Lägger ner!

Efter 1000 låttips på Metalnallen´s Dagens så la jag ner sidan 8 mars förra året, dels för tidsbrist och dels för idétorka emellanåt. Nu hinner jag inte med att recensera plattor här på Metalnallen heller och det är inte för att jag inte har något att recensera, utan långt därifrån. Jag har över 400 plattor som inte har blivit recenserade, men på grund av tidsbrist, att de flesta av plattorna ligger på ett minne som inte vill fungera och dels för att jag har familj, att jag skriver mycket på GetMetal och inte hinner med denna sidan så kommer jag att lägga ner den. Om jag någon gång i framtiden kommer att starta den igen vet jag inte, men för stunden så hinner jag inte med den, så framöver får ni läsa mina artiklar, recensioner och övrigt på denna länk, där kommer allt som just jag skriver på GetMetal upp!

Tack för att ni följt sidan och för alla kommentarer!

/Metalnallen

Badhoven – Obsession

Badhoven – Obsession Låtlista:

1. Obsession
2. Fight For Our Rights
3. Rock You Hard
4. I Will Be There
5. More Than A Life
6. Legends Of Rock
7. My Brothers Red Guitar
8. She Is So Beautiful
9. When I Found You
10. Time Doesn’t Matter At All
11. All Or Nothing

Hemsida: Badhoven

MySpace: Badhoven

Min recension:

Badhoven är ett österrikiskt progressive metal band, och detta är deras tredje och senaste album från 2013. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha hört detta albumet så tycker jag att de är helt ok, men det är inget som känns speciellt över dem eller något som imponerar något större. Musiken påminner mig om band som Rush bara för att nämna något, lägg där till lite extra tyngd och lite mer rivigt material så får ni Badhoven, men jag är väldigt kluven i en ytterligare sak gällande deras sound. Det är nämligen så att trots att de har lite tyngre och riviga inslag så tycker jag att övriga musiken är väldigt alldaglig och på gränsen till gubbig, det blir gubbrock kombinerat med heavy metal och progressiva inslag och då kan man jämföra med en annan genre som jag tycker låter ganska gubbig, nämligen aor. Det finns många exempel på gamla hårdrocks- och heavy metalhjältar som har sadlat om i slutet av deras karriärer, släppt solomaterial och låter så gubbiga och tråkiga som det bara går och det är väldigt tråkigt när det blir så. Nu startade detta bandet 2001, men kollar man på bilder av bandet så känns ju flera av dem inte direkt som ungtuppar och det är klart att man kan spela mogen musik med bravur, men detta blir som jag var inne på ovan med gubbigt och det är inte speciellt tilltalande, i alla fall i detta fallet. Sången kommer från ena gitarristen Kurt C. Greilberger och det känns som han ändå har lite krut i kroppen, men att han sällan visar på det och precis som musiken så låter han ganska alldaglig tyvärr och så mycket mer finns inte att säga.

Låten jag fastnade för mest: Ingen

Av mig får albumet:

Asylum Pyre – Fifty Years Later

Asylum Pyre – Fifty Years Later Låtlista:

1. Will You Believe Me?
2. Dead In Copenhagen
3. The Frozen Will
4. These Trees
5. The Herd
6. Fisherman’s Day
7. Against The Sand
8. Any Hypothesis
9. Just Before The Silence
10. Fifty Years Later

Hemsida: Asylum Pyre

MySpace: Asylum Pyre

Min recension:

Asylum Pyre är ett franskt progressive metal/power metal band, och detta är deras andra och senaste album från 2012, förutom en demo. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så tycker jag att de är tråkiga, dåliga och har ingen passion i det de gör. Det finns substans i partier av vissa låtar, men i övrigt så känns detta väldigt oengagerat och brister i musikalisk kunskap, i variation och energi och passion och då kommer man inte långt kan jag påpeka. Att detta dessutom skulle vara progressivt har jag svårt att höra, det är ju visserligen sällan banden själva som placerar sig i olika fack, men detta är på sin höjd power metal eller för den delen vanlig heavy metal. Jag tycker att deras låtar låter antingen väldigt amatörmässiga/demoaktiga eller är fruktansvärt långsamma och ointressanta och jag förstår mig inte alls på deras sound ärligt talat. Det finns som jag var inne på lite substans i få partier på detta albumet så det är lite mer jäkla anamma och de visar på någon musikalisk känsla, med de tillfällena är väldigt få och betyget för detta kan inte bli bättre än det sämsta. Bandets vokalist heter så mycket som eller kallar sig snarare för Chaos Heidi och hon har nog en hyfsad röst egentligen, men jag förstår mig inte på hennes framförande och hennes stil, det låter bara väldigt udda och inte på ett positivt sätt, nej, detta var inget bra alls, vare sig vi pratar musik eller sång.

Låten jag fastnade för mest: Ingen

Av mig får albumet:

Asgard – Outworld

Asgard – Outworld Låtlista:

1. Spirits
2. The Interceptor
3. Sound Of Shadows
4. Outworld
5. Wall Of Lies
6. Riot Angels
7. The Night Hawk
8. Cyber Control
9. Marry The Widow

Hemsida/MySpace: Asgard

Min recension:

Asgard är ett italienskt power metal/speed metal band, och detta är deras andra och senaste album från 2013, förutom två demos. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så tycker jag att de är riktigt bra och jag skulle absolut kunna jämföra dem med det amerikanska power metalbandet jag recenserade innan detta, bandet var Artlantica och hade en stark och traditionell power metal att bjuda på. Asgard ger även de ifrån sig klassiska sound med stor kraft och en majestätisk framtoning med kreativitet och variation i sin musik, lägg där på en jävla fart och ett grymt tempo med hjälp av deras speed metalinfluenser. Det är ju helt klart gitarren som står i fokus i detta bandet och vi bjuds på väldigt mycket godis av gitarristerna Albi och Dave och det bygger verkligen upp ett stabilt och otroligt bra sound. Bandets vokalist Federico ”Mace” Mazza har en kraftfull pipa som han gärna använder energisk och med falsettens hjälp ivrar sig framåt och jag har inte mycket att alls klaga på gällande varken musik eller sång. Det känns som två lika recensioner mellan detta bandet och Artlantica, men soundet är väldigt lika, båda väldigt starka och då är det ju inte så jävla konstigt, jag tror båda banden kan passa utmärkt till power metalfans därute.

Låten jag fastnade för mest: Sound Of Shadows

Av mig får albumet:

Artlantica – Across The Seven Seas

Artlantica – Across The Seven Seas Låtlista:

1. 2012
2. Devout
3. Across The Seven Seas
4. You’re Still Away
5. Ode To My Angel
6. Fight For The Light
7. Demon In My Mind
8. Return Of The Pharaoh Part 3
9. Heresy
10. Nightmare Life

Facebook-sida: Artlantica

Min recension:

Artlantica är ett amerikanskt power metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2013. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så tycker jag att de är ett band som splittrar mig en del, men det är mestadels positivt. Detta är definitivt traditionell power metal med stora klassiska inslag, pompösa och majestätiska spår och kraftfull och falsettosande sång, så där har man väl inte mycket att klaga på. Vissa spår känns dessvärre ganska alldagliga och det är det som gör mig splittrad i en betygsättning angående detta bandet och detta albumet, det finns så mycket bra saker med dem, men samtidigt finns det saker som inte är bättre än någon annanstans. Men på det stora hela så känns det ändå som att de har det mesta på den positiva sidan och de bjuder inte enbart på det mest traditionella inom genren utan ger oss även riktigt sköna riff och solon och jag tycker att de har lyckats med att ge det hela en modern touch. Bandets vokalist John West imponerar inte mindre, en klassisk skolad röst med kraft i pipan och är väldigt ren och han kan även dra igång en rejäl falsett, så där finns inte mycket att klaga på över. Det jag var inne på i början känns mest som småsaker, som helhet är detta ett gediget och riktigt bra power metalalbum som jag tror det flesta skulle uppskatta och så mycket mer finns det inte att säga.

Låten jag fastnade för mest: Heresy

Av mig får albumet:

Anvil – Hope In Hell

Anvil – Hope In Hell Låtlista:

1. Hope In Hell
2. Eat Your Words
3. Through With You
4. The Fight Is Never Won
5. Pay The Toll
6. Flying
7. Call Of Duty
8. Badass Rock ‘N’ Roll
9. Time Shows No Mercy
10. Mankind Machine
11. Shut The Fuck Up

Hemsida: Anvil

MySpace: Anvil

Min recension:

Anvil är ett kanadensiskt heavy metal/speed metal/power metal/thrash metal band, och detta är deras femtonde och senaste album från 2013. Jag har tidigare recenserat deras förra album Juggernaut Of Justice, det albumet gav jag 3 av 5, detta tycker jag ligger helt klart på samma nivå, jag tycker de är duktiga musiker och har säkerligen fått kämpa för att få ut sin musik, sen känns fortfarande många spår väldigt lika och musiken blir ganska idéfattig på det viset. Vill nu läsa lite mer historia angående bandet så får ni antingen googla på dem eller läsa min förra recension, men de känns som jag även skrev då som en avbild av The Big 4, alltså de fyra stora inom thrash:n, om de hade fått signat på de större bolagen och fått en liten större knuff från början så hade de säkerligen kunnat ha varit däruppe bland de andra. Men det hörs att de inte har samma kraft bakom sig och trots att de är duktiga musiker så är det något som hela tiden fattas i musiken och det gör att jag inte kan sträcka mig längre än ett bra betyg. De har en bra grund att stå på, det har både de melodiska och de tyngre sidorna, de har riff och solon med kvalitet, men det är någon som inte finns där, den där lilla extra kryddan för att verkligen stå ut från mängden och det är kanske vad som gått emot dem karriären igenom. I fronten hittar ni då Steve ”Lips” Kudlowmed en ganska kraftfull pipa och en bra röst, men det är även så med honom att han inte når riktigt ända fram och stannar lite upp, så det är genomgående i både musiken och sången, men ett bra album är detta fortfarande.

Låten jag fastnade för mest: Time Shows No Mercy

Av mig får albumet:

Amorphis – Circle

Amorphis – Circle Låtlista:

1. Shades Of Gray
2. Mission
3. The Wanderer
4. Narrow Path
5. Hopeless Days
6. Nightbird’s Song
7. Into The Abyss
8. Enchanted By The Moon
9. A New Day

Hemsida: Amorphis

MySpace: Amorphis

Min recension:

Amorphis är ett finskt melodiskt death metal/doom metal/progressive metal/folk metal/gothic metal band, och detta är deras elfteoch senaste album från 2013, förutom ett antal EP-skivor och två samlingsalbum. Jag har tidigare recenserat deras för förra album Skyforger, det albumet gav jag 3 av 5, detta tycker jag ligger på samma nivå som det albumet, så de har varken förbättrat sig eller försämrat sig. Som ni då förhoppningsvis förstår så har jag missat deras tionde album The Beginning Of Times, men om jag tycker samma om detta elfte som jag hör om det nionde så är nog det tionde ingen större skillnad på, det vore ju lite konstigt. Som ni ser i min förra recension och bland alla genrer här ovan så är bandets musik rätt rörig, nu är det ju sällan banden själva som stämplar sig mer genrer visserligen, det är ju oftast media, men man kan säga att de har influenser från allt ovan och det blir grötigt helt enkelt. Mestadels för mig så är detta gothic metal a la landsmännen i HIM, de håller sig där på större delen av sitt album i alla fall, men de kommer inte upp i samma nivå som nämnda bandet. Jag tycker att de ska koncentrera sig på ett sound och inte blanda in för mycket annat och göra detta med större kvalitet, då skulle jag absolut kunna ge dem ett högre betyg. Men som helhet på detta albumet så är det alltför grötigt, alltför spretigt och alltför ojämnt, det tar sig inte längre än ett bra betyg och det ska de vara lite glada för, hade jag varit mer petig så hade de endast fått ett godkänt. Bandets vokalist Tomi Joutsen låter helt ok i både sång och vrål, men det är inget som varken övertygar eller för den delen imponerar och betyget för musiken stämmer även in på honom personligen.

Låten jag fastnade för mest: Hopeless Days

Av mig får albumet:

Alice In Chains – The Devil Put Dinosaurs Here

Alice In Chains – The Devil Put Dinosaurs Here Låtlista:

1. Hollow
2. Pretty Done
3. Stone
4. Voices
5. The Devil Put Dinosaurs Here
6. Lab Monkey
7. Low Ceiling
8. Breath On A Window
9. Scalpel
10. Phantom Limb
11. Hung On A Hook
12. Choke

Hemsida: Alice In Chains

MySpace: Alice In Chains

Min recension:

Alice In Chains är ett amerikanskt grunge/heavy metal band och detta är deras femte och senaste album från 2013, förutom samlingsalbum och live album. Jag har tidigare recenserat deras förra album Black Gives Way To To Blue, det albumet gav jag 2 av 5, detta tycker jag ligger på samma nivå, jag tycker inte alls att det är samma sak utan Layne Staley i fronten som ni säkerligen vet gick bort 2002. Dessutom gick ju basisten Mike Starr bort för två år sedan, nu har han visserligen inte spelat med bandet sen tidigt 90-tal, men stommen av bandet har sakta men säkert försvunnit och trots att det är en av originalmedlemmarna som frontar bandet idag så känns det inte samma. Man säger ju oftast att om en vokalist försvinner så kan det förstöra hela band, i min mening gäller det även bandets musiker, en otroligt duktig gitarrist som försvinner kan lika gärna förstöra ett sound, men i Alice In Chains så känns det som det är förlusten av herr Staley som har förstört för dem. Sen låter inte musiken likadan idag som den gjorde när grunge:n slog igenom, det är klart att det fortfarande är grunden för deras sound, men jag tycker att de har blivit för moderna och tar sig sakta men säkert ur grunge:n mer och mer tyvärr. Detta är för mig varken samma band på förra alstret eller detta, det finns ju definitivt mer lyckade comebacker såsom Soundgarden, Alice In Chains borde nog ha gått i graven med Layne Staley, men det är min åsikt. Frontar gör då originalmedlemmen och gitarristen Jerry Cantrell och rytmgitarristen William DuVall och de gör det bra, men absolut inte mer än så, återigen så är det ingen Staley där fram och han personifierade detta bandet för mig, så inget högre betyg för detta albumet än sist, endast godkänt.

Låten jag fastnade för mest: Phantom Limb

Av mig får albumet:

Aldious – District Zero

Aldious – District Zero Låtlista:

1. スクラッシュ (Scrash)
2. ミスティー・ムーン (Misty Moon)
3. グラウンド・エンジェル (アルバム・ヴァージョン) (Ground Angel)
4. 夜桜 (Yozakura)
5. エスケイプ (Escape)
6. スキャビー・ハート (Scabby Heart)
7. デソレイト・ラヴ (Desolate Love)
8. レイズ・ユア・フィスト (Raise Your Fist)
9. ホワイト・クロウ (アルバム・ヴァージョン) (White Crow)
10. リピーテッドリー (Re:peatedly)
11. 菊花 (Kikka)

Hemsida: Aldious

MySpace: Aldious

Min recension:

Aldious är ett japanskt heavy metal/power metal band, och detta är deras tredje och senaste album från 2013, förutom en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så gör det mig inte speciellt ledsen, detta imponerade föga på mig. Bandets består helt av kvinnor om det nu intresserar er, som musiker är de helt ok, vi bjuds på lite sköna solon och riff, men i övrigt så tycker jag att detta är en väldigt tunn, lugn och poppig version av heavy metal. Det kommer inte riktigt igång någonstans och det blir varken speciellt tungt eller majestätiskt a la power metal, så helheten av deras musik är väldigt alldaglig och allmänt tråkig om jag ska vara brutalt ärlig. Japanerna ska nog köra på sina udda stilar inom rock och metal och låta de mest klassiska genrerna vara, de kan sin sak och ska nog låta européerna och amerikanarna göra sin sak. Jag har ärligt talat inte så mycket mer att tillägga om musiken, deras riviga riff hjälper dem inte ens upp på en godkänd nivå, så jävla tråkig tycker jag att deras musik är. Avslutningsvis har vi då bandets vokalist som heter Rino Nikaido och kallar sig för Re:NO och hon känns otroligt oengagerad, det är ingen energi eller passion i sången och känns absolut inte bekväm i rollen som heavy metal/power metal-vokalist, nu har jag läst mig till att hon annars finner sig i en pop-duo, så det kanske inte är så konstigt då, ett konstigt val av vokalist bara.

Låten jag fastnade för mest: Ingen

Av mig får albumet:

Airbourne – Black Dog Barking

Airbourne – Black Dog Barking Låtlista:

1. Ready To Rock
2. Animalize
3. No One Fits Me (Better Than You)
4. Back In The Game
5. Firepower
6. Live It Up
7. Woman Like That
8. Hungry
9. Cradle To The Grave
10. Black Dog Barking

Hemsida: Airbourne

MySpace: Airbourne

Min recension:

Airbourne är ett australiensiskt rock´n´roll/hårdrocks band, och detta är deras tredje och senaste album från 2013, förutom en EP-skiva och en live-EP. Jag har tidigare recenserat deras förra album No Guts. No Glory., det albumet gav jag 5 av 5 och ärligt talat så ser jag ingen anledning till att jag skulle sänka betyget för detta albumet. Jag tycker att de briljerar återigen och det är inte att detta är det mest musikaliska någonsin, utan det är snarare för att de bjuder på enkel rock´n´roll med en skön och tyngre hårdrockskänsla och de ger det verkligen på rötterna i blues:n och de gör det absolut med bravur, det är inget snack om saken. Jag jämförde dem i förra recensionen med AC/DC och det är ju inte bara för att de är landsmän utan för att musiken verkligen påminner om varandra och jag skulle även kunna jämföra med svenska Bullet som i alla fall har tagit mig med storm, de har verkligen tagit det bästa med hårdrock:n från kanske framförallt 70-talet och moderniserat det till dagens musik och i min mening så låter det otroligt bra. Sen finns det ju absolut musikaliska delar också, det ska jag absolut inte sticka under stolen med, det är duktiga musiker och med bara tre släppta album så är de i alla fall för mig ett av de främsta banden gällande denna genre. Musik behöver ju inte vara så jävla komplicerad, bara den har en stabil grund att stå på, är på något sätt kreativ och har en extra krydda av något slag, då kommer man långt för det mesta. Det som är en extra krydda här är väl att det är jävligt svängigt och man rycks med i musiken, det är svårt att sitta still bara nu när jag har lyssnat på plattan och det är ett väldigt gott tecken. Joel O’Keeffe frontar bandet med pondus, med kraft, med energi och ett jävla anamma, han osar rock´n´roll på alla sätt och viss och är en perfekt pilspets till musiken minst sagt och så mycket mer finns det inte att säga.

Låten jag fastnade för mest: Back In The Game

Av mig får albumet: