Jimi Jamison – Never Too Late

Jimi Jamison – Never Too Late Låtlista:

1. Everybody’s Got A Broken Heart
2. The Great Unknown
3. Never Too Late
4. I Can’t Turn Back
5. Street Survivor
6. The Air I Breathe
7. Not Tonight
8. Calling The Game
9. Bullet In The Gun
10. Heaven Call Your Name
11. Walk On (Wildest Dreams)

Hemsida: Jimi Jameson

MySpace: Jimi Jameson

Min recension:

Jimi Jameson är en amerikanskt amerikansk hårdrocks/aor sångare, och detta är hans tredje och senaste soloalbum från 2012 (om man räknar där han enbart själv står som artist). Jag har aldrig hört henne sen tidigare, men jag recenserade idag denna plattan på GetMetal.com, men hade samtidigt den liggandes för recension här, så jag gör som vanligt att jag lägger upp en kortare version här och vill ni läsa en längre så får ni trycka på länken ovan. Namnet aor säger en del olika om, en del säger album oriented rock och en del säger arena oriented rock och man kan väl säga att det är musik som är väldigt radiovänlig funkar bra som arenamusik helt enkelt. Det är oftast soft rock eller melodisk rock med inslag av hårdrock och det mesta låter precis likadant, är otroligt poppigt och otroligt klyschigt och precis så är det här. Jimi Jamison var länge sångare för bandet Survivor, men detta är alltså hans solo och han har släppt några sådana genom åren samt album med andra artister. Jag tycker inte att det är någon större skillnad mellan detta och andra aor-band ärligt talat, det är väl hans röst i så fall, det är väl det som räddar detta kan man till och med säga. Det är så simpelt och klyschigt att jag tappar intresset vid första lyssningen och det säger ju en hel del, jag förstår inte hur man kan tycka att sådan här musik är spännande. Det är så jäkla förutsägbart att jag spyr, det skulle lika gärna kunna vara en trubadur som gått in i studion, inget ont om trubadurer, det finns några riktigt musikaliska, men oftast är det ju amatörgitarrister/sångare som inte är tillräckligt bra för att släppa musik. Jimi Jameson har ju en bra röst, en kraftfull och ren som lika gärna skulle kunna funka i ett tyngre heavy metal band och det är väl han som håller uppe betyget till ett godkänt, musiken gör det då inte.

Låten jag fastnade för mest: Ingen

Av mig får albumet:

Read Full Post »

ISSA – Can’t Stop

ISSA – Can´t Stop Låtlista:

1. Can’t Stop
2. Power Over Me
3. Wherever You Run
4. Just A Wish
5. If You Ever Fall
6. Do You Ever Think Of Me
7. Dream On
8. Stranded
9. Heat Of The Night
10. I Won’t Surrender
11. State Of Love
12. These Eyes

Hemsida: ISSA

MySpace: ISSA

Min recension:

ISSA är en norsk aor/melodisk rock sångerska, och detta är hennes tredje och senaste album från 2012. Jag har aldrig hört henne sen tidigare, men jag recenserade idag denna plattan på GetMetal.com, men hade samtidigt den liggandes för recension här, så jag gör som vanligt att jag lägger upp en kortare version här och vill ni läsa en längre så får ni trycka på länken ovan. Jag hört bra aor, det ska jag inte sticka under stolen med, men samtidigt så låter den mesta musiken likadant, det är fruktansvärt klyschigt och det är väldigt, väldigt tamt och innehåller tunt material och så känns det här. Sen kanske det inte är en sångerska i fronten på de flesta av dessa banden, så det är väl en frisk fläkt så sätt, men här så tycker jag inte att det hjälper på grund av en den tråkiga musiken och att hon följer den i sin sång i stilen. Jag tycker verkligen att detta kunde låta så mycket bättre med tyngre musik, några schyssta gitarrsolon och annorlunda sång, nu påminner det mest om dansmusik för mig och det var inte riktigt vad jag ville höra. Man kan jämföra det med band som Roxette, jag lyssnade visserligen på dem själv i yngre dagar och kan fortfarande uppskatta vissa hits, men det är ju ingen mästerlig musik direkt.Texterna är väldigt klyschiga, musiken är väldigt simpel, intetsägande och vanlig och jag finner inte mycket att uppskatta alls faktiskt och då blir det ju inget större betyg helt enkelt. Sen så finns det väl viss substans i vissa låtar och ISSA har en stark, ren och bra sångröst, jag hade bara önskat att hon använde den på ett annorlunda sätt. Jag tycker det mesta med detta påminner om tråkig dansmusik och det är sådan här musik som hyrs in på småstadsfestivaler för det mesta, man kan till och med jämföra dem med små svenska coverband, för de låter precis såhär, nu är detta originallåtar men ni förstår säkert liknelsen. Ps. Jag har inga halva betyg här som på GetMetal, så där blev det 1,5, det kan ni ju ha i åtanke.

Låten jag fastnade för mest: Ingen

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Doppler – Apophenia: Type I Error

Doppler – Apophenia: Type I Error Låtlista:

1. Pareidolia
2. Asynchronous Forms
3. Eyes Attending The Detail
4. Internal Sensorial Reality
5. The Delivery And The Giant
6. Falling Pt.1 – The Jump
7. Falling Pt.2 – The Descent
8. Falling Pt.3 – The Current

Hemsida/MySpace: Doppler

Min recension:

Doppler är ett spanskt extreme metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2012. Jag har för ett tag sen recenserat detta albumet på GetMetal.com, men hade det även liggandes för att recenseras här, så jag gör som vanligt att jag lägger upp en kortare version här och vill ni läs den längre så är det bara att trycka på länken ovan.Sådan här extrem metal kan man döpa till lite allt möjligt, det är ju progressive metal helt klart, det finns namn som math metal och även djent som kommer upp i huvudet när jag tänker på sådana här band. Math metal är en förlängning av progressive metal kan man säga, komplexa rytmer och mycket experimenterande och djent som många kallar Meshuggah´s musik för är en steg längre i denna kedja kan man säga, det är svårt att beskriva med ord, man måste nästan lyssna på det för att förstå precis vad det är. Men åter till Doppler som detta bandet så kallar sig för och jag tycker att de gör bra ifrån sig på denna debut, men jag skulle ljuga om jag skrev att de är på samma nivå som ovanstående band. De visar absolut på stor musikalitet och kreativitet, de har absolut varierad och komplex musik med stor tyngd, aggressivitet och har den ljudbilden som genrerna kräver, men jag tycker att de är lite ojämna om man ser på albumet över. Bandets vokalist Albano Fortes imponerade väl inte på mig lika mycket som musiken gjorde tyvärr, han har inget dåligt vrål så sätt, men jag tycker samtidigt inte att det kommer upp i någon högre nivå och låter inte alltför bra, inte om man jämför nivån med musiken i alla fall. Nu är inte herr Fortes dålig som sagt, i vissa spår blir han mer energisk och har mer driv i sig och då låter det mycket bättre och följer musiken på ett snyggare sätt, men jag hade helt klart önskat mig mer från hans sida. Ps. Jag har ju inte halva betyg här, men det har vi på GetMetal.com, så 3,5 av 5 är ju egentligen betyget, det får ni ha i åtanke.

Låten jag fastnade för mest: Svårt att välja

Av mig får albumet:

Read Full Post »

God Seed – I Begin

God Seed – I Begin Låtlista:

1. Awake
2. This From The Past
3. Alt Liv
4. From The Running Of Blood
5. Hinstu Dagar
6. Diversions 1
7. Aldrande Tre
8. Lit
9. The Wound
10. Bloodline

Hemsida/MySpace: God Seed

Min recension:

God Seed är ett norskt black metal band, och detta är deras debut och ända släppa album från 2012, förutom ett live album. Jag har precis recenserat albumet på GetMetal.com, men hade även albumet liggandes för recension här så jag gör som jag brukar och skriver en kortare version här och vill ni läsa den längre så får ni klicka på länken ovan. Detta är väl så ondskefullt som det kan bli inom musik, bandet består nämligen av före detta Gorgoroth-medlemmar, de har haft Shagrath som vokalist och har Gaahl i dagsläget bara för att nämna några kända black metal-giganter. Black metal finns ju i alla hörn i världen, men är nog mest känd som norsk i mångas tycke, vi har ju även en drös med kända svenska black metal band också, men Norge är nog ändå störst gällande genren. Personligen var jag väldigt fördomsfull mot genren förr i tiden, det kändes för extrem och de gjorde den grötig, mullrig och monoton i många fall, men ibland får jag äta upp mina fördomar helt och hållet. Jag tycker att de faller i många fällor inom genren, nu är jag visserligen inte ett fan av Gorgoroth heller så det kan ju ha med saken att göra, men detta är absolut inte det bästa som norsk black metal har att erbjuda och inte black metal överhuvudtaget för den delen heller. Det är ju då Gaahl som frontar bandet och det pendlar mellan talande sång, hjärtskärande skrik och mörka och grötiga vrål som inte får igång mig direkt, men jag har samtidigt aldrig tyckt om honom ordentligt som vokalist. Norska black metal-fans vet jag inte vad de kommer att tycka om detta ärligt talat, jag blev då inte imponerad, har har helt klart hört bättre black metal än såhär och det står jag för fullt ut.

Låten jag fastnade för mest: Ingen

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Jeff Lynne – Long Wave

Jeff Lynne – Long Wave Låtlista:

1. She
2. If I Loved You
3. So Sad
4. Mercy, Mercy
5. Running Scared
6. Bewitched, Bothered And Bewildered
7. Smile
8. At Last
9. Love Is A Many-Splendored Thing
10. Let It Rock
11. Beyond The Sea

Hemsida: Jeff Lynne

MySpace: Jeff Lynne

Min recension:

Jeff Lynne är en brittisk progressive rock/pop-rock/symphonic rock/art rock musiker/sångare, och detta är hans andra och senaste soloalbum från 2012. Han är väl mer känd som frontman i Electric Light Orchestra och jag har nyligen recenserat deras senaste samlingsalbum på GetMetal.com och dessutom just denna plattan även på GetMetal.com och har jag samma platta för recension på två ställen så brukar den vara längre där och kortare här, men den blev kort även där så det är i stort sett samma text, men vill ni läsa den där så tryck på länken bara. Nu har jag då lyssnat på detta albumet som är hans andra soloalster då debuten kom för 22 år sedan 1990 och jag kan väl inte påstå att jag är imponerad av detta heller. Man kan väl säga att detta också är behagligt att lyssna på, men det är verkligen inget som får igång en och det blir bara sömnpiller när det är såhär långsamt och ärligt talat tråkig musik. För det är precis vad det är, pop-rock med en traditionell känsla kan man väl stämpla det som och det är så uttjatat och urvattnat som det bara går att bli och det ska ju självklart visa sig i betyget. Jag undrar vad ELO-fans tycker om detta soloprojekt, om man nu tycker om det bandet så kanske man borde tycka om detta också? Om ELO är aor för mig så är detta ren pop-rock med traditionell känsla som jag var inne på ovan, så det är en liten skillnad då ELO´s musik kanske är större till soundet, men annars tror jag att ni kan tycka om detta. Men för oss som inte är fans av dem tycker nog lika illa om detta skulle jag tro, så är det för mig i alla fall, det är inget här som är imponerande alls faktikst. Jeff Lynne har en behaglig och professionell röst som jag skrev i ELO recensionen, men mer ger han mig absolut inte, musiken är tråkig och sången är tråkig och då blir det ett tråkigt betyg. Ps. Låtarna på albumet är dessutom inte original utan covers på låtar som tydligen inspirerat honom.

Låten jag fastnade för mest: Ingen

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Kickstarter – One Stop Shop

Kickstarter – One Stop Shop Låtlista:

1. Not Thinking About You
2. Cheap Disguise
3. If I Could
4. Feeling The Wine
5. 92 Suicide
6. Sometime In June
7. Too Bad
8. Hanging On B Street
9. Drinking Game
10. Hot Rod City

Hemsida/MySpace: Kickstarter

Min recension:

Kickstarter är ett amerikanskt glam punk/thrash metal band, och detta är deras tredje och senast släppta album från 2011, jag tror det är tredje, hittade inte mycket info om detta bandet. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så kan jag väl inte påstå att jag är så imponerad av vad jag fick höra. Så mycket thrash är det väl inte här heller, man kan säga att de är ett traditionell punk-rock band som påminner en hel del om den genren och hur den lät på 70-talet framförallt och det är väl inte fy skam det, men jag tycker inte att kvaliteten på denna musiken var så mycket att hurra för. Jag tycker att musiken känns ganska så alldaglig och att bandet i sig mer känns som ett copycat band än något genuint och det förlorar de väldigt mycket på måste jag säga. Annars är det ett ständigt framåtsträvande sound med en hel del energi och detta är verkligen punk och har väl vissa små element från thrash:n´s värld, men det är lika mycket punk över dem också. Ser man över hela albumet så känns det som jag var inne på ganska alldagligt och för varken fram något riktigt bra eller något nytt och allt som allt ett väldigt tråkigt album som försöker härma band som The Ramones och New York Dolls, men inte lyckas i min mening. Jag ska väl inte bara klaga, det finns ju sköna och riviga riff här och där och vissa låtar är riktigt fartfyllda, energiska och medryckande, men mestadels så är jag inte imponerad av detta, så enkelt är det. Chris Ban är bandets sångare, en helt ok röst som är godkänd som musiken, men jag blev varken imponerad av honom eller av musiken som ni säkerligen har förstått och så mycket mer finns inte att säga.

Låten jag fastnade för mest: Ingen

Av mig får albumet:

Read Full Post »

A Lesser Hope – The Rise

A Lesser Hope – The Rise Låtlista:

1. Intro
2. Stand Your Ground
3. The Sea Shall Give Up It’s Dead
4. Starting Over
5. If I’m Falling
6. Your True Love Hates
7. The Proud & The Humble
8. D.L.W.T
9. 2nd Letter
10. Rise & Fall (IMZA Remix)

Hemsida/MySpace: A Lesser Hope

Min recension:

A Lesser Hope är ett amerikanskt progressive metalcore band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2012, förutom en EP-skiva. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så har jag återigen fått höra ett grymt metalcore band från det stora landet i väst, de måste ändå vara bäst på denna genren. Då och då kommer det något europeiskt metalcore band eller australiensiskt eller något annat, men som oftast så är det från just USA och oftast är de riktigt jävla bra. Sen är ju USA jävligt stort och det kommer mängder med band därifrån, men just metalcore är något de verkligen kan, jag har visserligen nyligen lyssnat på ett ganska dåligt sådant band, så det är klart att det finns undantag, men jag tycker att A Lesser Hope är riktigt bra och släpper en otroligt bra debut. Metalcore kombinerar ju olika heavy metal-genrer med hardcore kan man enkelt säga, det är ett oftast väldigt tungt, snabbt, välspelat och benknäckande sound som kommer från dessa band, ibland är de otroligt aggressiva och vrålar, ibland väldigt melodiska och sjunger bara och ibland kombineras detta och där ligger detta bandet måste jag säga. De har ett väldigt melodiskt sound, men de har absolut lagt vikt på tyngden och det aggressiva och pushande soundet också, de påminner mig en hel del om mitt favoritband inom genren, nämligen Killswitch Engage, jag återkommer alltid till dem, så det kan väl blir riktigt tjatigt, men de är ett typexempel på ett otroligt bra metalcore band. Vad jag läste mig till så skulle detta även vara progressivt, det kanske man inte märker av speciellt, man kan väl höra tendenser till det, men det är absolut inget som tar över deras sound, detta är för mig ”klassisk” metalcore på ett mycket hög nivå. Bandets frontman Nick Ferrario har ett riktigt modernt och grovt vrål som låter riktigt bra till deras musik, även en rätt kraftfull röst som i vissa spår kan låta väldigt poppig, men det funkar riktigt bra här och jag har inte så mycket att klaga på faktiskt.

Låten jag fastnade för mest: Your True Love Hates

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Kid Rock – Rebel Soul

Kid Rock – Rebel Soul Låtlista:

1. Chickens In The Pen
2. Let’s Ride
3. 3 CATT Boogie
4. Detroit, Michigan
5. Rebel Soul
6. God Save Rock´n´Roll
7. Happy New Year
8. Celebrate
9. The Mirror
10. Mr. Rock´n´Roll
11. Cucci Galore
12. Redneck Paradise
13. Cocaine And Gin
14. Midnight Ferry

Hemsida: Kid Rock

MySpace: Kid Rock

Min recension:

Kid Rock är en amerikansk southern rock/rap-rock/country/rock musiker, och detta är hans nionde och senaste album från 2012, förutom ett live album och ett samlingsalbum. Jag har tidigare recenserat hans förra album Born Free, det albumet gav jag 4 av 5, detta tycker jag inte är uppe i ett sådant betyg, jag vet inte om jag blev så förvånad sist att jag blev lite exalterad och gav han ett sådant högt betyg. För jag tycker att det fortfarande finns bra låtar på detta albumet, men jag är inte så imponerad som jag verkade vara då, i alla fall om jag läser det jag skrev då, jag håller med om vissa delar, men andra inte alls. Han blandar ju lite olika influenser, allt från rock till pop, från hip-hop till soul, från blues till country, han får med en hel del om man säger så, men skulle jag beskriva detta enkelt så blir det hela klart pop-orienterad och sydstatsinspirerad rock, det är vad detta låter som. Jag skrev redan sist att jag har svårt för country, inom southern finns det visserligen en del från den genren, men det är bara ett essens kan man säga, annars är det mycket blues som jag verkligen kan uppskatta, men Kid Rock satsar mycket på att låter radiovänlig känns det som och det förlorar han lite på i mina ögon eller öron rättare sagt. Jag hade verkligen uppskattat om han gick mer ifrån den där poppiga biten och koncentrerade sig på southern rock och verkligen gjorde det speciellt, men det kanske bara är jag som vill höra det, men det är ju ändå min åsikt. Sen var jag väl lite väl exalterad sist angående Kid Rock som sångare, han har absolut en bra röst, hes/rispig och en skön klang, men någon otrolig vokalist är han ju inte och ett bra betyg för detta känns mest rättvist.

Låten jag fastnade för mest: Let´s Ride

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Tiamat – The Scarred People

Tiamat – The Scarred People Låtlista:

1. The Scarred People
2. Winter Dawn
3. 384 – Kteis
4. Radiant Star
5. The Sun Also Rises
6. Before Another Wilbury Dies
7. Love Terrorists
8. Messinian Letter
9. Thunder & Lightning
10. Tiznit
11. The Red Of The Morning Sun

Hemsida/MySpace: Tiamat

Min recension:

Tiamat är ett svenskt gothic metal/symphonic black metal band, och detta är deras tionde och senaste album från 2012, förutom en demo, två EP-skivor, två live album och fyra samlingsalbum. Jag har hört dem vid enstaka tillfällen förut, men de är inget band som jag har följt direkt, jag vet mer vilka de är till namnet så att säga, bland annat för att In Flames basisten Peter Iwers´s bror Anders Iwers spelar bas i detta bandet. Nu har jag i vilket fall som helst lyssnat på detta albumet och jag blev väl inte superimponerad av det jag fick höra faktiskt, jag hade nog högre förväntningar av dem och blev lite besviken. De har verkligen fått till det där atmosfäriska och mörka soundet som både gothic metal- och black metalgenrerna är mästare på att få till, de har en tung och emotionell stil på det hela och många låtar är både dramatiska och pompösa, men det stannar där tycker jag. Jag tycker att det är alldeles för dåligt med variation om man ser över hela albumet, jag tycker att stilen som går rakt igenom är ganska så tråkigt, de har fått till en för deppig anda tycker jag att de istället blir ointressant att lyssna på i vissa fall. Sen finns det ju helt klart guldkorn också på detta albumet, jag menar absolut inte att detta är dåligt, men jag hade förväntat mig mer av ett svenskt metalband som släppt 1o album och funnits sen slutet av 80-talet, en större kreativitet hade inte skadat här, jag blev lite besviken som jag var inne på tidigare. Johan Edlund frontar denna trio med sång och gitarr och jag tyckte nog att de var han som var det sämsta angående detta band och detta albumet, väldigt enformig i sin sång och inte speciellt intressant att lyssna på faktiskt, det saknas för mycket här för ett riktigt bra betyg.

Låten jag fastnade för mest: The Red Of The Morning Sun

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Soundgarden – King Animal

Soundgarden – King Animal Låtlista:

1. Been Away Too Long
2. Non-State Actor
3. By Crooked Steps
4. A Thousand Days Before
5. Blood On The Valley Floor
6. Bones Of Birds
7. Taree
8. Attrition
9. Black Saturday
10. Halfway There
11. Worse Dreams
12. Eyelid’s Mouth
13. Rowing

Hemsida: Soundgarden

MySpace: Soundgarden

Min recension:

Soundgarden är ett amerikanskt  grunge band, och detta är deras sjätte och senaste album från 2012, förutom sex EP-skivor, ett live album och fyra samlingsalbum. Jag har hört dem många gånger tidigare, men jag har inte hört hela deras diskografi faktiskt, vissa lyssnade på de flesta av grunge banden som kom i slutet av 80-talet och början av 90-talet, vissa snöade in på ett eller ett fåtal och jag tillhörde verkligen det sista, jag var och är fortfarande ett Nirvana-fan rakt in i hjärtat. Men jag tycker att det är riktigt kul att gamla grungeband såsom Pearl Jam, Alice In Chans och nu Soundgarden gör comeback, man blir lite extra taggad, det är ju tyvärr svårt att få tillbaks själen från Nirvana när Kurt Cobain är dog 1994, men man får glädjas åt andra band som kommer tillbaks istället. Detta är alltså Soundgarden´s första album sen 1996, alltså för ca. 15 år sedan kom det och så kommer de med ett såhär starkt album, det är riktigt imponerande måste jag säga, men jag hade inga andra förväntningar faktiskt. De har tagit ilskan, tyngden och den personliga touchen från sina tidigare alster och sakta men säkert moderniserat sin 90-tals grunge men detta är fortfarande Soundgarden´s rötter tycker jag, de har inte ändrat sitt sound, de har tagit in det på 2000-talet, till och med 2010-talet som vi lever på nu. Det är kreativ, musikalisk och personlig musik med en otrolig känsla rakt igenom och jag är riktigt imponerad att de har hittat varandra igen och släpper något såhär otroligt starkt igen, så mitt betyg kommer faktiskt att vara det bästa. De visar på att man fortfarande kan göra skitig och skränig musik med en professionell känsla och på ett snyggt sätt, det är inte alla som kan kombinera detta, men Soundgarden är helt klart ett typexempel på detta och det visar de verkligen på med detta albumet. Frontmannen Chris Cornell går väl inte heller att klaga på, en personlig, säregen, unik, annorlunda och emotionell röst med en härlig rispig och hes touch och dessutom kraft i pipan och det behövs inte sägas så mycket mer i min mening.

Låten jag fastnade för mest: Blood On The Valley Floor och Eyelid´s Mouth (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »