Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2011

DevilDriver – Beast Låtlista:

1. Dead To Rights
2. Bring The Fight (To The floor)
3. Hardened
4. Shitlist
5. Talons Out (Teeth Sharpened)
6. You Make Me Sick
7. Coldblooded
8. Blur
9. The Blame Game
10. Black Soul Choir
11. Crowns Of Creation
12. Lend Myself To The Night

Hemsida: DevilDriver

MySpace: DevilDriver

Min recension:

DevilDriver är ett amerikanskt melodiskt groove metal/death metal band, och detta är deras femte och senaste album från 2011, förutom en EP-skiva. Jag har tidigare recenserat deras förra album Pray For Villains, det albumet gav jag 4 av 5, detta albumet tycker jag är minst lika bra, och bättre till och med, och det är så skönt att höra att de kan höja sig ännu mera. Jag har även recenserat albumet som kom innan Pray For Villains, som heter så mycket som The Last Kind Words, jag gav även det 4 av 5, och inte för allt låta petig, jag tycker de gör ett otroligt bra jobb på alla dessa album, men jag tycker inte att de har fått till det där mästerverket ännu, förrän nu vill säga, för här är det. Sen tycker jag visserligen att det finns en skillnad på detta albumet och de två tidigare, jag tycker att detta är något mörkare och något tyngre om de nu går att bli både mörkare och tyngre än det som de redan har producerat. Och med detta albumet, så tycker jag att det ger det där lilla extra som skulle göra att jag gav dem högsta betyget, det håller en mycket hög och jämn nivå, precis som tidigare, men det har även höjt sig en nivå faktiskt. Men ni kommer absolut, precis som tidigare få höra otroligt tung och svängig groove metal och ni kommer att få höra väldigt melodisk, aggressiv och mörk death metal, och på en mycket hög nivå, och som jag skrev, dessutom lite mörkare och kanske även tyngre än tidigare. För de får verkligen till det där otroligt mörka, otroligt tunga, otroligt råa och aggressiva som metal har att erbjuda, men gör det samtidigt med mycket melodi rakt igenom albumens låtar, och det låter fruktansvärt bra. Och med sångaren Dez Fafara´s otroligt grymma vrål, så blir det ju inte sämre direkt, han har ett riktigt grovt och stabilt vrål och drar även igång lite ljusare death metal vrål och vad han än gör, så låter det otroligt bra. Så gillar ni DevilDriver sen tidigare, så tror jag absolut att ni kommer att älska det här, det gör då i alla fall jag, ännu ett fruktansvärt bra album, och dessutom en fullpoängare i min mening.

Låten jag fastnade för mest: Coldblooded och Black Soul Choir (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Annonser

Read Full Post »

Buried Horses – Tempest Låtlista:

1. Skeleton Coast
2. For The Birds
3. Jawbone
4. Boar Down
5. Lover’s Wrists
6. Maiden’s Locker
7. Tom Dacre’s Blues
8. Tattoo & The Lash
9. Ghost Riders In The Sky
10. Lay Of The Land

Hemsida/MySpace: Buried Horses

Min recension:

Buried Horses är ett australiensiskt rock band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2011. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är sådär faktiskt, det var inte så imponerande direkt i alla fall. Jag hittade lite info om bandet, så det blev bara att skriva rock här ovan, men skulle jag ge mig in i och försöka beskriva deras musik, så skulle jag absolut säga progressive rock och till viss del det så populära uttrycket emo. Jag tycker att deras stil är väldigt komplex och det ändrar inriktning många gånger i samma låt, och man får inget direkt sammanhang, och det tycker jag att man får när det är en bra progressivt band, då låter det ändå komplext, men man får ihop musiken så att säga. Men de har absolut det komplexa, tekniska och klassiska från den genren, men de har även åtminstone sångstilen från emo, och då menar jag bara just det, och den är emotionell, nästan depressiv, och det kanske är det ända därifrån, men jag tycker att musiken påminner en del om det i några låtar. Sen är det nog inte helt främmande att kalla dem för ett indie rock band heller, och just den stilen eller genren tycker jag är svår att beskriva, man hör bara den och känner igen den, men skulle jag ändå försöka beskriva den, så låter det oftast väldigt alternativt, det låter underground, det låter som att det vore något oförstört och inte massproducerat av något stort skivbolag. Alla dessa förklaringar låter kanske lite flummigt, men det är så nära som jag kan komma känner jag, albumet är en blandning av progressiv musik, en gnutta emo och indie rock, det är nog det bästa sätter som jag kan förklara deras stil på, men ni får väl lyssna själva och se vad ni tycker. Deras sångare Mark Berry imponerar väl inte så mycket på mig heller direkt, en depressiv och ganska mörk sångstil, och med mörk så menar jag stilen och inte att hans röst är mörk, och sådan stil brukar jag tycka är bra, men detta blir för mycket av det goda så att säga. När jag läser igenom detta så låter det som ett uselt album nästan, det var inte meningen att det skulle verkar så, det finns ju ljusa punkter också, det känns ganska så ljummet, men det imponerade inte så stort på mig helt enkelt. Jag fick en brittisk rock-känsla över detta albumet, men av någon anledning så brukar många progressiva band och även indie rock band komma från England kanske framförallt, så det kanske är anledningen, vad vet jag, men albumet känns ganska så ljummet, och det ser ni i betyget nedan.

Låten jag fastnade för mest: Ghost Riders In The Sky

Av mig får albumet:

Read Full Post »

The Warriors – See How You Are Låtlista:

1. See How You Are
2. The War Unseen
3. Pit Of Shame
4. Seize The Fire
5. Where I Stand
6. Mental Chains
7. Subirse El Muerto
8. Here We Go Again
9. The Enforcer
10. Panic
11. Along The Way

Hemsida/MySpace: The Warriors

Min recension:

The Warriors är ett amerikanskt hardcore-punk/punk metal band, och detta är deras femte och senaste album från 2011. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är riktigt bra, jag blev faktiskt imponerad. Men förutom att man hör mycket från hardcore-punk, så tycker jag absolut att detta låter som metalcore, men det är ju inte så konstigt, för metalcore är ju blandning av hardcore-punk och extreme metal och är väldigt modernt idag. Men de har verkligen fångat den otroligt tunga, nästan groove:iga känslan och den punk:iga stilen från hardore-punk, men även lagt till en modern touch av 2000-talets populära metalcore, och då blir det lite extremare, det blir lite mer melodiskt och på nåt jävla vänster så känns det ännu tyngre, och det gör The Warriors riktigt bra. Och just punk metal som det står där ovan, det är väl ganska uppenbart, men det är helt enkelt en blandning av punk och metal, och kanske framförallt hardcore-punk och heavy metal, så detta smälter ihop väldigt bra om man bara tar vidare på var genrerna eller stilarna härstammar ifrån eller har influenser ifrån helt enkelt. Och det här med metalcore, det har ju absolut surfat på en populär-våg genom 2000-talet och fortsätter än idag, och jag har verkligen fastnat för den stilen, och jag tycker att The Warriors håller en hög och om man nu kan säga klassisk metalcore stil rakt igenom hela albumet. Det är den där blandningen av otroligt tung, aggressiv och extremt metal med väldigt melodiskt, precis som blandningen mellan kraftfull och ren sång med grova vrål, det blir till något extra. Sen så är det ju ingen direkt ren sång i detta bandets musik, utan de håller sig till hes/grov sång och riktigt grova vrål i sann hardcore-punk-anda skulle jag vilja påstå. Och i detta bandet så är det Marshall Lichtenwaldt som står för detta, och som ni förhoppningsvis förstod i föregående mening så gillar jag även honom skarpt, precis som med musiken, han gör ett riktigt bra jobb och håller genom i stort sett hela albumet. Sen tycker jag faktiskt att det där lilla extra fattas för högsta betyget, det är inte ett helt magnifikt album som håller uppe gåshuden rakt igenom, men det håller absolut väldigt hög nivå för ett högt betyg, som det också får.

Låten jag fastnade för mest: Panic

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Black Spiders – Sons Of The North Låtlista:

1. Stay Down
2. KISS Tried To Kill Me
3. Just Like A Woman
4. Easy Peasy
5. Blood Of The Kings
6. St. Peter
7. Mans Ruin
8. Medusa’s Eyes
9. Si, El Diablo
10. What Good’s A Rock Without A Roll

Hemsida: Black Spiders

MySpace: Black Spiders

Min recension:

Black Spider är ett brittiskt hårdrocks/stoner rock/heavy metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2011, förutom EP-skivor. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är helt ok, men inget speciellt över dem direkt, det funkar att lyssna på helt enkelt. Det är rak, ganska så enkel och skitig hårdrock, blandat med tung och melodisk heavy metal och en stor del av det mestadels blues:iga och till viss del psykadeliska och långsamma tempot som stoner rock har att bjuda på. Så alla dessa genrer ovan stämmer absolut in på deras musik, men jag tycker inte att de gör det speciellt spännande, utan det finns några sköna låtar och det finns några allmänt tråkiga låtar, så det blir ganska så medelmåttigt faktiskt. Jag menar inte att de är dåliga musiker, men det känns som att man har hört musiken tidigare, det är inget nytt och inget spännande som jag precis skrev, utan det går av per automatik och man hör ju klart varifrån influenserna kommer ifrån. Det sistnämnda är ju såklart bra, man ska ju absolut höra musikens olika stilar och härkomst, men här så känns det lite för bekant och det känns inte som ett eget material om jag kan beskriva det så. Nu känns det lite som att jag har lurat in mig i min egna fälla, och har svårt att ta mig ur den, men det känns inte så originellt helt enkelt, och det drar ju självklart ner betyget. Sen kommer ni absolut att få höra sköna, både med långsamt tempo och även med bra fart, ni kommer att få höra sköna melodier och några grymma riff, men det räcker inte till för ett bättre betyg. Och ska vi gå in på sången, så heter bandets sångare Pete ”Spider” Spiby, och jag fann ingen direkt spänning i honom heller, utan han funkar till musiken, men sen är det inte mycket mer än så tyvärr, han känns ganska så medelmåttig han med. Så som helhet så känns detta albumet ganska så ljummet, och då blir ju betyget efter just det, inget kasst album, inget kanon album, utan nånstans emellan.

Låten jag fastnade för mest: St. Peter

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Lifelover – Sjukdom

Lifelover – Sjukdom Låtlista:

1. Svart Galla
2. Led by Misfortune
3. Expandera
4. Homicidal Tendencies
5. Resignation
6. Doften Av Tomhet
7. Totus Anctus
8. Horans Hora
9. Bitterljuv Kakofoni
10. Becksvart Frustration
11. Nedvaknande
12. Instrumental Asylum
13. Utdrag
14. Karma

Hemsida/MySpace: Lifelover

Min recension:

Lifelover är ett svenskt black metal/depressive rock/avant-garde metal band från Stockholm, och detta är deras fjärde och senaste album från 2011. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är rena rama skiten, jag förstod inte alls deras stil överhuvudtaget. Jag kan förstå deras musik för det mesta, det var inget fel på den över hela albumet direkt, det var rätt så mörk, depressiv och tung metal blandat med tunga piano-slingor och det var bra för det mesta, kanske inte något extraordinärt bara. Men det övriga, det fann jag inte mycket i, och då är det framförallt sången eller vad man nu ska kalla det för, de är bara mummel, skrik, vrål, ”sång” och prat i en salig röra, och jag förstår inte vad det är i detta som skulle låta bra. Sen så är det bara sånt fram och tillbaks, och vad jag har läst mig till, så är det 4 av 6 medlemmar i bandet som tillför med detta om man nu kan kalla det för just tillför. Man hör någon mumla något, som man knappt hör, så börjar någon sjunga, sen kommer till helt plötsligt ett skrik eller ett vrål, och under långa perioder i vissa låtar är det någon som pratar eller håller tal eller något liknande och jag förstår inte grejen med detta. Och sen är ju dessutom inget av det man få höra bra heller, låter bara som tillgjorda röster, som lika gärna skulle kunna vara med i någon skräckfilm eller liknande, och jag har faktiskt inte så mycket mer att tillägga. Jag kan bara ta och avsluta med att musiken till viss till låter bra, men resten är ren skit, så jag pendlade mellan 1 av 5 och 2 av 5, men bara tack vare musiken, men det övriga förstörde tillräckligt, så sämsta betyget är det mest rättvisa i min mening.

Låten jag fastnade för mest: Totus Anctus

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Presto Ballet – Invisible Places Låtlista:

1. Between The Lines Presto Ballet
2. The Puzzle Presto Ballet
3. Sundancer Presto Ballet
4. Of Grand Design Presto Ballet
5. One Perfect Moment Presto Ballet
6. All In All Presto Ballet
7. No End To Begin Presto Ballet

Hemsida: Presto Ballet

MySpace: Presto Ballet

Min recension:

Presto Ballet är ett amerikanskt progressive rock band, och detta är deras tredje och senaste album från 2011. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är bra, men jag fastnade kanske inte helt och hållet för deras val av sound. Jag gillar absolut deras progressiva stil, med komplexa gitarr-slingor och psykadelisk känsla över det hela, men deras rätt så egna sound med hjälp av elektriskt piano, elektrisk orgel, synth och olika sorters keyboard, det fick jag lite avsmak för faktiskt. Jag gillar absolut piano, den klassiska stilen passar alldeles utmärkt till både många sorters metal och rock, men de där synth och keyboard-ljuden blir jag inte klok på, jag tycker att det förstör mycket mer än det ger musiken, och det är jävligt synd. För jag tycker att förutom just detta, så tycker jag att det låter bra, de har komplex rock, men samtidigt är den väldigt behaglig att lyssna på, och låter faktiskt väldigt klassisk för det mesta. Och så har vi ju detta med progressive musik, de brukar vara rätt så få låtar, men allmänt längre låtar än vanligt, och så är det även här, 7 spår, men kortaste är 5 minuter och 17 sekunder och längst är 12 minuter och 27 sekunder, så det är ändå en del att ta sig igenom. Och det där är väl lite på gott och ont, uppskattar jag en låt, då får den absolut hålla på längre, det önskar man ju om många låtar, men är det samtidigt något som man ogillar eller stör sig på med en låt, så vill man ju knappast att den ska fortsätta, men det gör den ju i detta fallet. Ska vi sen ta sången, så är det Ronny Munroe  som står för den, och han imponerade faktiskt på mig, han har en speciell röst, och jag tycker att han har en bra pipa att ta i med, och passar absolut till ett sådant komplext sound. Så ska jag vara ärlig så pendlade jag mellan 3 av 5 och 4 av 5, hade jag haft halva betyg, så hade det blivit 3,5 med en gång, men det fick bli det nedan, för jag tycker att delar av deras sound förstörde för mycket helt enkelt.

Låten jag fastnade för mest: Sundancer

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Destruction – Day Of Reckoning Låtlista:

  1. The Price
  2. Hate Is My Fuel
  3. Armageddonizer
  4. Devil’s Advocate
  5. Day Of Reckoning
  6. Sorcerer Of Black Magic
  7. Misfit
  8. The Demon Is God
  9. Church Of Disgust
  10. Destroyer Or Creator
  11. Sheep Of The Regime

Hemsida: Destruction

MySpace: Destruction

Min recension:

Destruction är ett tyskt thrash metal band, och detta är deras elfte och senaste album från 2011, förutom två demos, två EP-skivor och tre live album. Jag har aldrig hört dem innan vad jag kan påminna mig om, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är riktigt bra, detta är verkligen thrash metal på hög nivå. Men det är ju inte så konstigt, tyskarna brukar ju hålla sig bland toppen när det gäller metal, det finns ju några längder som lyckas få fram otroligt mycket och otroligt bra band när det gäller just metal, och Tyskland är ju verkligen ett av dem. Och gillar ni thrash i 80-tals anda med en modern touch, så tror jag absolut att ni kan tycka om detta, det gjorde då jag, och inte så lite heller, jag blev riktigt imponerad minst sagt. Jag tycker att de har fångat det aggressiva spelandet, det otroligt snabba tempot och råheten som thrash som oftast brukar bjuda på, och det låter som skrivet otroligt bra, jag har faktiskt inte mycket att klaga på överhuvudtaget. Ni kommer att få höra riktigt tunga partier, riktigt sköna melodier, riff och lite solon, och jag tycker att trots att thrash brukar köra på rakt igenom plattorna, så tycker jag att det finns en behaglig variation på albumet, som blir lite av en frisk fläkt. Och med den moderna touchen så menar jag mestadels sången eller vrålet lättare sagt, det är väl kanske det som känns mest modernt, men även musiken till viss del. Sångaren i bandet heter så mycket som Marcel Schirmer, och han har en hes/rispig och ”pushande” rockröst blandat med ett modernt och ganska så grovt, men samtidigt lite ljusare vrål, och jag gillar hans teknik skarpt. Jag var lite kluven i om jag skulle sätta 4 av 5, eller det bästa betyget, men jag tycker faktiskt att detta bandet som startade 1982, har tagit det bästa från genrens 80-tal och sakta men säkert moderniserat soundet, och fått till ett otroligt bra thrash metal album och är värt det bästa betyget.

Låten jag fastnade för mest: Day Of Reckoning och Misfit (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »