Kid Rock – Born Free

Kid Rock – Born Free Låtlista:
1. Born Free
2. Slow My Roll
3. Care feat. Martina McBride & T.I.
4. Purple Sky
5. When It Rains
6. God Bless Saturday
7. Collide feat. Sheryl Crow And Bob Seger (På Piano)
8. Flyin’ High feat. Zac Brown
9. Times Like These
10. Rock On
11. Rock Bottom Blues
12. For The First Time (In A Long Time)

Hemsida: Kid Rock

MySpace: Kid Rock

Min recension:

Kid Rock är en amerikansk southern rock/rap-rock/country/rock musiker, och detta är hans åttonde album från 2010, förutom ett live album och ett samlingsalbum. Jag har hört enstaka låtar från honom förr, men aldrig ett helt album, förrän nu, och efter att ha lyssnat på detta, så tycker jag att han är riktigt skönt faktiskt, och jag trodde inte att jag skulle gilla detta så mycket som jag gjorde. Det är inte att jag gillar alla låtarna, men de flesta är riktigt sköna southern rock låtar, men en hel del country influenser visserligen, och det brukar jag ha svårt för, men inte i detta fallet. Sen blir det väldigt mycket åt ”radio-rock”-hållet, det är en hel del poppiga inslag kan man säga, det kan ni ju bara se på gästartisterna på albumet, och som skrivet, jag gillar inte alla låtarna, men de flesta faktiskt. Och jag tycker även att man får en skön variation albumet över, det är en del tempo låtar, och en del med lite slöare tempo och ballad-aktiga låtar, och han blandar även in piano som jag är lite svag för. Och som jag skrev innan, så blev jag lite förvånad, jag har hört enstaka låtar från enstaka album med honom innan, vissa har funkat, andra inte, det är väl framförallt hans singel som går på radion hela tiden som satt sig på huvudet, låten All Summer Long, och det finns en del liknande låtar på detta albumet, och det är ju bara positivt i min mening. Kid Rock eller Robert James Ritchie, som han egentligen heter, har en riktig skön, rock/country-röst, den är hes och rispig, men samtidigt rätt så klar och ren i sina lägen, och han låter otroligt bra, speciellt i det lite mer nerdämpade låtarna. Förutom sången, så spelar han även gitarr på plattan, men övriga instrument står då andra musiker för, som ni ser, så är bland andra Bob Seger på piano på en låt, jag hade önskat att han även sjöng, för hans röst passade så bra in på en låt från ett annat band, så hade varit roligt att höra honom här. Men nu är inte så fallet, men jag tycker som skrivet då, att de flesta av låtarna är riktigt sköna, och albumet har en bra variation och Kid Rock sjunger bra, så albumet är absolut värt ett bra betyg.

Låten jag fastnade för mest: When It Rains och Rock On (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Impaled Nazarene – Road To The Octagon

Impaled Nazarene – Road To The Octagon Låtlista:

1. Enlightenment Process
2. The Day Of Reckoning
3. Corpses
4. Under Attack
5. Tentacles Of The Octagon
6. Reflect On This
7. Convulsing Uncontrollably
8. Cult Of The Goat
9. Gag Reflex
10. The Plan
11. Silent And Violent Type
12. Execute Tapeworm Extermination
13. Rhetoric Infernal

Hemsida: Impaled Nazarene

MySpace: Impaled Nazarene

Min recension:

Impaled Nazarene är ett finskt black metal band, och detta är deras elfte album från 2010, förutom ett antal EP-skivor, live album och demos. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är riktigt bra, för att vara just black metal som inte ligger mig varmast om hjärtat om man säger så. Men som jag har skrivit om en del black metal band det senaste, så har jag fått äta upp mina ord och mina fördomar, när de inte låter så dåliga som jag har fått för mig. Men det finns ju extrem black metal, och så finns det black metal med andra influenser, och då låter det oftast inte så extremt, och det sistnämnda gäller detta bandet. Det är klart att detta är black metal, det är otroligt snabbt, ett jävla tempo och ös, och en tjockt och tungt ljudbild minst sagt, tyngden kommer definitivt från trummisen, som ”blast:ar” på för att använda sig av amerikanska ord. Och jag tycker inte heller att det är lika mullrigt och icke igenkännande som många andra black metal band är, utan man hör rätt s klart låtarnas struktur, och melodierna, och det låter riktigt bra i många låtar måste jag säga. Jag har även läst att bandet skulle blanda in grindcore i deras musik, som är en extrem genre i sig, och även punk-rock, och i vissa låtar så hör man verkligen punk´n:s lite tralliga trumkomp eller hur man nu ska beskriva detta, så kan väl hålla med till viss del. Sångaren i bandet Mika Luttinen, använder sig väl av en rätt så klassisk black metal teknik, men jag tycker inte att han heller låter för mullrigt, precis som jag skrev om musiken, utan han går lite mer över till de ljusare death metal-stilen, och oftast så låter det riktigt bra. Jag är inte beredd att ge dem högsta betyget, det fanns allt några låtar, om än få, som jag inte tyckte var lika bra, och som Mika inte lyckades att imponera på mig helt och hållet med hans vrål, men ett riktigt bra album ändå.

Låten jag fastnade för mest: The Day Of Reckoning

Av mig får albumet:

Read Full Post »

The Gurus – Closing Circles

The Gurus – Closing Circles Låtlista:

1. I Dont Care About It
2. A Walk Again
3. Lunatic Lover
4. Be My Wife
5. Strange Believer
6. I Put A Spell On You
7. Caught By The Rain
8. Necronomicon
9. The Trip
10. I Cant Go On
11. The Tongue Twister
12. Velvet Morning In The Sun
13. Where
14. Lucifer Sam
15. Be My Wife (Reprise)
16. Phantom

Hemsida/MySpace: The Gurus

Min recension:

The Gurus är ett spanskt psychadelic rock/pop band, och detta är deras fjärde och senaste album från 2010. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att jag har hört på detta, så tycker jag att de är rätt så långtråkiga, långrandiga eller vad ni vill kalla det, verkligen inget som jag njuter av att höra 16 låtar av i alla fall. Det fanns ju sköna melodier i många låtar, men ska jag tycka om ett album, så får det ju vara med en vissa melodier i vissa låtar, och jag kunde inte hitta mycket mer som jag gillade faktiskt. Jag får helt klart vibbar från 70-talet, från blues, och från klassiskt gitarr-spel, och det är det positiva med deras musik, och det är ju helt klart den psykadeliska rock´n som kryper fram i deras musik där. Men annars så är som skrivet, deras musik riktigt tråkig i många låtar, och bara depressiv rock/pop, som jag inte kan njuta av för fem öre, utan snarare tvärtom, jag riktigt lider ibland. Sen ska jag väl inte bara vara hård mot dem, det fanns ju några få låtar, som fick upp betyget från det sämsta, men det var samtidigt inte långt ifrån att det blev just det sämsta betyget för detta albumet, och det känns ju inte som att jag kommer att lyssna på detta bandet igen som man säger så. Och sången är inte heller mycket att hurra för direkt, jag tycker att den var minst lika tråkig som musiken var, och det höjer ju inte direkt betyget det heller. Men som jag skrev, det fanns ju några låtar som jag kunde uppskatta ändå bland dessa långtråkiga  spår, så jag höjer betyget ett snäpp från det lägsta, men det är det mesta jag kan göra, det är inget album som jag kommer att rekommendera. Jag kan avsluta med att skriva att det var många låtar som var rena rama sömnpillerna faktiskt, så ha det i åtanke om ni nu vill lyssna på albumet.

Låten jag fastnade för mest: Where

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Doomshine – The Piper At The Gates Of Doom

Doomshine – The Piper At The Gates Of Doom Låtlista:

1. Sanctuary Demon
2. Actors Of The Storm
3. Hark! The Absurd Angels Fall
4. Rivers Of January
5. Doomshine Serenade
6. The Crow Pilot
7. Cold Cypher Ceven
8. Vanished
9. Waltzhalla
10. Godhunter

Hemsida: Doomshine

MySpace: Doomshine

Min recension:

Doomshine är ett tyskt melodiskt doom metal band, och detta är deras andra och senaste album från 2010. Jag har aldrig hört dem innan, men blev tipsad om dem, och efter att ha lyssnat på det här, så tycker jag att de är riktigt bra, jag blev rätt så förvånad, för doom metal hör inte direkt till det som ligger mig varmast om hjärtat. Sen så har jag visserligen inte lyssnat på så mycket rena doom metal band, utan för det mesta band som tar in influenser från denna genre in i deras musik. Det som utmärker just doom metal är väl det långsamma, sega eller slöa tempot och det tunga och tjocka soundet, och det hörs verkligen i Doomshine´s musik, så detta skulle jag absolut klassa som klassisk eller traditionell doom metal. Och jag vet inte om denna genre är lite som black metal för mig, jag har hört lite av genrernas skräckexempel, eller kanske rättare sagt, deras mest extrema band, och då fått avsmak och fördomar mot just dem, och det är ju lite orättvist faktiskt. För jag har märkt, framförallt på vissa black metal band, att det är inte alls långt ifrån vad jag gillar, och då märkte jag på detta bandet, att doom metal kanske inte heller är så långt ifrån vad jag gillar, eller så är det bara detta bandet. Men i vilket fall som helst, nu är det inte genren jag ska recensera, utan detta bandet och detta albumet, och jag tycker absolut om det. Albumet innehåller ”bara” 10 låtar, men det är bra längd på dem, och när dessutom tempot är väldigt segt, så känns låtarna ännu längre, och det blev inte negativt för mig som jag trodde, utan jag satt och njöt av i stort sett varje låt, av melodierna och riffen och det rent tekniska och grymma dessa musiker får fram. Sen är ju doom metal en undergenrer till heavy metal, så man hör ju även mycket av tyngden och det melodiska därifrån, och det gör ju inte saken sämre direkt, det märks väl framförallt i vissa låtar, där de drar till med riktigt sköna riff och solon, och det är som skrivet, bara att njuta. Deras sångare Tim Holz, som även är en av gitarristerna i bandet är väl inget extraordinärt, men han har en bra röst, och passar riktigt bra in i deras musik, och det brukar räcka långt i min mening. Jag tycker inte att albumet är värt det högsta betyget, men det är absolut värt ett högt, i stort sett 10 grymma låtar, och de får mig helt klart att öppna ögonen, eller snarare öronen för doom metal, och det är ett bra betyg bara det.

Låten jag fastnade för mest: Hark! The Absurd Angels Fall

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Unholy Lust – Taste The Sin Through The Fire

Unholy Lust – Taste The Sin Through The Fire Låtlista:

1. Intro
2. Satans Church
3. Body Count
4. Torso
5. Thy Angel Dust
6. Infernal Blasphemy
7. Stench Of Death
8. Back From The Dead
9. She’s A Head Hunter
10. Horrified Visions
11. Interlude
12. Taste The Sin Through The Fire
13. Warriors Of Death

Hemsida/MySpace: Unholy Lust

Min recension:

Unholy Lust är ett amerikanskt black metal/death metal/thrash metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2010, förutom tre demos och 2 live album. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är inte så jävla bra, om jag ska vara riktigt ärlig. Jag har visserligen fått äta upp mina fördomar mot black metal med vissa band sen innan, men detta är verkligen inom mina fördomar, och det uppskattas inte från min sida, så mycket kan jag säga. Sen så blandar de in både death metal och thrash metal, så det förbättras väl än del, men det är inte mycket som förbättras faktiskt, så jag har väl inte så mycket bra att skriva om dem. Men vi kan väl börja med det positiva, och det är ju i partier av vissa låtar, så hör man tyngden och snabbheten från thrash metal, och de tekniska och melodiska gitarr-slingorna och den tjocka ljudbilden från death metal, och det är väl i stort sett det positiva jag kan hitta. Annars så är detta konservativ och traditionell black metal för mig, man skulle väl kunna skriva klassisk, men det är ju lite detsamma som traditionell, och det är inget som jag brukar uppskatta. Det blir oftast för mörkt, mullrigt och grötigt för min smak, och så blir det i de flesta av låtarna på detta albumet för mig, och det är ju ingen bra grund för ett bra betyg. Sångaren Alvaro ”The Sandman” Sancen, som även är en av gitarristerna i bandet, är också en typisk black metal sångare, och det är även där det där mörka och mullriga, i hans vrål då, och det uppskattar jag inte heller. Sen är han visserligen inte lika extrem som andra sångare i black metal band, och han drar till med några ljusare death metal vrål emellanåt, så han är inte lika motbjudande som andra sångare i min mening. Så jag funderade jag på ett rättvist betyg, och jag kunde ju faktiskt uppskatta vissa vrål och vissa melodier och vissa låtar, så jag vill inte sätta det lägsta, utan ett snäpp upp tycker jag väl att de är värda.

Låten jag fastnade för mest: Stench Of Death

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Motorjesus – Wheels Of Purgatory

Motorjesus – Wheels Of Purgatory Låtlista:

1. Ignition
2. Motor Discipline
3. Fist Of The Dragon
4. King Of The Dead End Road
5. Fuel The Warmachine
6. Hammer Of The Lord
7. West Of Hell
8. Down To Zero
9. Wheels Of Purgatory
10. The Church (Of Booze And Kerosene)
11. The Shadowman
12. Fire 99

Hemsida/MySpace: Motorjesus

Min recension:

Motorjesus är ett tyskt heavy metal/stoner rock/heavy rock band, och detta är deras andra och senaste album från 2010, förutom en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är otroligt bra, blev nästan lite chockad, och definitivt på ett positivt sätt. Och ändå så är det ingen komplicerad musik direkt, jag menar inte att det blir bättre för att det är komplicerat eller komplext, men ibland så kan ju musik låta alldeles för enkel och det blir bara tråkigt i längden. Men i Motorjesus fall, så tycker jag att de hållet sig på en enkel och rak linje, men de är långt ifrån tråkiga, utan jag tyckte att i stort sett varje låt var riktigt jävla skön. Jag vet inte om detta är så mycket heavy metal, utan jag skulle nog mer hålla mig på heavy rock och stoner rock hållet, för det är väl där som detta bandet utmärker sig mestadels. Jag skulle kunna jämföra dem med en mängd olika band, men kan jag hålla mig till att rent musikmässigt, så påminner de mig om våra svenska Backyard Babies, och tar ni rent sångmässigt, så tycker jag att deras sångare påminner om en sångare vid namn Ryan McCombs, som var sångare i amerikanska Soil, och numera är sångare i amerikanska Drowning Pool. Och denna blandningen tycker jag låter otroligt bra, rak och snabb rock´n´roll med melodiska och tunga heavy rock-inslag, eller heavy metal om ni så vill, och så en hel del stoner rock som drar ner tempot i riffen och får det att svänga ordentligt. Deras sångare Chris Birx tycker jag som skrivet liknar Ryan McCombs i sin röst och sin stil, en rätt så speciellt och ut svängande stil, riktigt skön att lyssna på helt enkelt, så han sänker knappast betyget för plattan. Men som ni nu förhoppningsvis förstår, så tycker jag otroligt bra om detta albumet, och är riktigt imponerad, så finns inget annat än högsta betyget i min mening. Och får ni inte nog av dem, så finns det även två riktigt sköna extra spår på plattan, som är minst lika bra som de övriga.

Låten jag fastnade för mest: Fist Of The Dragon och Wheels Of Purgatory (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

F.K.Ü. – Where Moshers Dwell

F.K.Ü. – Where Moshers Dwell Låtlista:

1. Welcome To Your Nightmare
2. Where Moshers Dwell
3. Twitch Of The Thrash Nerve
4. Faster Than The Shark
5. The Pit And The Poser
6. Dead Coroner
7. Almost Metal
8. Hate Your Guts (Love Your Brain)
9. Bedilia – Back For Cake
10. Worms
11. Sleepwalker Texas Ranger
12. He Knows The Drill
13. Six Feet Ünderwear
14. Phantom Killer Attack
15. Blairsville Blues
16. Horror Metal Moshing Machine
17. Highway To Horror

Hemsida: F.K.Ü.

MySpace: F.K.Ü.

Min recension:

F.K.Ü. eller Freddy Kreuger’s Ünderwear är ett svenskt thrash metal band från Uppsala, och detta är deras tredje album från 2009, förutom ett split album och en demo. Jag har aldrig hört dem innan, men blev tipsad av en läsare, och efter att ha lyssna på det här, så tycker jag att de är riktigt bra, roligt att höra svenskt thrash, för det är inte det vanligaste, inte mycket som jag har hört i alla fall. Jag tycker absolut att de har det snabba tempot, och de har har absolut det aggressiva och det råa från thrash metal, men annars så tycker jag allt att de mesta, det kommer från heavy metal. Sen är ju visserligen thrash metal en undergenre till just heavy metal, så det är ju visserligen inte så konstigt så sätt. Men jag tycker absolut att de har det klassiska, traditionella och det melodiska från heavy metal, och den blandningen av dessa två genren, den får de till riktigt bra. Och jag tycker även att variationen på låtarna är väldigt bra, de flesta låtarna har ju självklart rejält tempo, men de blandar i alla fall de mycket tyngre och hårdare thrash metal låtarna, med några mycket mer melodiska heavy metal låtar, som helt klart är kraftfulla på sitt sätt, och det är riktigt skönt att höra. Sen fanns det även några få låtar som var lite sisådär, det är väl därför jag inte sätter högsta betyget för denna plattan, men det är ju även hela 17 låtar, så det är ju väldigt mycket bra att lyssna på också. Sångaren i bandet, Larry Lethal har även variation i sin röst, sjunger oftast med en typisk heavy metal andra över sig, men pendlar även lite ut i power metal världen, och har en rejäl pipa, inte minst i refrängerna. Som ni förhoppningsvis förstår, så gillar jag detta albumet skarpt, fanns några undantag som får ner betyget ett snäpp, men fortfarande ett riktigt bra album, och det är absolut värt ett bra betyg.

Låten jag fastnade för mest: The Pit And The Poser

Av mig får albumet:

Read Full Post »

A Loathing Requiem – Psalms Of Misanthropy

A Loathing Requiem – Psalms Of Misanthropy Låtlista:

1. Annihilation Induced By The Luminous Firestorm
2. Rapturous Euphoria
3. False Gods Render Death
4. Enhanced Sinister Corruption
5. Ecliptic Realm
6. And Darkness Was Cast
7. Architect Or Arsonist
8. The Carnage Of Infinite Black
9. Purged And Forgotten

Hemsida/MySpace: A Loathing Requiem

Min recension:

A Loathing Requiem är ett amerikanskt tekniskt death metal/metalcore band, och detta är deras debut och ända släppta album, förutom en EP-skiva. Jag blev tipsad av en läsare om dem, och det är tydligen ett en-manna band, och musikern/sångaren bakom det hela heter Malcolm Pugh, och efter att ha lyssnat på detta, så tycker jag att detta är helt ok, detta liknar för mig ett band som jag nyligen recenserade. Bandet jag pratar om heter Brain Drill, och det kanske inte är riktigt musikstilen som påminner om varann så sätt, utan det är det grötiga och extrema, som blir för mycket i båda bandens fall. Sen spelar visserligen båda banden teknisk death metal, sen blandar Brain Drill in grindcore och A Loathing Requiem blandar in metalcore, och i stort sett den största skillnaden är väl att grindcore drar lite mer åt industrial metal och noise metal, och metalcore håller sig oftast inom ramarna om extreme metal och hardcore-punk. Sen tycker jag att metalcore, som oftast är mycket mer melodiskt och man hör mycket klarare vad de spelar än vad man som oftast gör inom grindcore. Men som skrivet, jag tycker att likheten kvarstår, att det blir alldeles för extremt, och musiken blir som oftast bara grötigt, och så är det nästan i alla deras låtar, förutom några som lite mer går ut i det melodiska. Och det är till stor del sången eller rättare sagt vrålen, som inte faller mig i smaken heller, det är ju som skrivet ett en-manna band, så det är alltså Malcolm som står för detta också, och det är för mörkt/mullrigt och för extremt för min smak helt enkelt. Sen finns det folk som uppskattar denna förbannat extrema stil, det vet jag, men det faller ur ramen för att jag ska uppskatta det, och verkligen sitta och njuta. Sen är det ju jävligt imponerande att han gör allt själv, men det ska ju fortfarande låta bra, och i för många låtar, så blir det bara ett grötigt muller, och det kan jag bara inte njuta av, tyvärr, men sant.

Låten jag fastnade för mest: Enhanced Sinister Corruption

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Atheist – Jupiter

Atheist – Jupiter Låtlista:

1. Second To Sun
2. Fictitious Glide
3. Fraudulent Cloth
4. Live And Live Again
5. Faux King Christ
6. Tortoise The Titan
7. When The Beast
8. Third Person

Hemsida: Atheist

MySpace: Atheist

Min recension:

Atheist är ett amerikanskt teknisk death metal/progressive metal/jazz fusion band, och detta är deras fjärde och senaste album från 2010, förutom ett live album och en demo med nuvarande bandnamn och tre demos med annat bandnamn. Jag har aldrig hört dem innan vad jag vet, men det är tydligen 17 år sen de släppte sitt tredje album, alltså 1993, så är lite kul att de släpper nytt igen efter en sån lång tid. Och efter att jag har lyssnat på detta, så tycker jag att de är riktigt bra, så att de har fått ihop bandet och ett nytt album igen, är med andra ord väldigt positivt. Det är teknisk, komplex och riktigt melodisk death metal kan man säga, och det mest komplexa, det kommer nog från progressive metal, men det blir inte för mycket av det, utan de håller sig på en riktigt bra linje genom hela låtarna. Det går aldrig riktigt över gränsen till det jobbiga gitarr-slingorna, utan det är riktigt komplicerade, men otroligt sköna melodier och riff genom hela albumet. Och med hjälp från framförallt trummisen, så får de till en kompakt och stort sound, och det blir riktigt jävla tungt, och vissa låtar är riktigt thrash:iga skulle jag även vilja påstå. Jag tycker även att de varierar sig dels i varje låt, och dels över alla låtar, men det är nog det komplexa soundet som de har, som gör att musiken blir varierande och inga låtar låter som de andra, och det är bara ett plus. Deras sångare Kelly Shaefer, som även är en av gitarristerna i bandet, pendlar mellan allt från depressiv sång, till death metal vrål, till att låta som han tillhörde ett post-hardcore band eller liknande, det där passionerade och energiska vrålet/skriket som oftast kommer från sångaren i just ett post-hardcore band, och jag har faktiskt inget att klaga på över honom heller. Så jag kan inget annat än att sätta det högsta betyget för detta albumet, musiken är fruktansvärt bra, komplex, melodisk och blytung, men samtidigt inte för extrem, och sången/vrålen/skriken är inte sämre de, utan håller väldigt hög klass även de.

Låten jag fastnade för mest: Second To Sun och Third Person (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

 

Read Full Post »

Brain Drill – Quantum Catastrophe

Brain Drill – Quantum Catastrophe Låtlista:

1. Obliteration Untold
2. Beyond Bludgeoned
3. Awaiting Imminent Destruction
4. Nemesis Of Neglect
5. Entity Of Extinction
6. Mercy To None
7. Monumental Failure
8. Quantum Catastrophe

Hemsida/MySpace: Brain Drill

Min recension:

Brain Drill är ett amerikanskt tekniskt death metal/grindcore band, och detta är deras andra och senaste album från 2010, förutom en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem innan, men blev tipsad av en läsare, och har nu lyssnat på dem, och tycker att de är inget vidare, inte i mina öron i alla fall. Men oftast är grindcore lite för extremt för min smak, åtminstone när det gäller vrål-stilen hos sångaren, och till viss del musiken i sig, och så är det i detta fallet också. Det blev visserligen bättre i visa låtar, då det gäller vrålet, och i Brain Drill, så heter vokalisten Steve Rathjen, och han har ett väldigt mörkt, grovt och mullrigt vrål, som oftast brukar infinna sig inom black metal, och det är långt ifrån min favorit-teknik om man säger så. Det är så mörkt att man inte hör ett skit om vad de vrålar, och det är den kommentaren jag brukar få av folk som inte lyssnar på metal, men då hör jag vad de vrålar, men i denna tekniken, så hör inte jag ett skit i stort sett. Men som jag skrev, det fanns några ljuspunkter gällande hans vrål, där det mer går över i ett ljusare death metal vrål, och då uppskattar jag honom helt klart, men det var tyvärr väldigt få tillfällen som detta kom fram. Och deras musik är ju minst lika extrem som hans vrål, extremt tekniskt, extremt tungt, extremt hårt och extremt välspelat under långa partier, men det hjälper tyvärr inte betyget från min sida. Med några undantag från några riktigt sköna melodier, så tycker jag att detta blir bara för grötigt, och jag har till och med svårt att urskilja instrumentens olika komponenter, och det stör jag mig minst sagt på. Så hade vrål-tekniken varit annorlunda, och musiken inte så jävla extremt ut i fingerspetsarna, så hade jag nog uppskattat detta mycket mer, men nu är inte så fallet, så betyget nedan är det mest rättvisa som jag kan ge er.

Låten jag fastnade för mest: Obliteration Untold

Av mig får albumet:

Read Full Post »