Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2011

Min :e recension

Lou Reed & Metallica – Lulu Låtlista:

CD1

1. Brandenburg Gate
2. The View
3. Pumping Blood
4. Mistress Dread
5. Iced Honey
6. Cheat on Me

CD2

7. Frustration
8. Little Dog
9. Dragon
10. Junior Dad

Hemsida: Lou Reed & Metallica

MySpace: Lou Reed & Metallica

Min recension:

Lou Reed är en amerikansk experimentell rock/art rock/protopunk/noise music/psychadelic rock/folk rock musiker/vokalist och Metallica är ett amerikanskt thrash metal, och detta är deras debut album gällande detta samarbetet. Jag har ju hört dem på sina håll sen tidigare, men aldrig tillsammans som här, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så kan jag ju inte påstå att jag är speciellt imponerad av det som jag fick höra. Det känns mestadels som att Metallica kör sin grej, visserligen något mer nedtonat kanske emellanåt, och så kommer Lou Reed in och sjunger lite, eller snarare talar och låter inte alls bra. Jag tycker verkligen inte att Lou passar in i låtarna för fem öre, och det låter som två olika låtar i varje låt, alltså att de har smällt ihop en Metallica låt och en Lou Reed låt och de spelas samtidigt. Sen tycker jag visserligen att man får höra bra musik, kanske framförallt från Metallica´s sida med deras tunga thrash metal, men det hjälper dem inte till något högre betyg, utan detta var rentav en besvikelse. Jag kanske inte hade så höga förhoppningar från början ärligt talat, det kändes mest som ett konstigt samarbete, och jag har hört något positivt från andra recensenter/skribenter eller media överhuvudtaget om detta projekt, och jag är beredd att hålla med många om att detta är inte speciellt bra. Jag har inte så mycket att klaga på Hetfield gällande sången, där klarar han sig väldigt bra, men det känns mest som upprepande meningar från hans sida i många låtar, och i de flesta låtarna så låter Lou som en avdankad sångare faktiskt, lite väl alkoholiserad kanske rentav, det låter då inte bra. Så det ända som jag kan göra, det är att sätta ett godkänt betyg för helheten av detta album, men jag kan inte vara oärlig och sätta ett bra betyg ens, för det är inte detta albumet värt helt enkelt, och vi avslutar detta med just det.

Låten jag fastnade för mest: The View

Av mig får albumet:

Annonser

Read Full Post »

Beth Hart & Joe Bonamassa – Don’t Explain Låtlista:

1. Sinner’s Prayer (Ray Charles w/ B.B. King Cover)
2. Chocolate Jesus (Tom Waits Cover)
3. Your Heart Is As Black As Night (Melody Gardot Cover)
4. For My Friend (Bill Withers Cover)
5. Don’t Explain (Billie Holiday Cover)
6. I’d Rather Go Blind (Etta James Cover)
7. Something’s Got A Hold On Me (Etta James Cover)
8. I’ll Take Care Of You (Gil Scott-Heron Cover)
9. Well, Well (Delaney & Bonnie Cover)
10. Ain’t No Way (Aretha Franklin Cover)

Hemsida: Beth Hart & Joe Bonamassa

MySpace: Beth Hart & Joe Bonamassa

Min recension:

Beth Hart är en amerikansk blues-rock/jazz fusion musiker/vokalist och Joe Bonamassa är en amerikansk blues-rock/hårdrocks/rock´n´roll musiker/vokalist, och detta är deras debut album gällande detta samarbetet. Jag har tidigare hört dem på varsitt håll, men aldrig ihop förrän nu, och efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är riktigt sköna att lyssna på, trots att det är ganska långt ifrån det jag helst lyssnar på. Men Joe Bonamassa är en otroligt duktig gitarrist, och det bevisar han på detta albumet med sina otroligt sköna blues-rytmer, funk:iga spelstil och teknisk kunnande låtarna rakt igenom. Och han med Beth Hart´s blues:iga, rök:iga, rispiga röst, som har en otroligt skön ton och hon har ett jävla driv i sin sångstil som passar utmärkt till blues-rock och utmärkt till Joe´s gitarrspel, så detta samarbetet är med andra ord otroligt bra. Sen är det kanske inte så originellt av dem att göra ett helt album med bara covers, jag hade nog hellre sett att de gjorde egna och nya låtar ihop, men det är kanske något vi får se i framtiden från dem, de har ändå samarbetat på något låt sen tidigare i alla fall. Så detta albumet är väl ett steg i rätt riktning kan man ju säga då, och så positivt överraskad jag blev av detta albumet så vill jag gärna höra ett helt album med nyskrivna låtar från detta radarpar. Nu är väl överraskad fel ord, jag vet ju att de är otroligt duktiga på sina håll, så mina positiva fördomar slog väl in snarare kan man säga, och det är ju inte fel när det blir så. Jag brukar ju alltid avsluta något om sångare, men jag har ju redan varit inne på Beth och hennes sång här ovan, så vi kan avsluta såhär istället, gillar ju blues:ig, jazz:ig och till viss del funk:ig och framförallt mogen rock, så är detta verkligen något ni borde lyssna på, punkt slut. Ps. Att det inte blev en fullpoängare är dels för att jag tycker det blev lite överdrivet av Beth med sin sång, det kändes lite som pop/r´n´b-sångerskor som ska waila sönder låter, Beth försöker briljera lite väl mycket emellanåt, och det förstör tyvärr lite av låtarna, plus då att jag hade velat höra original-låtar från dem istället.

Låten jag fastnade för mest: Chocolate Jesus (Tom Waits Cover)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Coldplay – Mylo Xyloto Låtlista:

1. Mylo Xyloto
2. Hurts Like Heaven
3. Paradise
4. Charlie Brown
5. Us Against The World
6. M.M.I.X.
7. Every Teardrop Is A Waterfall
8. Major Minus
9. U.F.O.
10. Princess Of China feat. Rihanna
11. Up In Flames
12. A Hopeful Transmission
13. Don’t Let It Break Your Heart
14. Up With The Birds

Hemsida: Coldplay

MySpace: Coldplay

Min recension:

Coldplay är ett brittiskt alternativ rock/post-britpop band, och detta är deras femte och senaste album från 2011, förutom ett live album, ett samlingsalbum och åtta EP-skivor. Jag har hört dem förr, men bara enstaka hits eller singlar, aldrig ett helt album, men det är på grund av att de har lite varit ett ”hat band” från mig personligen, precis som U2, jag har aldrig förstått mig på deras ”storhet”, alltså att så många tycker de är så himla bra, och att de säljer massvis med skivor, säljer ut turnéer och vinner priser för sin musik, det är för mig helt oförståeligt. Sen gillar jag några U2 låtar ändå, och en del covers på Coldplay låtar har fått mig att gilla deras original, ett exempel är Clocks, men jag har aldrig riktigt lyssnat in mig på dem, mycket tack mina fördomar, men nu har jag i alla fall gett dem en chans. Och jag tycker i stort sett samma som jag tyckte innan, de har några spår som låter bra eller riktigt bra, men de övriga låtarna på albumet låter som vilka låtar som helst, och gör inget vidare intryck på mig överhuvudtaget. Jag kan även ta en svensk jämförelse, och då är det bandet Kent, de kör rätt så vanlig stil med pop och rock blandat, men har en rätt så egen ganska depressiv sida, som jag aldrig har förstått mig på, nu menar jag inte att Coldplay är speciellt depressiva i sitt sound, trots att det är vanlig bland brittiska band, men de har något annan influens än kanske andra liknande band har. Men istället för att låta depressiva, så tycker jag att de har lagt till ett ganska flummigt sound, och det tilltalar mig ärligt talat inte det heller, så det är inte så mycket som blir rätt från min syn på det hela. Sångaren Chris Martin är inte speciell han heller, eller han har sin stil, men jag tycker att han enbart passar i vissa spår där han har en känsla i sången, men annars låter han i stort sett som vilken vokalist som helst. Så synen på bandet och deras musik ändrades inte efter att jag har lyssnat på ett helt album med andra ord, så det kvarstår, även fast jag inte hört hela deras tidigare alster, men ett godkänt betyg kan jag väl ge dem i alla fall.

Låten jag fastnade för mest: Paradise

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Jane´s Addiction – The Great Escape Artist Låtlista:

1. Underground
2. End To The Lies
3. Curiosity Kills
4. Irresistible Force (Met The Immovable Object)
5. I’ll Hit You Back
6. Twisted Tales
7. Ultimate Reason
8. Splash A Little Water on It
9. Broken People
10. Words Right Out Of My Mouth

Hemsida: Jane´s Addiction

MySpace: Jane´s Addiction

Min recension:

Jane´s Addiction är ett amerikanskt alternativ metal/alternativ rock band, och detta är deras fjärde och senaste album från 2011, förutom ett live album och tre samlingsalbum. Jag har hört dem förr, vet vilka de är, men det är inget band som jag har lyssnat in mig på direkt, och det är första gången jag hör ett helt album från dem faktiskt, och efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är bra, men jag känner inte att jag vill ge dem mer än så faktiskt. Detta är lite av ett comeback album, de har lagt ner förr, men de la ner efter förra albumet som kom för hela åtta år sedan, så det är många år mellan tredje albumet och detta fjärde, så det har ju säkerligen ändrat deras sound, i alla fall till viss del skulle jag tro. Det är inget speciellt sound så sett, de är ganska ”icke originell” rock eller hårdrock, men det är väl mer att de har en riktigt duktig gitarrist i Dave Navarro som gör dem lite mer spännande än andra liknande band, men annars så är det väl inget speciellt över dem direkt. Kommentera gärna om ni tycker annorlunda, men jag ser eller rättare sagt hör ingen större originalitet eller någon speciell udda influens i deras sound, utan de smiter nästa förbi som vilket hårdrocks band som helst emellanåt. Sen finns det absolut låter som bjuder oss på större intresse, men det är som jag skrev mycket tack vare att jag gillar Navarro´s gitarr-spel. Och det är inte att ta bort något från bandets basist eller trummis, men det känns lite som att Navarro står lite ”över” de andra och har ett rykte som duktig och speciell gitarrist, lite kanske för att han under en period var med Red Hot Chili Peppers, och jag hade nog hellre haft honom i ett bättre band helt enkelt. Deras vokalist heter Perry Farrell, och jag tycker att han har en skön stil, han låter lite atmosfärisk i teknik och det gör han bra, men i övrigt så kan han försvinna lika mycket som musiken gör tyvärr. Så i slutända kan det faktiskt inte bli ett bättre betyg än ett bra helt enkelt, jag hade önskat mig mycket mer i både form av bättre och mer spännande musik och bättre sång för att kunna höja betyget, och det är en åsikt jag står fast vid.

Låten jag fastnade för mest: Irresistible Force (Met The Immovable Object)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Astral Doors – Jerusalem Låtlista:

1. Seventh Crusade
2. With A Stranger’s Eye
3. Child Of Rock ‘N’ Roll
4. Pearl Harbor
5. Lost Crucifix
6. Babylon Rise
7. Suicide Rime
8. The Battle Of Jacob’s Ford
9. Operation Freedom
10. The Day After Yesterday
11. Jerusalem

Hemsida: Astral Doors

MySpace: Astral Doors

Min recension:

Astral Doors är ett svenskt heavy metal band från Borlänge, och detta är deras sjätte och senaste album från 2011, förutom en EP-skiva. Jag har tidigare recenserat deras förra album Requiem Of Time, det albumet gav jag 4 av 5, detta albumet tycker jag är är minst lika bra, jag tycker inte att har höjt sig ett snäpp för att få det bästa betyget, men det är fortfarande ett riktigt bra album minst sagt. Jag håller med mig själv i allt jag skrev om bandet i den förra recension, det är absolut klassisk heavy metal, men de har en eget twist eller en eget stil på det hela som jag gillar skarpt. Nu brukar vi bara väldigt bra på heavy metal här uppe i norra Europa, kanske speciellt i Sverige då, så det är ju inte så konstigt att detta är så bra, men det är inte alla svenska heavy metal band som har samma pondus i sitt framförande som just Astral Doors. Jag tycker det kan märkas så väl i vissa band, och de är duktiga musiker och har bra låtar, men det är energi, passion eller just pondus som fattas och då låter låtarna inte alls lika bra som de skulle kunna ha gjort, men de gör det absolut på detta albumet. Och jag får en känsla av ett annat svenskt heavy metal band, det är Bullet som jag pratar om, som ändå har det där lilla extra som gör dem snäppet bättre, men jag tycker att Astral Doors med detta och deras förra alster ligger och sniffar Bullet i nacken gällande svenska heavy metal band. Det är verkligen världsklass på sådana här band, jag tycker att de står sig mot de största amerikanska eller tyska heavy metal banden eller vad vi nu ska jämföra med, med sådana här klass album så kommer de komma otroligt långt. Och bandets vokalist Nils Patrik Johansson gör knappast saken sämre, en otroligt kraftfull röst, energisk som vara helvete, en otroligt duktig och passionerad sångare som om det nu går musiken bättre, och som helhet så hade jag nog fan gett dem 4,5 om jag hade haft halva betyg, så de är inte långt ifrån högsta betyget.

Låten jag fastnade för mest: Child Of Rock ‘N’ Roll och The Battle Of Jacob’s Ford (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Everlast – Songs Of The Ungrateful Living Låtlista:

1. Long At All
2. Gone for Good
3. I Get By
4. Little Miss America
5. My House
6. Long Time
7. Friday The 13th
8. The Crown
9. Sixty-Five Roses
10. Moneymaker
11. The Rain
12. Some Of Us Pray
13. I’ll Be There for You
14. Even God Don’t Know
15. A Change Is Gonna Come

Hemsida: Everlast

MySpace: Everlast

Min recension:

Everlast är en irländsk/amerikanskt alternative rock/blues rock/rap rock/alternative hip hop artist/vokalist, och detta är hans sjätte och senaste solo album från 2011. Jag har hört honom sen innan, både solo och i andra konstellationer, men aldrig ett helt album vad jag kan påminna mig, men nu har jag då lyssnat på detta albumet, och jag tycker att han är riktigt skön, men det gäller inte alla låtar tyvärr. Hade jag själv fått lyssna igenom alla hans album och fått välja de bästa låtarna från varje album själv, så hade det säkerligen kunnat ha bli 5 av 5 i betyget, för han har några otroligt bra låtar, men ser man detta albumet som helhet så blir det inte så. Han blandar ju in en hel del stilar i sitt sound, allt från rock till pop, från country till blues och från folk till hip-hop, så det blir en salig blandning och ibland blir det för mycket bara, och det blir spretigt och ingen som helst sammanhållning i hans musik. Och om ni brukar läsa mina recensioner, så vet ni säkerligen att country inte tillhör någon av mina favoritgenrer direkt, southern rock och liknande genrer som har influenser från countryn kan låta riktigt bra, men inte ren country som det ibland blir bara Everlast´s låtar. Men sen briljerar han på några otroligt rock-blues spår, och han är uppe i ett toppbetyg igen, så enligt min smak så kan man väl säga att han är ojämn då, det är väl det bästa ordet att beskriva detta på skulle jag tro. Och Everlast som sångare, det är oftast riktigt bra, han har en otroligt rispig och skön ton, och i de där blues-rock spåren så låtar det riktigt rökigt och otroligt jävla bra, till exempel i spåret jag valde som det bästa här nedan. Så i slutändan så kan jag faktiskt inte sätta ett högre betyg än ett bra, hur jag än vrider och vänder på det hela, så finns det några otroligt bra låtar, några bra, och några inte så speciellt bra, och då får det stanna på ett bra betyg.

Låten jag fastnade för mest: Sixty-Five Roses

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Iced Earth – Dystopia Låtlista:

1. Dystopia
2. Anthem
3. Boiling Point
4. Anguish Of Youth
5. V
6. Dark City
7. Equilibrium
8. Days Of Rage
9. End Of Innocence
10. Tragedy And Triumph

Hemsida: Iced Earth

MySpace: Iced Earth

Min recension:

Iced Earth är ett amerikanskt heavy metal/thrash metal/power metal band, och detta är deras tionde och senaste album från 2011, förutom två live album, två samlingsalbum, två EP-skivor och tre samlingsboxar. Jag har hört dem några gånger sen innan, men aldrig ett helt album och dessutom med olika konstellationer av bandet i och med att de har bytt en jävla massa medlemmar genom åren. Men nu har jag i alla fall lyssnat igenom detta albumet, och jag tycker att de är riktigt bra faktiskt, och det är väl inte så konstigt, trots mycket medlemsbyten så är det ju erfaret folk som man tar in i detta bandet. Och jag tycker väl att det är precis såhär som en blandning av klassisk eller traditionell heavy metal och modern metal ska låta, det är lite från båda världar, mestadels klassisk visserligen, men jag tycker att de har fått till en skön modern känsla över musiken. Och nu har jag ju inte hört alla deras tidigare alster, men det känns som att de är band som hela tiden utvecklar sig, utan att följa populära genrer, så utvecklar de och moderniserar de sin stil och det är oftast väldigt bra att band gör på just det viset. De blir inte helt och hållet mainstream och de står inte kvar och stampar på samma plats som de alltid har gjort, utan de utvecklar sig helt enkelt och det gör Iced Earth på ett mycket pondus-ingivande och stabilt sätt måste jag säga. Och de har melodierna och tyngden från sin heavy metal, det kraftfulla och majestätiska till viss del från power metal och en släng av snabbt tempo och lite aggressivitet från thrash:n´s värld, och det låter riktigt bra. Deras nuvarande vokalist heter Stu Block, och jag tycker att just sången är också en fin blandning av det klassiska och moderna, precis som musiken är. Vi får höra kraftfull power metal sång, lite falsett (som kanske inte jag föll för direkt), och väldigt modern sång måste jag säga, så vi får ltie från båda världarna även där, och slutligen så är det ju ett riktigt bra album, som är värt ett riktigt bra betyg.

Låten jag fastnade för mest: Anthem och End Of Innocence (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »