Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2012

Go Radio – Close The Distance Låtlista:

1. I Won’t Lie
2. Baltimore
3. Collide
4. Go To Hell
5. Lost And Found
6. Close The Distance
7. What If You Don’t
8. Things I Don’t See
9. The Ending
10. Over Me
11. Hear Me Out

Hemsida: Go Radio

MySpace: Go Radio

Min recension:

Go Radio är ett amerikanskt pop-punk/alternativ rock/pop-rock/indie rock band, och detta är deras andra och senaste album från 2012. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så tycker jag att de är helt ok, det är något som får mig att vilja lyssna på dem och något som får mig att tröttna på dem direkt kan man säga. Jag tycker dessutom att man kan jämföra dem rättvist med bandet jag recenserade innan som heter Ben Folds Five, det är liknande musik helt klart förutom den skillnaden att man hör mer musikalitet och personlighet i sången här än vad man gjorde i det bandet. Sen tycker jag att en del av musiken här saknar fantasi, musikalitet och kreativitet här också, men den bristen var mycket större på det andra bandet helt klart. Det blev väldigt populärt med den så kallade piano rock:n för några år sen, då kom band som Maroon 5, The Fray med mera och jag tyckte att mycket av det som de gjorde lät bra då, tyvärr är det ju så att när en stil blir populär så pumpar bolagen ut dessa band till tusen och många av dem är ju inte speciellt bra, så är det ju bara. Hade jag haft halva betyg så hade jag nog gett detta bandet 2,5 av 5 för detta albumet, men nu är ju inte så fallet och 3 av 5 känns tyvärr lite väl givmilt, så kreativt och musikaliskt är inte detta, det är bara en del låtar som överraskar. Annars är detta också simpel och klyschig musik som inte ger en speciellt mycket om man ser på helheten och det är inte värt mer än ett godkänt betyg i min mening. Bandets vokalister heter Jason Lancaster och jag tycker att han drar in en i musiken på vissa låtar, han har mer andra ord en personlighet i rösten, sen försvinner den helt och hållet på vissa spår tyvärr, så han får inte heller ett bättre betyg än ett godkänt.

Låten jag fastnade för mest: What If You Don´t

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Ben Folds Five – The Sound Of The Life Of The Mind Låtlista:

1. Erase Me
2. Michael Praytor, Five Years Later
3. Sky High
4. The Sound Of The Life Of The Mind
5. On Being Frank
6. Draw A Crowd
7. Do It Anyway
8. Hold That Thought
9. Away When You Were Here
10. Thank You For Breaking My Heart

Hemsida: Ben Folds Five

MySpace: Ben Folds Five

Min recension:

Ben Folds Five är ett amerikanskt alternativ rock/piano rock band, och detta är deras fjärde och senaste album från 2012, förutom två samlingsalbum. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så tycker jag att de är riktigt tråkiga, dåliga och intetsägande och det fanns extremt få saker som fick mig glad över detta bandet. Dels så är musiken otroligt simpel och jag hade förväntat mig något mer musikaliskt än detta, piano kan tillföra mycket till rockmusik och göra den riktigt intressant, men detta är långt ifrån intressant enligt mig. Jag tycker att musiken är fantasifattig, simpel och klyschig och den ger mig helt enkelt inget, utan det är bara tråkig musik som försvinner lika fort som jag har hört på låtarna, om inte ännu snabbare. Jag känner mig själv helt fantasifattig när det gäller att skriva om bandet, jag tycker bara att detta albumet och detta bandet var otroligt tråkigt att lyssna på och är inte värd min tid egentligen så jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om dem, detta blir nog min tråkigaste recension på grund av detta. Bandets sångare heter i vilket fall som helst Ben Folds, han sjunger och spelare piano/keyboard och så jag har skrivit om musiken så kanske ni förstår att jag inte är imponerad av sången heller, tråkig, intetsägande och inte speciellt bra och mer har jag inte att säga.

Låten jag fastnade för mest: Ingen

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Tygers Of Pan Tang – Ambush Låtlista:

1. Keeping Me Alive
2. These Eyes
3. One Of A King
4. Rock & Roll Dream
5. She
6. Man On Fire
7. Play To Win
8. Burning Desire
9. Hey Suzie
10. Mr. Indespensable
11. Speed

Hemsida: Tygers Of Pan Tang

MySpace: Tygers Of Pan Tang

Min recension:

Tygers Of Pan Tang är ett brittiskt heavy metal/hårdrocks band, och detta är deras tionde och senaste album från 2012, förutom tre EP-skivor, fyra live album och fyra samlingsalbum. Jag tror att detta bandet är precis som bandet i min senaste recension var, jag är mer känd med bandnamnet än musiken i fråga, då var det tal om brittiska Marillion som släppte sitt 17:e album och nu är det då brittiska Tygers Of Pan Tang som släpper sitt 10:e, så det är lite konstigt att jag inte är mer ”inlyssnad” på dessa band när de har släppt såhär mycket album. Men i vilket fall som helst så har jag nu lyssnat på detta albumet och jag tycker att de är bra, men det räcker inte ända fram i min mening, något saknas för dem helt enkelt. Jag tycker däremot att de har en härlig energi som smittar av sig, något som många andra band saknar, så där har de ett plus faktiskt, men annars så tycker jag att de har lite svårt för att sätta en rak kurs, de vet inte riktigt om de ska lägga på tyngden och det melodiska gitarr-liret a la heavy metal eller varit mer enkla, raka och riviga a la hårdrock och vissa spår liknar mer ett gubbigt aor-sound och då försvinner mitt intresse tyvärr. Nu är absolut inte alla spår sådana, utan de finns de som har en rejäl dos av härlig tyngd, ett tjockt ljud och riktigt sköna riff eller för den delen de som river loss ordentligt med ett jävla driv och energin som jag var inne på tidigare och det är just de spåren som håller uppe betyget. Bandets vokalist heter Jacopo Meille och han är väl en av dem som för fram denna energin, han är energisk i sitt framförande och har en ganska typisk rockröst så drar igång musiken på ett skönt sätt. Ska man se på helheten så tar sig varken musiken eller sången till ett högre betyg än ett bra ett, nu har de spelat ihop länge trots några medlemsbyten, så det känns fel att skriva att de har en del att jobba på, men de kanske har haft sin bästa tid redan, vad vet jag.

Låten jag fastnade för mest: Man On Fire

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Marillion – Sounds That Can’t Be Made Låtlista:

1. Gaza
2. Sounds That Can’t Be Made
3. Pour My Love
4. Power
5. Montréal
6. Invisible Ink
7. Lucky Man
8. The Sky Above The Rain

Hemsida: Marillion

MySpace: Marillion

Min recension:

Marillion är ett progressive rock/neo-progressive rock/alternativ rock/pop-rock band, och detta är deras sjuttonde och senaste album från 2012, förutom mängder av live album och samlingsalbum. Jag tror aldrig att jag har hört ett helt album från dem sen tidigare, bara enstaka låtar då och då, de är nog ett sådant band som jag har hört namnet på mängder med gånger, men inte gett mig in i deras musik direkt, men nu har jag lyssnat på detta albumet och jag tycker att de är helt ok, men jag tror att jag har svårt för brittiska progressiva band av någon anledning. Jämför man med till exempel amerikanska Dream Theater så finns där hela tiden en strävan framåt, det är spänning och variation och en otrolig musikalitet och jag tycker att det är en helt annan stil med brittiska progressiva band, de får inte riktigt till det av någon konstigt anledning. Nu ska vi visserligen inte dra alla över en kant, det finns givetvis bra brittiska sådana här band också, men rent generellt så är det en viss skillnad på de brittiska eller kanske europeiska då och de amerikanska och jag tycker bättre om de amerikanska faktiskt. Nu är just Dream Theater mer åt progressive metal och Marillion mer åt progressive rock, men DT har väldigt varierad musik och tar absolut in rock i sin musik också, så jag tycker att banden är jämförbara ändå. I vilket fall som helst så tycker jag att Marillion´s musik är för platt och inte speciellt spännande att lyssna på, man kan säga att de spelar halvt varierad och halvt komplex pop-rock istället, för detta är väldigt poppigt för mig och inte alls så intressant som jag trodde att det skulle vara. Utan att kunna mycket om deras 17 album långa karriär såhär långt så kanske de är ett band som borde ha lagt ner på topp, rätta mig gärna om jag har fel, men bäst-före-datumet har nog gått ut för dem. Bandets vokalist Steve Hogarth har en väldigt harmonisk och lugn röst och vill man somna så är nog den rösten otroligt fridfull minst sagt, men så spännande är den inte, så musiken och sången får samma betyg från mig, godkänt.

Låten jag fastnade för mest: Invisible Ink

Av mig får albumet:

Read Full Post »

The Killers – Battle Born Låtlista:

1. Flesh And Bone
2. Runaways
3. The Way It Was
4. Here with Me
5. A Matter Of Time
6. Deadlines And Commitments
7. Miss Atomic Bomb
8. The Rising Tide
9. Heart Of A Girl
10. From Here On Out
11. Be Still
12. Battle Born

Hemsida: The Killers

MySpace: The Killers

Min recension:

The Killers är ett amerikanskt indie rock/alternativ rock/post-punk revival/heartland rock band, och detta är deras fjärde och senaste album från 2012, förutom ett live album, ett samlingsalbum, en EP-skiva och en demo. Jag har hört dem flera gånger sen tidigare, men jag kan inte påminna mig själv om att jag har hört ett helt album från dem förrän nu då och efter att jag har lyssnat på detta albumet så tycker jag att de är bra. Men i risk att bli tjatig så är det fortfarande variation jag saknar mellan låtarna när det gäller dagens rockband, The Killers låter precis som The Killers har låtit på tidigare alster och låtarna är väldigt lika i min mening och i längden så blir det otroligt tråkigt att lyssna på. Sen finns det ju vissa band som ska låta precis som de har gjort från början hela sin karriär, det är deras stil och deras sound, men då tycker jag att de får låta mer unika än såhär, för detta är inget speciellt alls i min mening. Man vill ju ha något unikt och originellt att lyssna på och trots att jag tyckte att bandet kom med något nytt när de slog igenom så är det inte speciellt eget i dagens läge då många band låter just såhär och då är de inte så unika längre tyvärr. Heartland rock är en väldigt amerikansk stil, man kan väl säga att det låter som rötterna av amerikansk rockmusik, alternativ rock och indie rock är det ingen skillnad på egentligen, de är i stort sett benämningar på något som är experimentellt och oftast kom från de mindre skivbolagen förr. Post-punk revival kombinerar garage rock med post-punk och new wave och är väldigt vanligt i dagens läge också, så det som var speciellt för bandet när de kom för över 10 år sedan är inte lika speciellt idag och då blir deras musik och sound inte roligare än såhär om de inte utvecklas och det tycker jag inte att de har gjort. Bandets frontman Brandon Flowers tycker jag har en skön röst och en karaktär i rösten, men tyvärr så räcker inte han så långt heller, så för helheten vill jag sätta ett bra betyg, men jag kan verkligen inte gå högre än så.

Låten jag fastnade för mest:  Heart Of A Girl

Av mig får albumet:

Read Full Post »

The Mercy House – A Broken State Of Bliss Låtlista:

1. A Broken State Of Bliss
2. Greed
3. My Disease
4. Blind
5. Lead The Way
6. The End
7. Weight
8. Unclean
9. Hayt
10. Inversions
11. The Price Of Dying

Hemsida/MySpace: The Mercy House

Min recension:

The Mercy House är ett brittiskt heavy rock band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2012. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så tycker jag att de är ett bra band, men det var inget extraordinärt med dem som fick mig att fastna rejält så att säga. Genren heavy rock är egentligen bara en benämning på ett band som kombinerar heavy metal med hårdrock, konstigare är det faktiskt inte, sen är ju heavy metal än utveckling/förlängning av hårdrock, något tyngre och något mer melodisk, så med en genre som heavy rock så sluts cirkeln kan man säga. Det har som jag precis var inne på en stor tyngd i sin musik och är väldigt melodisk och ”stor/tjock” i soundet överhuvudtaget och så detta med det lite rakare, enklare och rivigare från hårdrock:n´s värld, det brukar låta riktigt bra och så även här då. Men jag saknar väl en del variation mellan låtarna, de innehåller många sköna gitarr-slingor och så vidare, men något större som håller låtarna isär saknar jag absolut. Sen är ju genren i sig inte ovanlig i och med att genrerna går ihop så väl och då vill man verkligen ha något oroligt starkt och bra eller något som kan stå ut från mängden och slå ut andra band inom samma sound, men där lyckas inte The Mercy House få full poäng hos mig. Hade jag haft halva betyg så hade det säkerligen blivit 3,5 av 5, men nu är ju så inte fallet, men ni kan i alla fall ha det i åtanke när ni läser detta och kollar in betyget. Bandets sångare heter Drew Davies och han har en ganska kraftfull pipa som drar ut härligt på sången och hans typ av röst skulle jag vilja påstå passar väldigt bra till deras stil och han drar knappast ner betyget i alla fall.

Låten jag fastnade för mest: Weight

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Liv Kristine – Libertine Låtlista:

1. Interlude
2. Solve Me
3. Silence
4. Vanilla Skin Delight
5. Panic
6. Paris Paris
7. Wait For Rain
8. Love Crime
9. Libertine
10. Meet Me In The Red Sky
11. The Man With The Child In His Eyes

Hemsida: Liv Kristine

MySpace: Liv Kristine

Min recension:

Liv Kristine är en norsk gothic metal/symphonic metal/folk metal musiker/vokalist, och detta är hennes fjärde och senaste soloalbum från 2012, förutom två EP-skivor. Jag har aldrig hört hennes solo sen tidigare, men hon är även med i banden Theatre Of Tragedy (där jag inte har hört henne heller) och Leaves´ Eyes som jag har recenserat på annat håll, men inte var speciellt imponerad. Hon har även bjudit på sin röst på andra bands låtar såsom Atrocity, Cradle Of Filth och Doro Pesch bara för att nämna några, men detta är alltså hennes solomusik som vi pratar om och jag kan inte påstå att jag är så imponerad här heller. Det är väl inget större fel på musiken rent musikaliskt, det är mestadels symphonic metal i min mening som visar på mäktig musik a la power metal och givetvis tar fram klassisk musik och framförallt symfonisk sådan såklart och det är väl duktiga musiker så sätt. Men dels så tycker jag att det är otroligt dålig variation låtarna emellanåt och det är ett stort minus här, men det värsta är att låtarna är otroligt klyschiga och pop-orienterade och väldigt tråkigt radiovänliga, den känns inte alls unik och detta sänker betyget väldigt för mig. Ska man hålla på med sådan här musik så tycker jag att man verkligen ska koncentrera sig på metal:n och den klassiska musiken och ge sig an det helt och hållet, men detta låter som pop-rock i många fall och det var inte riktigt det jag var ute efter när jag började lyssna på detta. Liv Kristine som vokalist kan jag väl inte klaga så mycket på, en ren och fin röst med en hel del kraft bakom, men det är ingen röst som får betyget att resa sig, utan som helhet får detta enbart ett godkänt sådant, mer kan jag verkligen inte ge detta.

Låten jag fastnade för mest: Wait For Rain

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Older Posts »