Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2012

The Offspring – Days Go By Låtlista:

1. The Future Is Now
2. Secrets From The Underground
3. Days Go By
4. Turning Into You
5. Hurting As One
6. Cruising California (Bumpin’ In My Trunk)
7. All I Have Left Is You
8. OC Guns
9. Dirty Magic
10. I Wanna Secret Family (With You)
11. Dividing By Zero
12. Slim Pickens Does The Right Thing And Rides The Bomb To Hell

Hemsida: The Offspring

MySpace: The Offspring

Min recension:

The Offspring är ett amerikanskt punk-rock/pop-punk/skate punk/ska punk/alternative rock band, och detta är deras nionde och senaste album från 2012, förutom tre EP-skivor och tre samlingsalbum. Jag har följt dem sen debuten och till fjärde/femte albumet kan man väl säga och det släppte de 1997, respektive 1998, efter det har jag enbart hört enstaka låtar. Men det var ju som för många amerikanska punkband på 1990-talet att de hade sina grymma debuter och några efterkommande album, men in på 2000-talet så gled de mer och mer ifrån punk:n och blev mer och mer pop och till och med hip-hop en del av dem och då slutade jag lyssna på dem. Nu är jag inget inbitet punk-fan så sätt, jag lyssnade på de vanliga som just The Offspring och Green Day och lite andra band som var stora på den tiden, men de flesta gick verkligen utför, just Green Day tycekr jag har hittat tillbaks, kanske inte till den tidiga punk eran, men de har hittat en speciell stil i sin musik och det samma kan jag väl inte säga om The Offspring tyvärr. Det finns substans i ett flertal låtar, det finns kvalitet och håller en bra nivå, men ser man på albumets helhet så finns det allt en hel del låtar som är för tunna och håller helt enkelt inte och det är precis så som de brukar bli för dessa banden som jag har varit inne på. Sen så är bandet fortfarande bra i mitt tycke, det är inte att de helt plötsligt har blivit helt värdelösa bara för att de har klivit in på 2000-talet, men den amerikanska punk:n var helt enkelt bättre på 90-talet, det går inte att komma ifrån. Bandets frontman Dexter Holland har jag tyckt bra om sen starten, han har en skön energi och en skön röst och låter inte alls lika pipig och fjantig som många andra vokalister kan göra i pop-punk eller punk-rock band, så ett stort plus där.

Låten jag fastnade för mest: Slim Pickens Does The Right Thing And Rides The Bomb To Hell

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Manowar – The Lord Of Steel Låtlista:

1. The Lord Of Steel
2. Manowarriors
3. Born In A Grave
4. Righteous Glory
5. Touch The Sky
6. Black List
7. Expendable
8. El Gringo
9. Annihilation
10. Hail Kill And Die

Hemsida: Manowar

MySpace: Manowar

Min recension:

Manowar är ett amerikanskt heavy metal/power metal band, och detta är deras tolfte och senaste album från 2012, förutom samlingsalbum, live album och EP-skivor. Jag har tidigare recenserat deras förra album Battle Hymns MMXI, det albumet gav jag 5 av 5, men det känns aningen överdrivet, åtminstone efter att ha lyssnat på detta albumet som jag inte alls tycker håller hög nivå. Jag kan verkligen inte förstå varför, det är ingen ändring i medlemmar, det är samma band och bara 2 år efter, men jag tycker inte att detta höll någon vidare klass, det var bara bra, men verkligen inte bättre än så. Många av låtarna tycker jag var alldeles för enformiga och tråkiga och att kvaliteten skulle sjunka så på ett album efter det andra känns lite knepigt. Nu har jag inte förra albumet färskt i minnet visserligen, men jag kan nog ha blivit lite väl exalterad i och med att det är ett gammalt band och jag tyckte att de höll en riktigt hög nivå fortfarande så jag slängde till med högsta betyget. Så fallet från 4 av 5 som det albumet kanske borde ha fått istället till 3 av 5 som jag ger här är inte lika osannolikt som fallet på 2 nallar i betyget och vi får nog säga att det är så. Sen tycker jag fortfarande som jag tyckte om det albumet att de spelar traditionell power metal med stora symfoniska och klassiska delar kombinerat med tung och melodisk heavy metal och dessutom blandar det gamla soundet från 80-talet med dagens sound. Det är enbart det att jag tycker vissa låtar, många var kanske att ta i tidigare i texten, är väl enformiga och tråkiga, men övriga spår har mer riv i sig och håller högre kvalitet. Frontmannen Eric Adams har personlighet, en bra röst och ett bra framförande, så mycket mer behöver man inte som vokalist och han personifierar även Manowar´s musik och har väl alltid gjort och så mycket mer behöver man väl inte säga.

Låten jag fastnade för mest: Righteous Glory

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Lita Ford – Living Like A Runaway Låtlista:

1. Branded
2. Hate
3. The Mask
4. Living Like A Runaway
5. Relentless
6. Mother
7. Devil In My Head
8. Asylum
9. Love 2 Hate U
10. A Song To Slit Your Wrists By ( 58 Cover)

Hemsida: Lita Ford

MySpace: Lita Ford

Min recension:

Lita Ford är en amerikansk hårdrocks/heavy metal musiker/sångerska, och detta är hennes åttonde och senaste soloalbum från 2012, förutom ett live album och tre samlingsalbum. Jag har tidigare hört henne i det mycket kända bandet The Runaways, men för mig är hon nog mest känd för duetten I’d Do Anything For Love (But I Won’t Do That) med Meat Loaf. Men detta är alltså hennes soloverk och hennes åttonde då och det har jag inte hört sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så kan jag verkligen säga att jag tycker att detta är löjligt dåligt. Låtarna har alldeles för tunt material, det är tamt, det är fjantigt, det är inget driv, inget riv och det är riktigt tråkigt att lyssna på, jag fann knappat något som jag tyckte bra om här. Och det är väldigt synd när artister som verkligen har lyckats fortsätter släppa musik och det bara blir sämre och sämre, inte för att jag är något större The Runaways fan, men de var ju nyskapande och är idag stora i musikhistorien. Sen kanske jag var väldigt hård i texten ovan, men jag tycker att man kan förvänta sig något mer musikaliskt och framförallt ett starkare material än detta när det gäller Lita Ford, det känns som hon bara har släppt ett album för att få ut musik, det är inte så mycket tanke bakom det hela. Nu är det ju säkerligen inte så, men när jag lyssnar på musiken så är det enbart några få spår som jag verkligen kan uppskatta, bland annat låten jag valt som den bästa, men i övrigt så når detta max en godkänd nivå och då tycker jag att jag är snäll. Lita Ford var ju inte frontman i The Runaways, hon var ju förste gitarrist, men här så sjunger hon och hon har en bra och halvt rivig röst, men det var väl inget som imponerade djupt här heller.

Låten jag fastnade för mest: Mother

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Amberian Dawn – Circus Black Låtlista:

  1. Circus Black
  2. Cold Kiss
  3. Crimson Flower
  4. Charnel’s Ball
  5. Fight
  6. Letter
  7. I Share With You This Dream
  8. Rivalry Between Good And Evil (Instrumentell)
  9. Guardian
  10. Lily Of The Moon

Hemsida: Amberian Dawn

MySpace: Amberian Dawn

Min recension:

Amberian Dawn är ett finskt symfoniskt power metal band, och detta är deras fjärde och senaste album från 2012, förutom en demo. Jag har aldrig hört dem sen tidigare och efter att ha lyssnat på detta albumet, så känner jag mig inte så imponerad av det som jag fått höra heller. Under de senaste åren och kanske speciellt de senaste 10-15 åren så har de dykt upp massvis med symfoniska power metal band som har kvinnliga sopranos och jag börjar bli riktigt trött på att höra dem faktiskt. Dels så har jag väl inte riktigt tyckt om soundet från första början och dels så är de helt enkelt för många och för lika nu för tiden och då är det inte roligt längre. Sen finns det ju visserligen vissa som fortfarande håller riktigt hög klass av dessa banden, men det är oftast de som var med från början och inte är rena rama copycats:n som många andra har blivit efteråt när skivbolagen bara vill ha mer liknande band. Bandet startade så sent som 2006 och om de är en andra våg av genren eller copycats kan ni få bedöma själva, men jag tycker inte att de har någon högre klass direkt. Musiken i sig är självklart då symfonisk, väldigt pompös och majestätisk, precis som det ska vara inom denna genren och innehåller dessutom väldigt klassisk musik och det måste jag erkänna låter riktigt bra, det ska jag inte sticka under stolen med. Men samtidigt så tycker jag att många låtar är lite väl platta och de höjer inte direkt plattan, utan får den snarare att falla under sträcket och jag kan inte ge detta mer än godkänt. I fronten har vi då Heidi Parviainen och hon låter precis som andra kvinnliga sopranos och trots att hon är duktig på det hon gör, så är det inget som jag personligen tycker låter speciellt bra, men ska jag se objektivt på det hela så är hon ju duktig, men betyget ändras inte.

Låten jag fastnade för mest: Charnel´s Ball

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Attika 7 – Blood Of My Enemies Låtlista:

1. Crackerman
2. Serial Killer
3. Devil’s Daughter
4. Greed And Power
5. All Or Nothing
6. Lockdown
7. The Hard Cold Truth
8. No Redemption
9. Blood Of My Enemies
10. Living In Opression
11. Dying Slowly
12. Hellbound
13. War

Hemsida: Attika7

MySpace: Attika7

Min recension:

Attika7 är ett amerikanskt heavy metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2012. Jag har tidigare recenserat detta albumet på GetMetal.com, men jag hade även albumet liggandes för recension här, så jag gör en kortare version här och vill ni läsa den längre, så får ni helt enkelt trycka på länken ovan. Bandet består av: Evan Seinfeld (ex-Biohazard) på sång, den kände motorcykel-byggaren Rusty Coones på gitarr, Tony Campos (ex-Static X/Soulfly) och Dustin Schoenhofer (Walls Of Jericho/Bury Your Dead) på trummor. Nu blev jag tyvärr inte så imponerad som jag trodde att jag skulle bli av detta, det är absolut inte dåligt, men det når samtidigt inte upp till den där riktigt höga nivån som jag hade förväntat mig. Musiken i sig tycker jag har tagit tunga och melodiska delar från heavy metal, slängt in lite svängig och rytmisk groove metal och blandat ihop detta med mycket sydstatsmetal. Och med sydstatsmetal menar jag genrer såsom just groove metal, stoner metal, southern metal och så vidare, det hörs verkligen att det kommer från södern i USA. Det innehåller en helt del av deras folk musik kan man säga och väldigt mycket blues, det är på samma sätt som man kunde göra i Pantera när de fans, det var mycket sydstatsmetal över dem också. Och jag tycker att denna kombination fungerar otroligt bra i de flesta fallen och även här, men jag tycker att låtmaterialet är aningen för tunt och det låter inte riktigt så tungt, varierat och aggressivt som jag hade velat. Sen får man höra mycket sköna riff och melodier, det tänker jag inte sticka under stolen med och vad jag har läst mig till så är det en liten rolig historia om vi snackar gitarr. Evan Seinfeld är en man med stor pondus och han vet vad han håller på med, en rätt grov röst som han framför på ett självsäkert sätt både när det gäller sång och vrål, här i Attika7 så är det enbart sång i för sig. Ps. på GetMetal.com har vi halva betyg, men det har jag inte här, så det blev 3,5 av 5 där och 3 här!

Låten jag fastnade för mest: Blood Of My Enemies

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Linkin Park – Living Things Låtlista:

1. Lost In The Echo
2. In My Remains
3. Burn It Down
4. Lies Greed Misery
5. I’ll Be Gone
6. Castle Of Glass
7. Victimized
8. Roads Untraveled
9. Skin To Bone
10. Until It Breaks
11. Tinfoil
12. Powerless

Hemsida: Linkin Park
MySpace: Linkin Park

Min recension:

Linkin Park är ett amerikanskt nu-metal/alternativ band, och detta är deras femte och senaste album från 2012, förutom 2 remix-album och ett antal demo/EP-skivor. Jag har tidigare recenserat deras förra album A Thousand Suns, det albumet gav jag 2 av 5 och med detta albumet så känns det som de sakta kanske kan ta sig tillbaka till sitt ursprungssound. Nu har jag skrivit en del om detta i mina två tidigare recensioner av bandet, men debuten Hybrid Theory och andra albumet Meteora var ju ren nu-metal, rap-metal, rapcore eller vad ni nu vill kalla det, det var på kartan på den tiden och Linkin Park var ett av de banden som lyckades få till detta riktigt bra. Med tredje albumet Minutes To Midnight så fanns lite av detta kvar, men de började ändra på sitt sound rejält och med det fjärde albumet A Thousand Suns så var soundet något helt annat och jag tycker de har gått åt helt fel riktning. Med detta femte album så tycker jag att de låter som på det tredje, de har delar av deras nya tråkiga sound och de har delar av sitt gamla energiska sound, det är någon konstig kombination där. Nu har de dessutom blandat in mer elektronisk musik som är så populärt i rock:n och metal:n nu för tiden och i vissa fall funkar det riktigt bra i andra låter det riktigt illa, här i Linkin Park så tycker jag att de passar in ganska bra, det funkar med deras experimentella stil. Sen kan jag inte påstå att jag är väldigt imponerad av det jag fått höra, det är bättre än förra albumet, de kanske är på väg tillbaka, men de har en hel del att jobba på fortfarande i min mening. Vokalisterna är ju fortfarande Mike Shinoda som MC och han har väl aldrig varit mästerlig, men han funkade bra när han rapade i början av bandets karriär, det är Chester Bennington som jag tidigare har fastnat för. Han har en mjuk och len sångröst som verkligen har en fin känsla över si, men det är när han tar och skrik-sjunger som jag tycker han är som bäst, rikligt med energi, passion och han får verkligen ur sig allt och han har lite hittat tillbaks dit också och med det så avslutar vi detta.

Låten jag fastnade för mest: Victimized

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Spineshank – Anger Denial Acceptance Låtlista:

1. After The End
2. Nothing Left For Me
3. Anger Denial Acceptance
4. I Want You To Know
5. Murder Suicide
6. The Endless Disconnect
7. I Am Damage
8. Ploratio Morbus
9. Everything Everyone Everywhere Ends
10. The Reckoning
11. God Complex (Anger)
12. Motive Method Opportunity (Denial)
13. Exit Wounds (Acceptance)

Hemsida/MySpace: Spineshank

Min recension:

Spineshank är ett amerikanskt alternativ metal/industrial metal/heavy metal/nu-metal band, och detta är deras fjärde och senaste album från 2012, förutom ett samlingsalbum. Jag har följt detta bandet ända från starten, jag lyssnade personligen mycket på nu-metal när det kom och detta bandet som släppte sin debut 1998 var ett av de banden som jag lyssnade på mest. Men efter tre album så lämnade frontmannen Jonny Santos bandet 2004, då fick bandet en annan sångare under två år, men la sedan ner och Jonny Santos startade Silent Civilian och har släppt två album med det projektet och de två albumen har jag gett 5 av 5 båda två, otroligt bra album. Men jag har ändå längtat efter en återkomst i Spineshank och 2008 startade de igen och nu fyra år efter så kommer då albumet. Jag tycker att Silent Civilian albumen är snäppet bättre, men detta är absolut på en riktigt hög nivå och liknar helt klart hur Spineshank lät när det begav sig, kanske en aningen mindre nu-metal i dagens läge. Nu har jag inget emot nu-metal, det lät väldigt bra på sin tid i många band och håller än idag trots att många hatade den genren, men jag tycker att Spineshank efter alla dessa år har utvecklat sitt sound och moderniserat det dessutom och det är väl ett måste tycker jag. Men jag tror absolut att ni känner igen deras sound fortfarande och även fast jag fortfarande har kvar titelspåret från debuten Strictly Diesel, New Disease från andra albumet The Height Of Callousness och framförallt Smothered från tredje albumet Self-Destructive Pattern färskt i minnet och minns dem gärna så kommer detta albumet att funka riktigt bra. Det är samma fart, aggressivitet och driv i deras musik och de har bara fiskat fram det igen och kör på som de har gjort tidigare, men med ett utvecklat sound som jag skrev tidigare. I fronten så har vi då Jonny Santos som jag har tyckt jävligt bra om sen starten i Spineshank och självklart i Silent Civilian då, han har både en skön pipa när det gäller sång och är i sitt esse i energiskt vrålande/skrikande och gör ett riktigt bra jobb helt enkelt, punkt slut.

Låten jag fastnade för mest: Murder Suicide & Everything Everyone Everywhere Ends (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »