
B2. Dansbandssångaren
B3. Nere På Maskinisten
B4. Brunkebergstorg
B5. Sluta När Jag Vill

Hemsida: Thåström

MySpace: Thåström

Min recension:

Thåström är en svensk punk/rock/industrial rock musiker/sångare, och detta är hans sjunde och senaste solo album från 2012. Jag har ju hört honom både solo och i Ebba Grön, Imperiet och så vidare, men jag har nog aldrig lyssnat på ett helt solo album sen tidigare, men nu har jag då gjort det, och jag tycker att han är riktigt bra, han är absolut kungen av det han gör. Man kan väl säga att han är en mästare av kombinationen poesi, industrial rock och punk, och det kommer han väldigt långt på bara det, och så gör han det ju så jävla bra också. Sen tycker jag även att han här på detta albumet har lagt till en mörk blues eller för den delen en gothisk stil på sin musik och det ger bara ett större djup till detta hav och mörker och depression. Jag tycker det är få artister som verkligen kan få till den där mörka, depressiva eller melankoliska stilen ordentligt och väldigt få svenskar därpå, men Thåström lyckas sätta detta på pricken. Nu menar jag inte att detta är ett mästerverk, de har han nog bakom sig, men detta ligger absolut och sniffar där underifrån, och hade jag haft halva betyg, så hade det blivit 4,5 rakt av. Jag tycker verkligen att hans originella stil, hans speciella sound och unika framtoning är såpas stark och unik att han klassar ut de flesta som ens försöker sig på att låta på detta sättet. Det ända jag hade önskat mig egentligen var lite mer tempofyllda låtar för att få upp en ur de allra mörkaste och mest mystiska som han bjuder på, men det känns som det är en petitess. Thåström som sångare är ju inte mycket att säga om egentligen, egen stil, hes och rispig, depressiv och mörk som hans musik och absolut poetisk och en jävla låtskrivare, punkt slut!

Låten jag fastnade för mest: Smaken Av Dig

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Band Of Skulls – Sweet Sour

Band Of Skulls – Sweet Sour Låtlista:

1. Sweet Sour
2. Bruises
3. Wanderluster
4. The Devil Takes Care Of His Own
5. Lay My Head Down
6. You\’re Not Pretty But You Got It Goin\’ On
7. Navigate
8. Hometowns
9. Lies
10. Close To Nowhere

Hemsida: Band Of Skulls

MySpace: Band Of Skulls

Min recension:

Band Of Skulls är ett brittiskt alternativ rock/blues-rock/garage rock/indie rock band, och detta är deras andra och senaste album från 2012, förutom en EP-skiva och ett live album. Jag har aldrig hört dem tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att inte att de är speciellt bra, det stannar absolut endast vid ett godkänt betyg för detta jag fått höra. Man får höra spännande melodi-slingor och några riviga riff här och där som har lite mer originalitet och en hel del blues i sig, men i övrigt så känns musiken tyvärr platt och intetsägande ärligt talat. Och jag tycker att detta är väldigt konstigt, för just de där schyssta melodierna gjorde mig på allvar intresserad, men så ökar låtarna i tempo och låter riktigt tama och tråkiga och det förstör allt för dem, i alla fall i mina öron. Så något som börjar bra blir bara pannkaka när låtarna sätter igång ordentligt och just detta tycker jag var över stora delar av albumet dessutom, så betyget kan ju inte bli högre än nedan. Egentligen så tycker jag väl inte att någon låt var bra rakt igenom, det var något på varje spår som jag störde mig på eller gjorde mig helt ointresserad, så ett godkänt betyg är kanske lite generöst från mig till och med. Men jag tycker ju samtidigt att där fanns lite substans när de just försökte sig på något mer spännande, något mer och blues:n´s håll eller för den delen lite smått prog rock om man ska hårdra det hela lite, så betyget är nog rättvist i slutändan. Bandet är en trio och består av  Russell Marsden på gitarr och sång, Emma Richardson på bas och sång och Matt Hayward på trummor och sången från Russell Emma är väl inget att skryta med det heller direkt, de låter rätt så alldagliga båda två och höjer inte musiken.

Låten jag fastnade för mest: Lay My Head Down

Av mig får albumet:

Read Full Post »

The Cranberries – Roses

The Cranberries – Roses Låtlista:

1. Conduct
2. Tomorrow
3. Fire & Soul
4. Raining In My Heart
5. Losing My Mind
6. Schizophrenic Playboy
7. Waiting In Walthamstow
8. Show Me The Way
9. Astral Projections
10. So Good
11. Roses

Hemsida: The Cranberries

MySpace: The Cranberries

Min recension:

The Cranberries är ett irländskt alternativ rock/pop-rock/folk rock/celtic rock band, och detta är deras sjätte och senaste album från 2012, förutom EP-skivor, live album och samlingsalbum. Jag har hört bandet sen tidigare, men mestadels hits bara, aldrig ett helt album, men nu har jag i alla fall lyssnat på detta albumet, och jag tycker att de är riktigt tama och tråkiga om jag ska vara riktigt ärlig. Har man som jag en låt som Zombie i huvudet, som väl är deras största hit och absolut bästa låt som jag har hört från dem, så är detta albumet på det stora hela rena rama sömnpillret. Och med få undantag så tycker jag att många av albumets spår är väldigt lika, de är tama och intetsägande måste jag även tillägga, det är inget som jag skulle vilja rekommendera överhuvudtaget. Sen fanns det väl mer substans i vissa låtar, så jag tänker inte ge dem det sämsta betyget, men mer än godkänt kan jag samtidigt absolut inte ge dem, då hade jag ljugit för er därute. Man kan väl på ett sätt säga att jag blev besviken, jag tycker verkligen att Zombie är en fruktansvärt bra låt, men så får man höra ett album från bandet bakom den låten och då tänker jag mest, vafan är det här? Det är knappt något energi, det är väldigt layed back, det är väldigt tempofattigt och jag tycker inte det är många spår som verkligen får igång mig, trots deras få tempoökningar och deras så kallade effektfulla taktbyten. Dessutom så tycker jag att bandets sångerska Dolores O’Riordan också låter tam, energitom och väldigt tråkig, hennes originella röst kommer inte fram tillräckligt i deras musik förutom några få spår, och det förstör ju väldigt mycket det med. Så sammanfattningsvis så ska man nog lyssna på gamla The Cranberries än detta, den moderna versionen är inget att ha enligt mig, tråkigt, men sant, detta är alldeles för intetsägande.

Låten jag fastnade för mest: Show Me

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Everything Went Black – Cycles Of Light

Everything Went Black – Cycles Of Light Låtlista:

1. XI
2. Gods Of Atlantis
3. Halo Of Vultures
4. Lifeless
5. Parades
6. Thorn Feeders
7. Amongst Wolves
8. Kingdoms
9. Baptists

Hemsida: Everything Went Black

Min recension:

Everything Went Black är ett amerikanskt blackened hardcore band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2012. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är riktigt sköna och då är nog faktiskt första gången som jag får höra kombinationen blackened hardcore. När man lägger blackened före en genre så betyder det ju att de har lagt på influenser av black metal och detta med hardcore har jag nog inte förut, det är nog inget vidare vanligt i alla fall. Men i vilket fall som helst, jag tycker att de ger ett större djup i, en större bredd på och en mer intressant musik än vad kanske ren hardcore hade kunnat vara i detta bandet, så det är ju absolut positivt rakt igenom. Och vad gör då denna blackened med deras hardcore, jo, den lägger till både ett tyngre och mörkare sound, och de lyckas till och med få till den där atmosfärliga känslan på musiken som black metal är så bra på att få. Och detta gör ju att musiken låter extra speciell så att säga, men i övrigt så är det snabb, punkig och aggressiv hardcore som pumpar på i samma anda som övrig hardcore eller för den delen thrash gör. Man får även höra ett grymt snyggt och effektfullt stråkparti i slutet av låt fem som heter Parades och så sätter låt sex Thornfeeders igång i en jävla fart efter det, och det låter riktigt bra måste jag säga. Bandets vokalist Brandon Hoffman har en energisk stil och vrål/skriker fram sina texter i en aggressiv och tempofylld manér och det låter lika bra som musiken måste jag säga, och så mycket mer har jag faktiskt inte att säga.

Låten jag fastnade för mest: Parades

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Onslaught – Sounds Of Violence

Onslaught – Sounds Of Violence Låtlista:

1. Into The Abyss (Intro)
2. Born For War
3. The Sound Of Violence
4. Code Black
5. Rest In Pieces
6. Godhead
7. Hatebox
8. Antitheist
9. Suicideology
10. End Of The Storm (Outro)
11. Bomber (Motörhead Cover) feat. Phil Campbell (Motörhead) & Tom Angelripper (Sodom)

Hemsida/MySpace: Onslaught

Min recension:

Onslaught är ett brittiskt thrash metal/speed metal/death metal band, och detta är deras femte och senaste album från 2011. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är riktigt bra, de låter precis som ett modernt thrash metal band ska låta, och det är väl just thrash och besläktade speed metal som man gör i deras musik, kanske inte så mycket death. Men detta är i vilket fall som helst i vanlig thrash-anda snabbt, aggressivt och pumpande framåt, framåt, framåt och de slutar aldrig att pumpa eller pusha det ännu mera. Och jag tycker att albumet är fyllt med riviga riff, pumpande trummor och framåttryckande basgångar och jag tycker det är väldigt få låtar som dalar i nivån, utan de håller en jämn nivå rakt igenom egentligen. Sen finns det spår som kanske inte riktigt håller samma klass, men de är väldigt få och de är absolut inte dåliga och då blir ju betyget högt, det är ofrånkomligt så att säga. I övrigt så tycker jag väl att det är en ilskna eller aggressiva sidan av thrash:n som mestadels kommer fram i deras musik och det gör väl sig bäst inom just thrash:n, så det är ju ett stort plus. Men det som jag tycker är lite speciellt med bandet är att de har fångat de traditionella elementen från thrash:n och även influenser från speed och sen twistat till det hela, moderniserat det och lagt in en gnutta death metal, men jag tycker framförallt att de påminner om metalcore faktiskt. Sen så kommer ju thrash metal och speed metal ur heavy metal och har mycket från hardcore-punk i sig och metalcore kommer ju i sig från heavy metal och just hardcore-punk, så det är ju inte så konstigt att man hör tendenser att de kommer därifrån. Bandets vokalist Sy Keeler fyller även på musikens aggressivitet och med en grovt och pushande vrål, så låter bara detta bättre och bättre och avslutningsvis, hade jag haft halva betyg så hade jag tveklöst satt 4,5 av 5, men de når inte riktig fram till högsta betyget, en gnutta av något fattas på vissa spår.

Låten jag fastnade för mest: Code Black

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Arctic Plateau – The Enemy Inside

Arctic Plateau – The Enemy Inside Låtlista:

1. Music’s Like…
2. Bambini Piangete
3. Idiot Adult
4. Abuse
5. Catarctic Cartoons
6. The Enemy Inside
7. Melancholy Is Not Only For Soldiers
8. Loss And Love
9. Big Fake Brother
10. Wrong
11. Trentasette

Hemsida: Arctic Plateau

MySpace: Arctic Plateau

Min recension:

Arctic Plateau är ett italienskt post-rock/shoegaze enmannaband, och detta är deras tredje och senaste album från 2012. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är bra faktiskt, eller han närmare bestämt då det är just en enmannaband. Mannen bakom det hela heter så mycket som Gianluca Divirgilio och han verkar vara en experimenterande, alternativ och musikalisk människa när man lyssnar på hans musik. Just ovanstående genrer brukar ju vara precis just det, alltså experimentella, alternativa och musikaliska eller för den delen konstnärliga och det tycker jag verkligen att denna musiken är, man skulle till och med kunna påstå att detta är komplext och till viss del progressivt. Post-rock är enkelt förklarat instrumentell rock och shoegaze är nästan som en förlängning av den genre skulle jag vilja påstå, då de mer experimenterar och använder sig av alla möjliga ljud och oljud. Ni kanske inte blir klokare på det jag skriver, men det är väldigt enkelt förklarat, sen kan man gå in på stilarna mycket djupare, men är ni mer intresserade så får ni helt enkelt läsa på själva. Men detta är på det stora hela väldigt mycket instrumentellt, det är varierande, de är musikaliskt, det är konstnärligt, det är till större delen väldigt harmoniskt och de är på ett sätt atmosfäriskt måste jag säga. Och jag tyckte bättre om detta är vad jag trodde innan, det brukar bli för spretigt eller grötigt och för flummigt för min smak, men jag tycker att detta lyckas balanseras riktigt bra. Gianluca som sångare är även han harmonisk och är helt enkelt behaglig att lyssna på och hans röst och stil passar helt enkelt musiken. Ps. Vi bjuds även på lite skrik/vrål, till exempel i låten jag valde nedan som den bästa.

Låten jag fastnade för mest: The Enemy Inside

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Caliban – I Am Nemesis

Caliban – I Am Nemesis Låtlista:

1. We Are The Many feat. Marcus Bischoff (Heaven Shall Burn), Mitch Lucker (Suicide Silence) & Benny Richter (The Mercury Arc)
2. The Bogeyman
3. Memorial
4. No Tomorrow
5. Edge Of Black
6. Davy Jones
7. Deadly Dream
8. Open Letter feat. Christoph Koterzina
9. Dein R3.ich
10. Broadcast To Damnation
11. This Oath
12. Modern Warfare feat. Christoph Koterzina

Hemsida: Caliban

MySpace: Caliban

Min recension:

Caliban är ett tyskt metalcore band, och detta är deras åttonde och senaste album från 2012, förutom två EP-skivor och två split-album. Jag har hört något album från dem sen tidigare, men nu har jag i alla fall lyssnat på detta, och jag tycker att de är otroligt bra och det känns ännu bättre att de kommer ifrån vår världsdel istället för alla metalcore band som kommer ifrån andra sidan Atlanten, vi kan allt här också. Det är helt enkelt blytung, stenhård och jävligt snabb och aggressiv metalcore och gillar man denna stilen så tror jag absolut inte att man blir besviken av deras sound. De blandar dessutom in en hel del melodiska slingor och det ger musiken en skön kontrast till allt det mörka och aggressiva. Men annars så pumpar de på en ett jävla snabbt tempo eller ett dramatisk långsamt tempo och med en knäckande tyngd på det, så har de både influenser från melodisk heavy metal och tung hardcore-punk som då metalcore innehåller. Sen skulle jag vilja påstå att detta bandet koncentrerar sig mer på den mörka och hårda sidan av genren än den melodiska, trots dessa partier så skulle jag inte vilja kalla dem för ett melodiska metalcore band, snarare att de drar sig mot deathcore då, som givetvis innehåller death metal. Jag tycker att deras musik påminner mycket om den ilskna och ganska så extrema genren och det är väl det som gör dem så jävla aggressiva, men det är också ett stort plus för bandet, helt klart. Nu får bandet hjälp av tre vokalister på första spåret och det är otroligt mäktigt, men de klarar sig även alldeles utmärkt med sin egna Andreas Dörner. Han har pondus och ett otroligt stabilt och utdraget vrål och pendlar mellan de mer ljusa death metal-vrålen och de grövre och mörkare vrålen. Sen får han hjälp av bandets rytmgitarrist Denis Schmidt med den rena sången, men den imponerar inte alls på mig, men som tur är så är det väldigt lite av just den, och avslutningsvis så är det ett otroligt bra album som nog hade fått 4,5 av 5 om jag nu haft halva betyg.

Låten jag fastnade för mest: We Are The Many feat. Marcus Bischoff (Heaven Shall Burn), Mitch Lucker (Suicide Silence) & Benny Richter (The Mercury Arc) och Bogeyman (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Suicidal Angels – Bloodbath

Suicidal Angels – Bloodbath Låtlista:

1. Bloodbath
2. Moshing Crew
3. Chaos (The Curse Is Burning Inside)
4. Face Of God
5. Morbid Intention To Kill
6. Summoning The Dead
7. Legacy Of Pain
8. Torment Payback
9. Skinning The Undead
10. Bleeding Cries

Hemsida: Suicidal Angels

MySpace: Suicidal Angels

Min recension:

Suicidal Angels är ett grekiskt thrash metal band, och detta är deras fjärde och senaste album från 2012, förutom två EP-skivor och tre demos. Jag har aldrig hört dem förut, men jag har däremot intervjuat en av bandets medlemmar, den intervjun hittar ni förövrigt här, och nu har jag då lyssnat på detta albumet, och jag tycker att de är riktigt bra. De har alla element som ett thrash metal band ska ha och de gör det hela med bravur måste jag säga, jag har väl egentligen bara en sak att klaga på när det gäller detta albumet, men mer om det nedan. Men i övrigt så är detta snabb, aggressiv och väldigt, väldigt tung thrash metal på en mycket hög nivå, och det är skönt att göra att européerna kan också, så det inte bara är dessa amerikanska thrash banden. Sen så hittar man guldkorn från Europa då och då, men tänker jag på thrash, så tänker jag absolut på Amerika och det gör nog de flesta också, men det är en lite annorlunda stil om man jämför den europeiska och den amerikanska, men jag har svårt att sätta fingret på vad. Men Suicidal Angels bjuder oss i vilket fall på det jag vill höra från thash:n och mer därtill, riktigt tungt och otroligt snabbt med mycket taktändringar och tunga/riviga riff så låter det här riktigt bra måste jag säga. Jag tycker dessutom att de får till lite variation på deras låtar, inom thrash:n kan de ibland bara vara ett mangel rakt igenom och de stannar aldrig upp och bjuder oss på något extra, men här finns akustisk parti och en mängd tempobyten som ger oss det där lilla extra. Bandets vokalist heter Nick Melissourgos som också då är gitarrist är lika pushande och påtryckande som de flesta thrash metal-vokalisterna är, men det jag ville klaga på ovan var hans engelska, den är inte 100% rakt igenom, jag tycker mig allt höra lite brytning och i sång så låter de inte bra. Visserligen så påminner det lite om Max Cavalera (ex-Sepultura/ ex-Nailbomb/Soulfly/Cavalera Conspiracy), men jag tycker att Max får till det snyggare och dessutom så vrålar ju han, han sjunger ju inte direkt, så då märks det inte lika väl kanske. Så det är väl det och någon eller kanske två låtar som inte gav mig lika mycket som de andra sänker betyget från det högsta, men fortfarande ett riktigt bra album.

Låten jag fastnade för mest: Chaos (The Curse Is Burning Inside) och Summoning The Dead (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »