Majestic Dimension – Bringers Of Evolution

Majestic Dimension – Bringers Of Evolution Låtlista:

1. A Larger Lie
2. Walls Of Tragedy
3. Broken
4. Devil’s Triangle
5. Bringers Of Evolution
6. In Silence
7. Breaking Point
8. Days Before The End
9. Final Century

Hemsida/MySpace: Majestic Dimension

Min recension:

Majestic Dimension är ett svenskt power metal band från Göteborg, och detta är deras debut och ända släppta album, förutom en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så tycker jag att de är helt ok, men jag tycker det finns för mycket brister för ett bra betyg ärligt talat. Det är power metal ut i fingerspetsarna, det är mäktigt, majestätiskt, pompöst eller vad ni nu vill använda för ord, men de har i alla fall genrens element i sin musik och det är ju en bra början. Men jag tycker samtidigt att låtarna är alldeles för klena för att finna sig inom just power metal, de behöver mer av just power, kraft och energi saknas på många spår och under bara 9 spår på föga 37 minuter så behöver jag mer än såhär för att uppskatta detta. De livar upp det hela med sköna gitarrsolon på vissa håll, men tyvärr hjälper det väldigt lite och betyget ändrar sig absolut inte på grund av detta, endast godkänt får detta från min sida. Jag blev nästan besviken även fast jag aldrig hört dem innan och inte hade några förväntningar, men jag tänkte nog metal och Göteborg, det brukar ju låta riktigt bra, sen är det klart att det finns undantag och detta bandet verkar tillhöra detta undantag. Bandets vokalist Lars Göran Nyström imponerar dessutom inte på mig, en typiskt röst för genren, men jag sitter hela tiden och stör mig på hur han låter, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det hela, men det är inte hans teknik, snarare hur hans röst framförs. Det känns lite kryptiskt av mig, men jag vet inte hur jag ska få fram vad jag tycker om rösten, så ni får väl helt enkelt lyssna själva och få er en egen uppfattning, detta bandet imponerade då inte på mig, varken musiken eller sången.

Låten jag fastnade för mest: Bringers Of Evolution

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Deep Purple – Now What!

Deep Purple – Now What! Låtlista:

1. A Simple Song
2. Weirdistan
3. Out Of Hand
4. Hell To Pay
5. Body Line
6. Above And Beyond
7. Blood From A Stone
8. Uncommon Man
9. Après Vous
10. All The Time In The World
11. Vincent Price
12. It’ll Be Me

Hemsida: Deep Purple

MySpace: Deep Purple

Min recension:

Deep Purple är ett brittiskt hårdrocks/heavy metal/psychedelic rock/blues-rock/progressive rock band, och detta är deras nittonde och senaste album från 2013, förutom en mängd live album och samlingsalbum. Jag har ju självklart hört dem förut, men jag kan inte påstå att de är ett band som jag har följt genom deras karriär, dels så startade de redan 1968, jag är född 1985 och sen har jag inte fastnat för dem något större förutom deras större hits då kanske. Men nu har jag då fått chansen att lyssna in mig på ett helt och färskt album med dem och se om de fortfarande är något att ha, nu har de en medlem från 1968 och två från 1969 kvar i bandet, så de borde ju ha sitt grundsound kvar. De övriga medlemmarna äntrade bandet 1994 samt 2002 och soundet låter ju inte som det gjorde på 70- och 80-talet kanske, men de har absolut kvar sina rötter som i min mening framförallt kommer i blues:n´s värld, men detta är för mig tung heavy metal med progressiva inslag. Jag tycker fortfarande att bandet har skärpan att klara sig in i 2010-talet, de känns inte som ett band som borde ha lagt av som många andra gamla rockrävar, men det kanske bara är jag. Men detta är för mig otroligt stabilt och professionellt, men samtidigt kreativt och varierat och görs på riktigt hög nivå fortfarande, så varför skulle inte betyget visa på detta. En del låter påminner mig mer om simplare, mer rivig och svängig hårdrock a la 70-tal och denna variation både på och emellan låtarna är riktigt skön måste jag säga och det är ju ännu ett plus såklart. Bandet har ju bytt lite medlemmar genom åren, mellan 1976 och 1984 fanns dessutom inte bandet, så i fronten som vokalist har funnits lite olika, men en av de som gick med bandet 1969 är den som frontar bandet nu, nämligen Ian Gillan. Jag tycker att hans röst fortfarande håller än idag och det finns en professionalitet och stabilitet även där, han har även en personlighet och en karaktär i rösten som jag verkligen tycker om, så detta är ett band som inte passerat sitt bäst-före-datum i min mening och det är ändå 45 år sedan de blev till, det är inte illa pinkat.

Låten jag fastnade för mest: Après Vous

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Dreamtale – World Changed Forever

Dreamtale – World Changed Forever Låtlista:

1. The Shore
2. Island Of My Heart
3. Tides Of War
4. We Have No God
5. The Signs Were True
6. The Heart After Dark
7. Join The Rain
8. Back To The Stars
9. World Changed Forever
10. My Next Move
11. Dreamtime
12. Destiny’s Chance

Hemsida: Dreamtale

MySpace: Dreamtale

Min recension:

Dreamtale är ett finskt power metal/heavy metal/speed metal band, och detta är deras sjätte och senaste album från 2013. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så tycker jag att de är bra, men jag hör samtidigt inget som imponerar direkt på mig, utan de kan sin sak, men gör det inte med någon större passion. Det är majestätiskt och pompigt som power metal brukar vara, tungt och melodiskt som heavy metal brukar vara och det är snabbt och till viss del tekniskt a la speed metal, så det innehåller absolut element från dessa ovanstående genrer, men det är inget som får dem att stå ut från mängden. De låter verkligen som ett klassiskt band inom dessa genrer, det känns som de styrs mycket av keyboarden och det är ju många band som gör, men jag uppskattar nog mer om bandet har en eller för den delen två kreativa gitarrister och det är det instrumentet som bygger upp musiken och för dem vidare. Jag har inget emot keyboarden, men i många spår så styr dem som sagt och de andra faller lite i bakgrunden och det är synd, framhäv istället de andra instrumenten och ge keyboarden en roll som ger musiken ett större djup istället. Nu innehåller detta albumet även starkare spår där keyboarden inte alls hörs lika tydligt, så det är inte enbart negativt här, utan jag tycker att de har ett klassiskt, stabilt och professionellt sound, det tänker jag inte ta ifrån dem. Bandets vokalist Erkki Seppänen är en typiskt vokalist för ett sådant här band, en stark och falsettosande stämma med mäktiga toner och jag har inte mycket att klaga på över honom alls faktiskt.

Låten jag fastnade för mest: Back To The Stars

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Cloudyhead – Abstraction

Cloudyhead – Abstraction Låtlista:

1. Something
2. Anxiety
3. Smile
4. Timepiece
5. Archon
6. Remedies
7. DEADLY OUCH feat. Sithu Aye
8. Aliens Made Of Wood
9. Oaken
10. The Argument Of Periapsis feat. Plini

Hemsida: Cloudyhead

Min recension:

Cloudyhead är ett amerikanskt progressive metal/djent/jazz band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2012. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så tycker jag att de är bra, men det blir lite för mycket av det goda kanske, det är nog det bästa sättet att beskriva det som. De pendlar väldigt starkt mellan progressive och teknisk metal till jazz-partier och det är en väldigt tydlig gräns däremellan och det blir lite som att det är två sound som kolliderar snarare är smälter ihop. Jag kan verkligen uppskatta deras musikaliska, deras kreativa och deras tekniska kunskaper, de kan verkligen spela sina instrument och göra otroligt bra musik, men det känns snarare som ett hopkok av sound än ett sammansatt ett och det stör jag mig tyvärr på. Just djent som ni säkerligen känner igen från svenska Meshuggah som jag dessutom nämnde tidigare i en annan recension idag, den genren är ju väldigt experimentell och väldigt extremt och det har jag absolut inget emot. Men här så blir det lite väl spretigt för att få ett sammansatt sound och i ett flertal låtar så förstör detta det hela för mig och det är väldigt synd när jag tycker att de är otroligt duktiga för övrigt. Sen kanske det är för att det är just jazz som de kombinerar som gränsen blir så tydligt, inget ont om jazz, men här blir det verkligen två helt olika världar och det funkar inte för mig, åtminstone inte på vissa spår. Som helhet så vill jag självklart ge detta ett bra betyg ändå, men det kommer inte upp i ett riktigt bra tyvärr, men ett framtida album kan säkerligen bli snäppet bättre, vi får väl hoppas på det bästa. Ps. Det mesta är instrumentellt, därför nämner jag inget om en vokalist.

Låten jag fastnade för mest: Archon

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Punchline – Superfly

Punchline – Superfly Låtlista:

1. Intro
2. Superfly
3. Get Lost
4. Killing Me
5. I’m Running
6. Rack’n Ruin
7. Mad Monday
8. Can’t Reply On It
9. Speak to Me
10. Fly Away
11. Never Give Up
12. Would

Hemsida/MySpace: Punchline

Min recension:

Punchline är ett tyskt hårdrocks/alternativ metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2012. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så kan jag inte påstå att jag är djupt imponerad direkt, de låter väldigt alldagligt. Bandet består bland annat av en gammal Warrant-medlem och en U.D.O.-medlem, men det tycker jag inte hjälper dem något direkt, man kan väl säga att de har plockat in en hel del punk, en hel del hårdrock och lite heavy metal och satt ihop ett sound av detta. Men ändå så tycker jag att de är rätt så tråkiga att lyssna på rent allmänt, det känns inte som att de har hittat ett framgångsrikt sound överhuvudtaget. De har tagit lite vad som är populärt och vad som funkar på allmän radio och det är varken spännande eller speciellt givande att lyssna på utan jag ger detta ett godkänt betyg, men absolut inte mer än så. Bandets vokalist Jörg Juraschek låter även han väldigt alldaglig, det är inget större fel på rösten, men jag tycker inte att han är bättre än bandets musik och så mycket mer har jag faktiskt inte att säga om detta.

Låten jag fastnade för mest: Can’t Reply On It

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Monolith – Fragments

Monolith – Fragments Låtlista:

1. 1:4:9
2. Lambs
3. Blind
4. False
5. Cyanide
6. Sense Of Self
7. Life
8. Mushroom Blue

Hemsida/MySpace: Monolith

Min recension:

Monolith är ett serbiskt industrial metal/progressive metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2012. Jag har aldrig hört dem sen tidigare och det är nog dessutom det första serbiska metalbandet som jag någonsin har hört nu och efter att ha lyssnat på detta albumet så tycker jag att de är ganska så intetsägande ärligt talat. Man hör ju att detta ett band med tunga riff och ett pumpande sound och låter som ett typiskt industrial metalband helt enkelt, men jag tycker att de varierar sin musik alldeles för dåligt och det är rätt så enformigt rakt igenom och dessutom till större delen instrumentellt och i detta fallet gör det inte saken bättre. Det finns väldigt lite fakta om bandet, så jag antar att detta är debuten ifrån dem, rätta mig gärna om jag nu har fel, men i och med så lite info så vet jag inte vad bandets vokalist heter, men han märks väldigt sällan och när han väl märks så är det inte många ord han får ur sig och det låter inte speciellt bra heller. Jag tröttnade väldigt snabbt på detta bandet och har därför väldigt lite att skriva om dem som ni kanske förstår, de har ett grundsound som skulle kunna låta riktigt bra om de hade en större variation och mer energi i sig och dessutom en vokalist som är mer tongivande, men nu är inte så fallet och då blir betyget som det blir.

Låten jag fastnade för mest: Ingen

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Kunvuk – Consume Rapture

Kunvuk – Consume Rapture Låtlista:

1. Rapture Pt 1 (Incite)
2. Teeth Swallower
3. Nakusa
4. Taped
5. In The Mouth Of Elephants
6. Consume
7. Rapture Pt 2 (Respond)
8. Become Monster
9. Nights (Prelude To Empty)

Hemsida: Kunvuk

MySpace: Kunvuk

Min recension:

Kunvuk är ett australiensiskt tekniskt groove metal band, och detta är deras andra och senaste album från 2012, förutom en demo. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så tycker jag att de är gött schizofrena i både musiken och sina personligheter. Det är absolut groove metal detta, men jag tycker att de har influerats från lite alla möjliga håll och jag satt och funderade på band som jag kunde jämföra dem med och band som kom upp var Lamb Of God gällande groove:n, men även Mudvayne med allt från groove till nu-metal och progressive och även lite hed (P.E.) med mer rapcore. Så nu kanske ni förstår varför jag kallar detta för schizofrent, de har element från en hel del olika genrer, stilar och sound och de pendlar ständigt dem emellan samt i takt och tempo, så detta är minst sagt progressivt i min mening. Att man sätter tekniskt före groove metal är på samma sätt som tekniskt death metal för att ta ett exempel, det är mer koncentrerat på den tekniska delen av framförallt gitarrerna och det är ännu en signum för detta bandet. Jag skulle nästan vilja kalla detta för djent som våra svenska Meshuggah har fört fram, men då krävs det mer extremiteter kanske, men de är absolut där och sniffar. Bandets vokalist och gitarrist David Hartkänns minst lika schizofren som musiken, men jag gillar hans energiska vrål-skrik och han har absolut en personlighet i sitt framförande, påminner ibland om System Of A Down´s Serj Tankian om man ska jämföra med någon. Allt som allt så är detta progressivt, experimentell och extremt och jag gillar det jag hör såpas mycket att jag kommer att ge detta ett riktigt bra betyg.

Låten jag fastnade för mest: Become Monster

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Devilicious – The Esoteric Playground

Devilivious – The Esoteric Playground Låtlista:

1. Love Explosion
2. Succubus
3. Hollywood
4. Post Mortum
5. Cock Blocker
6. Red Head In Bed
7. In Seth
8. Route 666
9. 1776
10. Delusion
11. Here Comes The Blues
12. This World Is Old

Hemsida/MySpace: Devilicious

 

Min recension:

Devilivious är ett svenskt stoner rock/stoner metal band från Göteborg, och detta är deras andra och senaste album från 2012, förutom två EP-skivor och ett samlingsalbum av dem. Jag har tidigare recenserat deras förra album The Asylum Gospels, det albumet gav jag 4 av 5, detta albumet tycker jag inte gör att jag behöver ändra något från förra recensionen egentligen. Jag tycker att de fortsätter med sin sköna stil även på detta andra album och de är nog ett namn att räkna med i framtiden skulle jag tro. Jag jämförde då med deras stadsvänner Graveyard och det gör jag även nu, det finns helt klart ett gemensamt sound dem emellan och det är ju inte fy skam i om med att jag som många andra har hyllat just Graveyard. Sen tycker jag att Devilicious är snäppet under dem, men när de släpper två sådana här jämna och bra album så är de absolut på väg att ta sig fram lika starkt som nämnda bandet och det är ju en ett väldigt bra betyg. Det osar verkligen 70-tal över deras musik, mycket psychedliskt och mycket blues i denna rock/metal och det svänger rejält från alla håll och ett sådant sound går ju inte att inte tycka om. Det mesta av dagens rock och metal kommer ju från blues:n´s värld, så den borde man ju verkligen anamma i dagens sound och det har ju minst sagt detta bandet gjort. Det finns väl inte så mycket mer att säga angående musiken, vill ni läsa mer så kan ni lika gärna läsa min förra recension över bandets debut och tycker ni om just debuten så lär ni även tycka om detta och även Graveyard såklart. Avslutningsvis så har vi bandets sångare Mikael Jacobsson som är en riktigt rocker och det visar han både med sin röst och med sitt framförandet och han passar helt klart till bandets sound och that´s that.

Låten jag fastnade för mest: Route 666

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Demon – Unbroken

Demon – Unbroken Låtlista:

1. Prey (Intro)
2. Prey
3. Shine A Light
4. Unbroken
5. Wings Of Steel
6. Feel Your Head With Rock
7. Take Me To Your Leader
8. Private Lives
9. We Can Make It
10. What About The Night
11. I Still Believe

Hemsida: Demon

MySpace: Demon

Min recension:

Demon är ett brittiskt heavy metal/hårdrocks/progressive rock band, och detta är deras tolfte och senaste album från 2012, förutom två EP-skivor, ett livealbum och tre samlingsalbum. Jag har aldrig hört dem sen tidigare vad jag kan påminna mig om, men efter att ha lyssnat på detta albumet så tycker jag att de är bra, men det var inget överdrivet bra över dem. De har spelat sedan 1979, de hade visserligen en paus mellan 1992 och 2001 och det har gått igenom mängder av medlemmar genom åren men de har ändå erfarenhet och kunskap för att kunna släppa musiken med stor kvalitet. Men det känns mest som att de safe:ar och gör det de kan bra och stabilt men bjuder oss inte på så mycket mer än så tyvärr, det tar inte det hela ett steg längre så att säga. Det känns som att de har tagit heavy metal från framförallt 80-talet och moderniserat det hela lite med dagens hårdrocks med ett gött riv, men i övrigt så märker man inte av mycket av det progressiva och musiken känns ganska simpel om jag ska vara riktigt ärlig och det var inte vad jag hade väntat mig. Ser man över hela albumet så får jag som jag var inne på ovan ett stabilt intryck, de vet vad de gör, men jag saknar spets och ett jävla anamma för att riktigt bli imponerad, dessutom känns vissa spår otroligt klyschiga och det stör mig. Bandets vokalist Dave Hill har en bra röst, men det är inget som ger mig gåshud direkt och det är väl så hela plattan känns, det är bra, det är stabilt, men det är inget extra utöver det vanliga.

Låten jag fastnade för mest: Wings Of Steel

Av mig får albumet:

Read Full Post »

AxeHammer – Marching On

AxeHammer – Marching On Låtlista:

1. Walk Into The Fire
2. The Dragons Fly
3. Swing The Steel
4. Midnight Train
5. Fire Away
6. Demon Killer
7. Cemetary
8. Flesh Machine

Hemsida: AxeHammer

MySpace: AxeHammer

Min recension:

AxeHammer är ett amerikanskt heavy metal/power metal band, och detta är deras andra och senaste album från 2012, förutom två demos och en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så tycker jag inte att de är speciellt bra, de har en hel del att jobba på för att få ihop en bra album. Ibland tycker jag att band förfinar sitt sound alldeles för mycket och ibland är det tvärtom att de låter alldeles för risigt och det är väl så jag känner här, det låter ungefär som att de har spelat in detta i sin egna källare och jag antar att så är inte fallet. Det passar vissa sound att låta sådär demoaktigt, en del thrashband gör det med bravur, men här låter det bara riktigt illa och det känns inte som att de har haft någon producent eller för den delen än duktig sådan till denna plattan, det känns som de har knapat ihop den själva. Det som lite står ut från mängden är Jerry Watt på gitarr, några riktigt sköna solon och riff som skär igenom musiken, men i och med det taskiga ljudet så förstörs det mesta av det också, jag sitter bara och stör mig på ljudbilden. Jag tror ärligt talat att det mesta kunde ha låtit åtminstone ett snäpp bättre om de hade snyggat till ljudet, sen tycker jag visserligen att musiken är ganska alldaglig om man bortser från gitarren då, så det hade väl inte gjort någon enorm skillnad heller. Sen har de tagit tid för dem för att få ihop detta, första demon kom 1983, nästa 1988 och en EP tio år senare, debutplattan kom inte förrän 2005 och nu detta andra 7 år senare då, men ändå inget bättre sound. Bandets vokalist Kleber Mandrake är jag inte speciellt imponerad av heller för den delen, känns mest som han försöker härma någon annan vokalist men inte riktigt lyckas, jag är inte imponerad över helheten alls som ni säkerligen nu förstår.

Låten jag fastnade för mest: Ingen

Av mig får albumet:

Read Full Post »