Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2011

Darkest Hour – The Human Romance Låtlista:

1. Terra Nocturnus
2. The World Engulfed In Flames
3. Savor The Kill
4. Man & Swine
5. Love As A Weapon
6. Your Everyday Disaster
7. Violent By Nature
8. Purgatory
9. Severed Into Separates
10. Wound
11. Terra Solaris
12. Beyond The Life You Know

Hemsida: Darkest Hour
MySpace:
Darkest Hour

Min recension:

Darkest Hour är ett amerikanskt melodiskt death metal/metalcore band, och detta är deras sjunde och senaste album från 2011, förutom två EP-skivor. Jag har tidigare recenserat deras förra album The Eternal Return, det albumet gav jag 4 av 5, och även albumet innan dess, som heter Deliver Us, och det var samma betyg där, men det som slog mig, det var att jag skrev ungefär samma saker och väldigt lite. Så denna gången så ska jag försöka skriva bättre, mer detaljerat och kanske framförallt lite mer, så att ni får ett hum om bandet i alla fall, det kanske man inte riktigt fick i de två förra ”recensionerna”. Men detta är absolut en väldigt bra kombination av melodisk, ilsken, snabb rivig death metal och mer tyngre, pumpande och aggressiv metalcore, så det blir med andra ord inte många andetag som ni kan ta mellan låtarna. Det går av i en jävla fart i stort sett hela tiden, och den starkast skinnande aggressiviteten påvisas ständigt genom albumet, och det är väl den sortens metalcore som de vill göra, och så har ju även death metal:n sin del i det hela såklart. Jag brukar ju säga att det finns två stora sidor av metalcore, en som är mer melodisk och en som är mer aggressiv och i stort sett alltid bara innehåller vrål, och i det sistnämnda skulle jag absolut placera Darkest Hour, med undantaget att de gör väldigt melodisk death metal och då blir det ju lite annorlunda i alla fall. Så man kan väl säga att bandets musik är en kombination av metalcore:n´s två stora sidor enligt mig, och det är inte fy skam det direkt, utan i slutändan, så håller sig detta bandet absolut bland de bästa inom de amerikanska metalcore banden därute, och det finns ju en hel del. Bandets vokalist John Henry har en modernt vrål helt klart, jag tycker att han har ett death metal-vrål i hardcore-punk-anda, det kanske är lite svårt att förstå, men en kombination av hur vokalister ur sådana band brukar låta kan man väl säga. Sen så behöver man absolut inte låta på ett speciellt sätt för att man ”tillhör” en viss genre, men det brukar i många fall vara en viss teknik, ett sound eller en stil som många anammar inom olika genrer och det är det går utefter här. I slutändan, gillar ni Darkest Hour sen tidigare, gillar ni melodisk death metal eller för den delen metalcore, så tycker jag absolut att ni ska lyssna på detta albumet, det gör er nog inte besvikna, det gjorde det då inte med mig.

Låten jag fastnade för mest: Love As A Weapon

Av mig får albumet:

Annonser

Read Full Post »

Full Blown Chaos – Full Blown Chaos Låtlista:

1.  Doomageddon
2.  Villains
3.  Rise & Conquer
4.  The Walking Dead
5.  Silence Is Golden
6.  Die Like You Live
7.  Gravedigger
8.  Guttermouth
9.  War Machine
10.  Battle Hymns And Broken Bones
11.  C.O.B.R.A.
12. Cain Marko
13. The Path I Walk

Hemsida/MySpace: Full Blown Chaos

Min recension:

Full Blown Chaos är ett amerikanskt metalcore band, och detta är deras femte och senaste album från 2011, förutom några EP-skivor. Jag har tidigare recenserat deras förra album Heavy Lies The Crown, det albumet gav jag 4 av 5, detta albumet är lika bra som det förra, så varken någon försämring eller förbättring sen sist. Men jag satt lite och skrattade åt min förra recension nu när jag läste den, jag skrev att jag inte bara hör metalcore, utan mycket från hardcore/hardcore-punk, och det är ju inte speciellt konstigt när metalcore är en kombination av heavy metal och hardcore-punk. Jag vet inte riktigt vad jag var ute och cyklade på där, men man kan istället säga att detta är metalcore som tyder sig mestadels åt hardcore-hållet, men sin mer aggressiva sida och en otrolig tyngd i sin musik, så jag hade ju inte helt fel i det jag skrev då. Sen skrev jag också att jag hörde tendenser av death metal, och det kan jag väl även hålla med om här, och det är väl återigen tyngden, men framförallt det ilskna och snabba eller väldigt långsamma som går över i blytung och och knäckande hardcore. Och som jag var inne på sist också, de ter sig mycket åt band som till exempel Madball, alltså NYHC-scenen (New York HardCore) och det är en scen som jag verkligen gillar, och de har liknande inslag av mycket harcore-punk och moderniserad metalcore som Hatebreed har. Och så ligger dessutom bandet på Hatebreed´s frontman´s skivbolag Stillborn Records, så det kanske inte är någon slump direkt, men jag gillar att de har tagit influenser ifrån sådana band, för de är i högsta skiktet bland dessa band. Jag klagade lite halvt på deras vokalist Ray Mazzola, och här känns det ganska obefogat faktiskt, vet inte riktigt vad jag pratade om där, jag tycker att hans snabba, typiskt pushande och ganska grova vrål passar väldigt bra till deras musik, och hade musiken varit sämre, så hade denna mannen i mina öron höjt den, och betyget blir som jag var inne på som på förra albumet.

Låten jag fastnade för mest: Gravedigger

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Cold – Superfiction Låtlista:

1. Wicked World
2. What Happens Now
3. American Dream
4. The Break
5. Welcome2MyWorld
6. Emily
7. The Crossroads
8. Delivering The Saint
9. So Long June
10. The Park
11. Flights Of The Superstar
12. The Ballad Of The Nameless

Hemsida: Cold
MySpace:
Cold

Min recension:

Cold är ett amerikanskt post-grunge/rock band, och detta är deras femte och senaste album från 2011, förutom fyra EP-skivor. Jag har tidigare recenserat deras förra album A Different Kind Of Pain, det albumet gav jag 4 av 5, och det är hela 6 år emellan dessa album på grund av att bandet tog en paus mellan 2006-2009, men är nu alltså tillbaks, och detta albumet är lika bra. Och som jag var inne på i min förra recension, så har de absolut radio-vänliga låtar, det blir lite ”radio-rock” över dem, men jag tycker fortfarande att de har en hel del som många andra post-grunge inte kommer i  närheten av, det är något mer än bara den där enkla rock-pop:n som vi vanligtvis bjuds på. Jag vet inte riktigt om jag kan sätta fingret på vad det är, men de har mer stabilitet, mer tyngd, och det är inte lika simpelt helt enkelt, sen kanske de inte har några tydliga influenser eller andra genrer i sitt sound, men det är i alla fall något som får dem att stå ut från mängden. Och att jag tidigare har jämfört dem med bandet Staind är väldigt bra, för de har väldigt mycket likheter, de kan ha tunga och fartfyllda låtar, som nästan går över i metal, och kanske framförallt nu-metal i deras fall, och samtidigt kan göra otroligt sköna rock-ballader på nästa spår, och det är precis så det är med Cold också. Och det är väl deras största styrka, att de kan variera sig och samtidigt inte få den där simpla och väldigt vanliga stilen på sin musik, som de flesta post-grunge banden som spelas på radion idag har, och det är skönt att det fortfarande finns sådana band. Och som jag också var inne på i min förra recension, bandets frontman Scooter Ward har jag verkligen fastnat för, det är väl inte att han har en otroligt bra röst så sätt, men han har något speciellt som jag fastnat för, och han har ju en bra sångröst, och framförallt passion och en ganska egen stil i sitt framförande. Så betyget från förra plattan fortsätter alltså vidare på detta albumet hela 6 år efter, så det är ju ett bevis på att det var helt rätt att ta en paus, för att sen komma tillbaks och göra mer musik.

Låten jag fastnade för mest: The Ballad Of The Nameless

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Burzum – Fallen Låtlista:

1. Fra Verdenstreet (From The World Tree)
2. Jeg Faller (I Am Falling)
3. Valen (Fallen)
4. Vanvidd (Madness)
5. Enhver Til Sitt (Each Man To His Own)
6. Budstikken (The Message)
7. Til Hel Og Tilbake Igjen (To Hel And Back Again)

Hemsida: Burzum

MySpace: Burzum

Min recension:

Burzum är ett norskt black metal band, och detta är deras åttonde och senaste album från 2011, förutom ett antal demos, samlingsalbum med mera. Jag har tidigare recenserat deras förra album Belus, det albumet gav jag 3 av 5, detta albumet är inte bättre, det kan jag med all säkerhet säga, frågan är då om det är sämre än det förra. Och jag är lite kluven i den frågan, dels så har jag inte förra albumet färskt i mitt minne, och dels så är inte black metal min genre direkt, men när jag läser min förra recension, och lyssnar på detta albumet, så stämmer det mesta in. Jag har fördomar mot genren innan jag ens börjar lyssna på albumet, och det är väl lite tråkigt, och jag har de senaste åren blivit väldigt överraskad av black metal band som låter otroligt bra, men jag tycker inte Burzum är ett sådant band. De överraskade mig visserligen positivt genom att jag inte tyckte att det var skräp, men jag gav inte förra albumet mer än ett bra betyg, och detta albumet känns ärligt talat som de bara är värt ett godkänt. Sen finns det ju väldigt mycket black metal band, och de kan låta väldigt annorlunda, om jag ska försöka placera detta bandet, så känns de mer som ett ganska nedtonat och enkelt black metal band, och musiken är inte speciellt spännande, då den är väldigt upprepande, enformig och monoton i mitt tycke. Och lyssnar man på dessa låtar så blir man ganska snabbt uttråkad, det blir då i vilket fall som helst jag, och det är få av dessa 7 spår som får mig att sitta och njuta, det är väldigt tråkigt att såhär långa spår ska vara så förbannat enformiga. Det är Varg Vikernes eller Count Grishnackh som han också kallar sig för, som står för allt det instrumentella och sången, och att vara ett en-manna band är väl alltid imponerande, men det räcker tyvärr inte längre än godkänt för mig denna gången. Den ”talande” sången, hans försök till sång och vrålen/skriken är inget som imponerar på mig heller, utan de är i nivå med musiken, ganska tråkig och ganska enformig och det är inget som höjer betyget i någon mening, och det förblir det som jag tidigare har skrivit om.

Låten jag fastnade för mest: Vanvidd (Madness)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Kate Bush – 50 Words For Snow Låtlista:

1. Snowflake
2. Lake Tahoe
3. Misty
4. Wild Man
5. Snowed In At Wheeler Street
6. 50 Words For Snow
7. Among Angels

Hemsida: Kate Bush

MySpace: Kate Bush

Min recension:

Kate Bush är en brittisk art rock/progressive rock musiker/sångerska, och detta är hennes tionde och senaste album från 2011, förutom ett samlingsalbum, ett live album och två EP-skivor. Jag har tidigare hört henne i andra sammanhang, men aldrig ett helt album från henne vad jag kan påminna mig om, men jag blev i vilket fall som helst tipsad om henne och detta albumet av en vän, och efter att ha lyssnat igenom det, så tycker jag att hon är riktigt behaglig att lyssna på. Man ska nog vara i ett visst läge, på ett visst humör för att lyssna på detta, för man kan i stort sett säga att varje låt på detta albumet är ett epos, det är små berättelser i sig, och det har väl visserligen mycket med längden att göra. Som ni ser ovan är det bara 7 låtar på albumet, men när det gäller progressiv musik, så är det ju oftast få låtar med stor längd och det stämmer verkligen in här med kortaste spåret på nästan 7 minuter och längsta på 13 ½ minut. Och som jag skrev, man måste verkligen vara på humör för att lyssna på detta, men det är otroligt avslappnande och en väldigt behaglig lyssning, och det är minst sagt musikalitet bakom det hela. Jag vet inte om jag vill ställa mig bakom ordet rock i detta kanske, om jag tänker på progressive rock, så är det mer fartfyllt och än detta, men en genre som art rock med både mörka och blues:iga och till viss del jazz:iga inslag i progressiv anda kan jag väl gå med på. Och man får verkligen en tung och mörk känsla av basgångarna och piano-melodierna, och även inslag av stråkar, så det är ingen lättsmält musik trots det lugnare tempot, utan väldigt, väldigt mättande och i dessa långa spår som blir det inte mindre av den känslan direkt. Kate Bush som sångerska går väl inte att klaga på heller, en otroligt musikalisk sångerska, med variation, kraft och känsla, och det är väl vad hela albumet består av kan man säga, och jag är väldigt glad att jag blev tipsad om detta albumet.

Låten jag fastnade för mest: Lake Tahoe

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Nickelback – Here And Now Låtlista:

1. This Means War
2. Bottoms Up
3. When We Stand Together
4. Midnight Queen
5. Gotta Get Me Some
6. Lullaby
7. Kiss It Goodbye
8. Trying Not To Love You
9. Holding on To Heaven
10. Everything I Wanna Do
11. Don’t Ever Let It End

Hemsida: Nickelback
MySpace: Nickelback

Min recension:

Nickelback är ett kanadensiskt hårdrocks/post-grunge/pop-rock band, och detta är deras sjunde och senaste album från 2011, förutom en EP-skiva och ett samlingsalbum. Jag har tidigare recenserat deras förra album Dark Horse, det albumet gav jag 3 av 5, detta albumet tycker jag är helt ok, men jag känner nu att jag kanske var lite givmild sist när jag gav dem ett bra betyg. Jag tycker att det är svårt att betygsätta sådana här band, det finns ju massvis med post-grunge band, och de flesta kan finnas inom mina egna kategori ”radio-rock”, och är oftast inget spännande, och jag brukar ge dem 3 av 5, för de gör hyfsat bra musik, men har inget unikt eller någon grym vokalist. Men ska man vara lite hårdare, så kanske man bara borde ge dem godkänt, och då blir det ju 2 av 5 i betyg, och det är så jag känner över detta albumet, för här finns inget speciellt, unikt eller spännande för den delen. De flesta låtarna de låter precis som Nickelback´s låtar brukar låta, eller för den delen de flesta av dagens radiovänliga band gör, och de är fruktansvärt förutsägbara album efter album egentligen, och det är ju ingen bra egenskap. Och ärligt talat så lyssnar man på deras texter, så är de flesta väldigt löjliga, klyschigt uppbyggda och inte speciellt intressanta dem heller, och jag tycker faktiskt att deras första singel Bottoms Up är riktigt dålig, det är inte ens att jag vill sjunga med när jag hört den på radion, tröttnade på den direkt med andra ord. Och jag tror att jag faktiskt gillar dem mer när man går tillbaka till en del av deras första låtar, de har blivit sämre och sämre med åren måste jag säga, och det är ju tråkigt när det blir så, men samtidigt har de aldrig varit otroligt bra, så vad hade man att vänta sig. Deras sångare Chad Kroeger är väl inget fel på, han har en hyfsat stabil pop-rock röst, men han står inte heller ut från mängden på något sätt, så han går att lyssna på helt klart, men inte mer än så, så betyget jag var inne på i början, det består.

Låten jag fastnade för mest: Lullaby

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Agnostic Front – My Life My Way Låtlista:

1. City Streets
2. More Than A Memory
3. Us Against The World
4. My Life My Way
5. That´s Life
6. Self Pride
7. Until The Day I Die
8. Now And Forever
9. The Sacrifice
10. A Mi Manera
11. Your Worst Enemy
12. Empty Dreams
13. Time Has Come

Hemsida: Agnostic Front
MySpace:
Agnostic Front

Min recension:

Agnostic Front är ett amerikanskt hardcore-punk/crossover thrash band, och detta är deras tionde och senaste album från 2011, förutom fyra live album, ett samlingsalbum och fyra EP-skivor. Jag har tidigare recenserat deras förra album Warriors, det albumet gav jag 3 av 5, detta albumet tycker jag är i nivå med just det förra albumet, det är varken bättre eller sämre. Jag tycker att rent musikmässigt så kan jag fortfarande jämföra dem med samma band som i min förra recension, dels Madball som har en relation i bandets vokalister som jag skrev i min förra recensionen också, och dels de mer moderna Hatebreed som har mer metalcore sound i sig. Men det är otroligt tungt, det är snabbt, det är aggressivt och så där otroligt pumpande och pushande hela tiden, det är minst sagt en adrenalin-kick att lyssna på sådan här musik, det är inte bara snabb och aggressiv metal, utan det där pumpandet får igång hjärtat också. Men det är en  sak som är skillnad mellan Agnostic Front och de två övriga banden, jag tycker inte om detta bandets sångare lika mycket, sen gjorde jag allt fel ordval i min förra recension om vi nu ska kalla den lilla texten för det. Jag skrev att han lät efterbliven, och de var verkligen fel ordval, men jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den mannen, det låter som något har fastnat i halsen på honom och förvränger rösten på något sätt. Och i vissa partier i vissa låtar så försvinner det lite grann och han låter genast bättre, men mestadels så är det just den rösten, och jag kan inte hjälpa det, men jag sitter och stör mig på det hela tiden, och det förstör betyget tyvärr. Förstör är kanske att ta i, men jag hade helt klart satt ett riktigt bra betyg om Roger Miret hade varit bättre eller låtit bättre än vad han gör, men då får vi väl lyssna på hans halv-bror Freddie Cricien´s Madball istället, han låter då bättre.

Låten jag fastnade för mest: Now And Forever

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »