Badhoven – Obsession

Badhoven – Obsession Låtlista:

1. Obsession
2. Fight For Our Rights
3. Rock You Hard
4. I Will Be There
5. More Than A Life
6. Legends Of Rock
7. My Brothers Red Guitar
8. She Is So Beautiful
9. When I Found You
10. Time Doesn’t Matter At All
11. All Or Nothing

Hemsida: Badhoven

MySpace: Badhoven

Min recension:

Badhoven är ett österrikiskt progressive metal band, och detta är deras tredje och senaste album från 2013. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha hört detta albumet så tycker jag att de är helt ok, men det är inget som känns speciellt över dem eller något som imponerar något större. Musiken påminner mig om band som Rush bara för att nämna något, lägg där till lite extra tyngd och lite mer rivigt material så får ni Badhoven, men jag är väldigt kluven i en ytterligare sak gällande deras sound. Det är nämligen så att trots att de har lite tyngre och riviga inslag så tycker jag att övriga musiken är väldigt alldaglig och på gränsen till gubbig, det blir gubbrock kombinerat med heavy metal och progressiva inslag och då kan man jämföra med en annan genre som jag tycker låter ganska gubbig, nämligen aor. Det finns många exempel på gamla hårdrocks- och heavy metalhjältar som har sadlat om i slutet av deras karriärer, släppt solomaterial och låter så gubbiga och tråkiga som det bara går och det är väldigt tråkigt när det blir så. Nu startade detta bandet 2001, men kollar man på bilder av bandet så känns ju flera av dem inte direkt som ungtuppar och det är klart att man kan spela mogen musik med bravur, men detta blir som jag var inne på ovan med gubbigt och det är inte speciellt tilltalande, i alla fall i detta fallet. Sången kommer från ena gitarristen Kurt C. Greilberger och det känns som han ändå har lite krut i kroppen, men att han sällan visar på det och precis som musiken så låter han ganska alldaglig tyvärr och så mycket mer finns inte att säga.

Låten jag fastnade för mest: Ingen

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Asylum Pyre – Fifty Years Later

Asylum Pyre – Fifty Years Later Låtlista:

1. Will You Believe Me?
2. Dead In Copenhagen
3. The Frozen Will
4. These Trees
5. The Herd
6. Fisherman’s Day
7. Against The Sand
8. Any Hypothesis
9. Just Before The Silence
10. Fifty Years Later

Hemsida: Asylum Pyre

MySpace: Asylum Pyre

Min recension:

Asylum Pyre är ett franskt progressive metal/power metal band, och detta är deras andra och senaste album från 2012, förutom en demo. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så tycker jag att de är tråkiga, dåliga och har ingen passion i det de gör. Det finns substans i partier av vissa låtar, men i övrigt så känns detta väldigt oengagerat och brister i musikalisk kunskap, i variation och energi och passion och då kommer man inte långt kan jag påpeka. Att detta dessutom skulle vara progressivt har jag svårt att höra, det är ju visserligen sällan banden själva som placerar sig i olika fack, men detta är på sin höjd power metal eller för den delen vanlig heavy metal. Jag tycker att deras låtar låter antingen väldigt amatörmässiga/demoaktiga eller är fruktansvärt långsamma och ointressanta och jag förstår mig inte alls på deras sound ärligt talat. Det finns som jag var inne på lite substans i få partier på detta albumet så det är lite mer jäkla anamma och de visar på någon musikalisk känsla, med de tillfällena är väldigt få och betyget för detta kan inte bli bättre än det sämsta. Bandets vokalist heter så mycket som eller kallar sig snarare för Chaos Heidi och hon har nog en hyfsad röst egentligen, men jag förstår mig inte på hennes framförande och hennes stil, det låter bara väldigt udda och inte på ett positivt sätt, nej, detta var inget bra alls, vare sig vi pratar musik eller sång.

Låten jag fastnade för mest: Ingen

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Asgard – Outworld

Asgard – Outworld Låtlista:

1. Spirits
2. The Interceptor
3. Sound Of Shadows
4. Outworld
5. Wall Of Lies
6. Riot Angels
7. The Night Hawk
8. Cyber Control
9. Marry The Widow

Hemsida/MySpace: Asgard

Min recension:

Asgard är ett italienskt power metal/speed metal band, och detta är deras andra och senaste album från 2013, förutom två demos. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så tycker jag att de är riktigt bra och jag skulle absolut kunna jämföra dem med det amerikanska power metalbandet jag recenserade innan detta, bandet var Artlantica och hade en stark och traditionell power metal att bjuda på. Asgard ger även de ifrån sig klassiska sound med stor kraft och en majestätisk framtoning med kreativitet och variation i sin musik, lägg där på en jävla fart och ett grymt tempo med hjälp av deras speed metalinfluenser. Det är ju helt klart gitarren som står i fokus i detta bandet och vi bjuds på väldigt mycket godis av gitarristerna Albi och Dave och det bygger verkligen upp ett stabilt och otroligt bra sound. Bandets vokalist Federico ”Mace” Mazza har en kraftfull pipa som han gärna använder energisk och med falsettens hjälp ivrar sig framåt och jag har inte mycket att alls klaga på gällande varken musik eller sång. Det känns som två lika recensioner mellan detta bandet och Artlantica, men soundet är väldigt lika, båda väldigt starka och då är det ju inte så jävla konstigt, jag tror båda banden kan passa utmärkt till power metalfans därute.

Låten jag fastnade för mest: Sound Of Shadows

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Artlantica – Across The Seven Seas

Artlantica – Across The Seven Seas Låtlista:

1. 2012
2. Devout
3. Across The Seven Seas
4. You’re Still Away
5. Ode To My Angel
6. Fight For The Light
7. Demon In My Mind
8. Return Of The Pharaoh Part 3
9. Heresy
10. Nightmare Life

Facebook-sida: Artlantica

Min recension:

Artlantica är ett amerikanskt power metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2013. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så tycker jag att de är ett band som splittrar mig en del, men det är mestadels positivt. Detta är definitivt traditionell power metal med stora klassiska inslag, pompösa och majestätiska spår och kraftfull och falsettosande sång, så där har man väl inte mycket att klaga på. Vissa spår känns dessvärre ganska alldagliga och det är det som gör mig splittrad i en betygsättning angående detta bandet och detta albumet, det finns så mycket bra saker med dem, men samtidigt finns det saker som inte är bättre än någon annanstans. Men på det stora hela så känns det ändå som att de har det mesta på den positiva sidan och de bjuder inte enbart på det mest traditionella inom genren utan ger oss även riktigt sköna riff och solon och jag tycker att de har lyckats med att ge det hela en modern touch. Bandets vokalist John West imponerar inte mindre, en klassisk skolad röst med kraft i pipan och är väldigt ren och han kan även dra igång en rejäl falsett, så där finns inte mycket att klaga på över. Det jag var inne på i början känns mest som småsaker, som helhet är detta ett gediget och riktigt bra power metalalbum som jag tror det flesta skulle uppskatta och så mycket mer finns det inte att säga.

Låten jag fastnade för mest: Heresy

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Anvil – Hope In Hell

Anvil – Hope In Hell Låtlista:

1. Hope In Hell
2. Eat Your Words
3. Through With You
4. The Fight Is Never Won
5. Pay The Toll
6. Flying
7. Call Of Duty
8. Badass Rock ‘N’ Roll
9. Time Shows No Mercy
10. Mankind Machine
11. Shut The Fuck Up

Hemsida: Anvil

MySpace: Anvil

Min recension:

Anvil är ett kanadensiskt heavy metal/speed metal/power metal/thrash metal band, och detta är deras femtonde och senaste album från 2013. Jag har tidigare recenserat deras förra album Juggernaut Of Justice, det albumet gav jag 3 av 5, detta tycker jag ligger helt klart på samma nivå, jag tycker de är duktiga musiker och har säkerligen fått kämpa för att få ut sin musik, sen känns fortfarande många spår väldigt lika och musiken blir ganska idéfattig på det viset. Vill nu läsa lite mer historia angående bandet så får ni antingen googla på dem eller läsa min förra recension, men de känns som jag även skrev då som en avbild av The Big 4, alltså de fyra stora inom thrash:n, om de hade fått signat på de större bolagen och fått en liten större knuff från början så hade de säkerligen kunnat ha varit däruppe bland de andra. Men det hörs att de inte har samma kraft bakom sig och trots att de är duktiga musiker så är det något som hela tiden fattas i musiken och det gör att jag inte kan sträcka mig längre än ett bra betyg. De har en bra grund att stå på, det har både de melodiska och de tyngre sidorna, de har riff och solon med kvalitet, men det är någon som inte finns där, den där lilla extra kryddan för att verkligen stå ut från mängden och det är kanske vad som gått emot dem karriären igenom. I fronten hittar ni då Steve ”Lips” Kudlowmed en ganska kraftfull pipa och en bra röst, men det är även så med honom att han inte når riktigt ända fram och stannar lite upp, så det är genomgående i både musiken och sången, men ett bra album är detta fortfarande.

Låten jag fastnade för mest: Time Shows No Mercy

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Aldious – District Zero

Aldious – District Zero Låtlista:

1. スクラッシュ (Scrash)
2. ミスティー・ムーン (Misty Moon)
3. グラウンド・エンジェル (アルバム・ヴァージョン) (Ground Angel)
4. 夜桜 (Yozakura)
5. エスケイプ (Escape)
6. スキャビー・ハート (Scabby Heart)
7. デソレイト・ラヴ (Desolate Love)
8. レイズ・ユア・フィスト (Raise Your Fist)
9. ホワイト・クロウ (アルバム・ヴァージョン) (White Crow)
10. リピーテッドリー (Re:peatedly)
11. 菊花 (Kikka)

Hemsida: Aldious

MySpace: Aldious

Min recension:

Aldious är ett japanskt heavy metal/power metal band, och detta är deras tredje och senaste album från 2013, förutom en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så gör det mig inte speciellt ledsen, detta imponerade föga på mig. Bandets består helt av kvinnor om det nu intresserar er, som musiker är de helt ok, vi bjuds på lite sköna solon och riff, men i övrigt så tycker jag att detta är en väldigt tunn, lugn och poppig version av heavy metal. Det kommer inte riktigt igång någonstans och det blir varken speciellt tungt eller majestätiskt a la power metal, så helheten av deras musik är väldigt alldaglig och allmänt tråkig om jag ska vara brutalt ärlig. Japanerna ska nog köra på sina udda stilar inom rock och metal och låta de mest klassiska genrerna vara, de kan sin sak och ska nog låta européerna och amerikanarna göra sin sak. Jag har ärligt talat inte så mycket mer att tillägga om musiken, deras riviga riff hjälper dem inte ens upp på en godkänd nivå, så jävla tråkig tycker jag att deras musik är. Avslutningsvis har vi då bandets vokalist som heter Rino Nikaido och kallar sig för Re:NO och hon känns otroligt oengagerad, det är ingen energi eller passion i sången och känns absolut inte bekväm i rollen som heavy metal/power metal-vokalist, nu har jag läst mig till att hon annars finner sig i en pop-duo, så det kanske inte är så konstigt då, ett konstigt val av vokalist bara.

Låten jag fastnade för mest: Ingen

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Shadows Past – Perfect Chapter

Shadows Past – Perfect Chapter Låtlista:

1. Wherever I Go
2. Perfect Chapter
3. Cry No More
4. An Old Enemy
5. Ladder Of Life
6. The Scars Run Deep
7. Impressed
8. Who Am I
9. The One
10. Believe

Hemsida: Shadows Past

MySpace: Shadows Past

Min recension:

Shadows Past är ett svenskt melodiskt heavy metal band från Nacka, och detta är deras fjärde och senaste album från 2013, förutom en demo. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så kan jag säga att de är instrumentellt kunniga och hyfsat kreativa, men texterna känns fruktansvärt klyschiga och fjantiga och det förstör en hel del för helheten. Nu lyssnar jag inte in mig totalt på texterna i alla band, men fastnar man i vissa texter och inte tycker om dem så fäster det sig fast, så är det i alla fall för mig och inte detta fallet så var det ingen höjdare med andra ord. Men i vilket fall som helst så är musiken självklart melodisk och den är till största delen väldigt tung och där hittar vi ju inga fel, men trots medlemmarnas kunskaper så tycker jag inte att detta är något extraordinärt utan de låter bra, men det ger mig inte så mycket ärligt talat. Jag kommer visserligen sätta dem över godkänt, inte för att vara tjatig, men det finns många sämre musiker så inte kan få fram såpas här bra kvalitet och det är ju klart att bandet ska ha cred för det, sen vill jag ha något mer ifrån dem, det ska jag inte sticka under stolen med. Om jag har förstått det hela rätt så har bandet haft ett uppehåll, eller åtminstone inte arbetat så hårt med bandet de senaste åren, de startade visserligen 2000, släppte debuten samma år, andra kom 2001 och tredje 2002, men sen har de bara varit en demo 2006 tills detta albumet kom 11 år efter förra albumet, varför vet jag inte, hur de tidigare alsterna låter vet jag inte heller, men jag tror att ett framtida album kan låta riktigt bra. Men då önskar jag mig ett bättre textförfattare än såhär, för det störde jag mig verkligen på i en hel del låtar, i vilket fall som helst så är det Ola Halén som framför dem och han har en typisk heavy metal-röst med helt ok kraft och han låter bra, kanske lite mer att önska där, men det låter som skrivet bra.

Låten jag fastnade för mest: Ladder Of Life

Av mig får albumet:

Read Full Post »

VaLor – The Yonder Answer

VaLor – The Yonder Answer Låtlista:

1. The Journey Begins (Intro)
2. The Answer’s Yonder
3. Crossroads
4. The Guides
5. Follow Me
6. The Bravest Of Them All
7. Choices
8. One Hand Red
9. H.U.M.A.N.
10. Inner Nature

Hemsida: VaLor

MySpace: VaLor

Min recension:

VaLor är ett grekiskt epic metal/heavy metal/power metal, och detta är deras andra och senaste album från 2013, förutom en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så tycker jag att de är professionella men så mycket mer än så ger dig mig inte tyvärr, i alla fall inte om man ser på albumets helhet. Jag tycker att vissa spår står ut lite från mängden, dels som den jag valde som bästa nedan, den har har mer känsla och är mer modern än flera andra spår och det uppskattar jag absolut. Sen är detta traditionell heavy metal med en mäktig/majestätisk/kraftfull känsla hela vägen och absolut inget fel på det, men här ger dig inte ifrån sig varken något otroligt kvalifikativt eller för den delen något originellt och det är oftast det som styr mitt betygsättande gällande heavy metal band, för det finns ju så otroligt många. Det är ju det här, man bjuds varken på några direkta överraskningar eller får ur någon wow-effekt, det är bra, det är stabilt, det är professionellt och det är vad det är, men för mig så blir det inte bättre än godkänt av ett sådant album. Jag vet inte riktigt om jag har något mer att säga om musiken i sig, 10 spår på 41 minuter och då är första spåret ett intro och sjätte spåret ett mellanspel, så ett ganska snålt verk ändå. Slutligen har vi då bandets vokalist som i detta fallet heter så mycket som Vaggelis Krouskas och han har en helt ok kraft men en ganska så tråkig röst ärligt talat och han är inte något som får betyget att stiga, så kan vi väl uttrycka oss.

Låten jag fastnade för mest: The Guides

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Saints ‘N’ Sinners – Saints ‘N’ Sinners

Saints ‘N’ Sinners – Saints ‘N’ Sinners Låtlista:

1. Renegade Lawmakers
2. Max Schreck
3. One For The Road
4. Lost Horizons
5. Doomsday Dreaming
6. One Glorious Night
7. Psycho Mansion
8. Snake Eyes
9. Seven Years In Hell
10. Saints ‘N’ Sinners

Hemsida: Saints ´N´ Sinners

MySpace: Saints ´N´ Sinners

Min recension:

Saints `N´ Sinners är ett turkiskt heavy metal/power metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2013. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så tycker jag att de stabila och gör bra heavy metal, men de är inget band som överraskar på något sätt och de gör inget utöver det vanliga. Sen tycker jag mig inte göra så mycket från power metal:n´s värld, det är klart att det finns klassiska tendenser och vissa låtar är sådär skönt majestätiska som den genren verkligen kan få till, men på det stora hela så är detta klassisk heavy metal för mig. Det är tungt och melodiskt och innehåller ett rivigt sound a la hårdrock och jag har inte så mycket att klaga på över deras grundsound, men det är som jag var inne på ovan att det är dåligt med överraskningar och det är ingen större variation över albumet heller. Jag skulle kunna säga att såhär låter heavy metal på 2010-talet, det är radiovänligt, det är stabilt och det är professionellt, men så mycket mer än så ger det mig inte ärligt talat. Ska man prata decennier så var väl många av de klassiska genrerna som störst på 80-talet och i dagens läge så låter banden annorlunda, det är klart att det är band som mer anammar 80-talets sound helt och hållet eller tar det och modernisera det, men de flesta banden låter precis som detta idag. Det är inget större fel på det, men jag kommer ju inte ge sådana här album mer än ett bra betyg, då måste jag ha något mer från dem, en otroligt gitarrist eller vokalist eller någon influens som höjer musiken till en högre nivå. I vilket fall som helst så heter bandets vokalist Mehmet Kaya och är en typisk heavy metal-vokalist med en kraftfull pipa som låter bra i både de lägre tempona och när han tar i för fullt och han håller sig inom samma betyg som musiken gör.

Låten jag fastnade för mest: Doomsday Dreaming

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Sacred Gate – Tides Of War

Sacred Gate – Tides Of War Låtlista:

1. The Coming Storm (Instrumentell)
2. The Immortal One
3. Tides Of War
4. Defenders (Valour Is In Our Blood)
5. Gates Of Fire
6. Never To Return
7. The Final March instrumental
8. Spartan Killing Machine
9. Path To Glory
10. The Battle Of Thermopylae

Hemsida: Sacred Gate

MySpace: Sacred Gate

Min recension:

Sacred Gate är ett tyskt heavy metal/power metal band, och detta är deras andra och senast släppta album från 2013, förutom en EP-skiva. Jag har tidigare recenserat deras förra album When Eternity Ends, det albumet gav jag 2 av 5 och även fast det i min förra recension verkade som jag har något emot klassisk heavy metal och så verkligen inte är fallet, så kvarstår det mesta jag skrev då. Det var inte så mycket jag skrev överhuvudtaget, men musiken känns fortfarande väldigt alldaglig och vanlig att man inte får nog större kick av att höra det. Det finns fortfarande knivskarpa riff som ger lite mer energi till vissa låtar, men rent allmänt så känns det inte som att de har utvecklats något kopiöst sen sist och det är ju faktiskt så sent som förra året som debuten kom. Det är absolut klassiskt tung och melodisk heavy metal som görs på en professionellt och stabilt sätt, men det är få överraskningar och dåligt med variation över hela albumet och det som räddar dem från ett dåligt betyg är just riffen och några riktigt riviga solon, men det är också det ända i min mening. Sen har de tendenser att sväva in på power metal och få till det där mäktiga soundet från den genren, men tyvärr är det inte mycket av den varan och inget som utmärker sig alls. Jim Over i fronten imponerar fortfarande föga på mig, ingen direkt kraft i pipan och en allmänt tråkig röst som inte bättrat sig på ett år, så betyget från debuten kvarstår även på detta andra albumet.

Låten jag fastnade för mest: The Final March

Av mig får albumet:

Read Full Post »