Soul Of Steel – Destiny

Soul Of Steel – Destiny Låtlista:

1. Intro
2. Swordcross
3. Running In The Fire
4. Reborn
5. Wild Cherry Trees
6. Till The End Of Time
7. Endless Night
8. Wings Of Fire
9. Destiny

Hemsida/MySpace: Soul Of Steel

Min recension:

Soul Of Steel är ett italienskt power metal band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2011. Jag har aldrig hört dem innan, och efter att ha lyssnat på detta albumet, så har jag en del att klaga på faktiskt, det var vissa saker som jag störde mig på rejält gällande dem. De kör ju på klassisk power metal helt klart, det är väldigt melodisk, mycket sköna gitarr-slingor, och det är sådär symfoniskt och majestätiskt som denna genre oftast tar fram. Och man får höra väldigt mycket inslag av klassisk musik, kanske till och med mer än vanligt i ett power metal band, och just piano eller keyboard som i detta fallet som spelas klassiskt, det tycker jag passar in otroligt bra i sådana här låtar, det ger ett större djup kan man säga, och det är väldigt positivt för detta bandet. Så om man ser rent till musiken så är allt detta bra, jag har faktiskt inte så mycket att klaga på alls där, men får i stort sett de bästa från power metal-världen och då på ett mycket klassiskt eller traditionellt sätt, välj ord själva. Men det är mer bandets vokalist Gianni Valente som jag inte gillar speciellt mycket, dels så tycker jag att hans engelska är för dålig, och det gör mycket för ett band, det kan gå från riktigt bra till ett amatörmässigt band, bara på grund av just detta. Och sen tycker jag faktiskt inte att han är en speciellt bra sångare heller, han funkar i några låtar, men om man ska peka ut något eller snarare någon som förstör detta albumet, så är det Gianni med dålig engelska och halvkass sång. Och jag tycker det är riktigt tråkigt att en person ska ändra betyg såpas mycket, men sången är ju självklart en väldigt stor del av ett bands musik, om nu inte bandet är instrumentell vill säga, men så är det ju inte i detta fallet då. Så som slutkläm så är musiken riktigt bra, klassisk power metal på hög nivå, men bandet har samtidigt en sångare som sänker betyget ganska så rejält tyvärr, och förstör detta albumet i mina öron, ni får gärna kommentera om ni håller med mig om detta eller tycker tvärtom för den delen.

Låten jag fastnade för mest: Wild Cherry Trees

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Viva Brother – Famous First Words

Viva Brother – Famous First Words Låtlista:

1. New Year’s Day
2. Still Here
3. David
4. High Street Low Lives
5. Electric Daydream
6. Darling Buds Of May
7. Otherside
8. Fly By Nights
9. False Alarm
10. Time Machine

Hemsida: Viva Brother

MySpace: Viva Brother

Min recension:

Viva Brother är ett brittisk pop-rock/britpop band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2011. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så kunde det lika gärna ha stannat där, för detta lät precis så som jag hade föreställt mig, och det är långt ifrån positivt kan jag säga redan här. Det känns lite tjatigt av mig, att jag helt har skrivit det på många brittiska band, men den där gråa, trista och depressiva sidan som många brittiska rock band lägger till, den funkar bara för de som verkligen får till den. Det låter ju ganska självklart, men det är många sådana band som har den i sitt sound, men i min mening, så är det inte många som lyckas göra något bra av den, det blir bara tråkigt att lyssna på, och så är det verkligen här måste jag säga. Det är meningslös, intetsägande och fruktansvärt grå och tråkigt pop-rock eller så kallad britpop då, och jag är glad att det stannade vid 10 spår, för jag hade nog ärligt talat inte orkat lyssna på mer än så. Ni kanske tycker att jag är hårda, men jag tycker verkligen inte om det här, och jag kan ärligt säga att jag fastnade inte för en ändå låt på detta albumet, och det är ju ett riktigt dåligt betyg minst sagt. Bandets sångare Lee Newell gör inte saken bättre direkt, han är lika tråkigt och deprimerande som deras musik och höjer absolut inte betyget från det sämsta, nu har jag visserligen inte 0 av 5 som betyg, så det får bli 1 av 5, men i denna texten förstår ni säkerligen hur dåligt jag tycker att detta är. Och jag har faktiskt inte mycket mer att tillägga om detta, när jag lyssnar på dem, så är orden tråkigt, deprimerande, fjantigt, mesigt, intetsägande, meningslöst, grått och typiskt brittiskt som faller ur min mun, och alla slår klockrent på detta bandet och deras musik, punkt slut.

Låten jag fastnade för mest: Ingen!

Av mig får albumet:

 

Read Full Post »

Red Hot Chili Peppers – I´m With You

Red Hot Chili Peppers – I´m With You Låtlista:

1. Monarchy Of Roses
2. Factory Of Faith
3. Brendan’s Death Song
4. Ethiopia
5. Annie Wants A Baby
6. Look Around
7. The Adventures Of Rain Dance Maggie
8. Did I Let You Know
9. Goodbye Hooray
10. Happiness Loves Company
11. Police Station
12. Even You, Brutus?
13. Meet Me At The Corner
14. Dance, Dance, Dance

Hemsida: Red Hot Chili Peppers

MySpace: Red Hot Chili Peppers

Min recension:

Red Hot Chili Peppers är ett amerikanskt alternativt rock/funk rock band, och detta är deras tionde och senaste album från 2011.Jag har tidigare recenserat deras förra album Stadium Arcadium, det albumet gav jag 4 av 5, och detta albumet är absolut inte sämre, men de är ju också kungarna av funk rock, så enkelt är det. Detta är alltså deras första album på hela fem år, förra albumet var ju ett dubbelalbum och det var det sista med John Frusciante, han har ju visserligen gått med i bandet och lämnat det tidigare, men vi får väl se om det är för gått denna gången, men nu har de istället tagit in John´s kompis Josh Klinghoffer. Och även fast jag tycker att John är en otroligt duktig och gjorde otroligt mycket för bandet så hör man faktiskt en klar skillnad till Josh, om vi säger att John verkligen kunde funk, så kan verkligen Josh den experimenterande och nästintill progressiva sidan av rock:n. Man kan väl säga att de är otroligt duktiga och specialiserade på sina stilar, så förstår ni att jag gillar båda två riktigt mycket, men nu är det alltså Josh som står för gitarr-spelandet i RHCP, och jag tycker att de fortsätter storstilat även på detta albumet. Jag tycker inte att detta är det där mästerverket som man kanske kan kalla en del av deras äldre alster, men det är en jämn och otroligt hög nivå genom albumet. Och som jag skrev i början, detta bandet är ju verkligen kungarna eller frontmännen eller vad ni vill kalla dem för, för genren funk rock, och de visar de som skrivet även på detta albumet, med funk:iga, rock:iga och pop:iga låtar, som samtidigt har stor variation med tempofyllda låtar, ballader och mellanting. Och de gör mig intresserad av alla spår, det är lika spännande att lyssna färdigt på ena spåret som att länga till nästa kan man väl säga, och lyckas ett band med just detta, då är det ju kvalitet helt enkelt. Och Anthony Kiedis som sångare har jag inget att klaga på över heller, han är speciellt, annorlunda och unik, han är energisk, passionerad och rivig och dessutom funk:ig på allt, och han gör bara ett otroligt grymt jobb som frontman för detta bandet. Och det finns faktiskt inte så mycket mer att säga om detta, gillar ni dem sen innan, så lär ni knappast bli besvikna över detta albumet heller, det är i stort sett en garanti, och en jag står bakom helt klart.

Låten jag fastnade för mest: Even You, Brutus?

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Kids In Glass Houses – In Gold Blood

Kids In Glass Houses – In Gold Blood Låtlista:

1. Gold Blood
2. Teenage Wonderland
3. Diamond Days
4. Not In This World
5. The Florist
6. Animals
7. Only The Brave Die Free
8. Annie May
9. Fire
10. Black Crush
11. A God To Many Devils

Hemsida: Kids In Glass Houses

MySpace: Kids In Glass Houses

Min recension:

Kids In Glass Houses är ett walesiskt alternativ rock/indie-rock band, och detta är deras tredje och senaste album från 2011. Jag har bara hört enstaka låtar från dem sen tidigare, men aldrig ett helt album, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är bra, men tyvärr så stannar det just där och blir inte bättre än så. Jag tycker att de är ett sådant där band som egentligen inte spelar något speciellt, men smygande influenser gör fortfarande så att de står ut från mängden, och jag skulle vilja jämföra med Panic! At The Disco faktiskt, det är lite samma sak med dem. De blandar ju inte lite baroque stil och lite emo som får dem att bli lite annorlunda, men fortfarande så gör det inget speciellt ändå, men lyckas ändå få till ett mycket spännande sound i många fall. Nu tycker jag att det saknas lite originalitet i Kids In Glass Houses ändå, det är något som fattas i en del låtar, och det är väl därför som jag tycker att det får stanna vid ett bra betyg. Men jag tycker att de har fått till ett skönt och ganska varierat sound låtarna över, och vissa håller riktigt hög klass måste jag säga, och det är väl framförallt de låtarna som lite står ut från mängden som jag pratar om då. Man får höra allt från garage rock till pop, från blues till emo och så vidare, det är en salig blandning av alternativa rock-genrer för att fega lite med mina uttalanden om soundet. Bandet vokalist heter Aled Phillips är kanske ingen otroligt sångare så sätt, men han har en skön stil i många av albumets låtar, och han kan allt ta i och överraska i vissa partier också, men det är väl framförallt hans energi som jag gillar mest. Så som jag har varit inne på genom hela recensionen, det blir ett bra betyg, men tyvärr så hackar det i vissa spår, och de låtarna håller inte alls måttet helt enkelt, och då blir ju albumet ojämnt, det är tråkigt, men sant. Ps. Om man ska jämföra med något mer band än Panic! At The Disco, så hör då åtminstone jag mycket som liknar Incubus, och det är ett av mina absoluta favoritband gällande den lugnare rock:n, så det är ingen dålig jämförelse i min värld, men tyvärr så är det enstaka spår bara.

Låten jag fastnade för mest: Not In This World och Animals (var tvungen att välja två)

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Rise To Remain – City Of Vultures

Rise To Remain – City Of Vultures Låtlista:

1. Intro
2. The Serpent
3. This Day Is Mine
4. City Of Vultures
5. Talking In Whispers
6. God Can Bleed
7. Power Through Fear
8. Nothing Left
9. We Will Last Forever
10. Illusions
11. Roads
12. Bridges Will Burn

Hemsida/MySpace: Rise To Remain

Min recension:

Rise To Remain är ett brittiskt metalcore band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2011. Jag har bara hört någon enstaka låt sen innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är riktigt bra, men de känns lite annorlunda från de flesta andra amerikanska metalcore banden därute. Jag tycker att detta bandet är otroligt mycket mer pop:iga, vissa låtar är lite ”pop-metal” som bland andra har gjorts populär från band som svenska Dead By April, och jag är inget större fan av just detta fenomen, men det beror mycket på rösten också såklart, men mer om det längre ner. För nu tar vi musiken till att börja med, och det är väldigt melodisk metalcore måste jag säga, och även själva musiken har pop-inslag skulle jag vilja påstå, det är inte alls lika tungt som dessa band brukar vara. Men albumet innehåller även riktigt tunga och hårda låtar eller partier av låtar, som dunkar på i hardcore-punk-anda och pressar på riktigt bra genom albumet. Och för att vara ett debutalbum så gör de absolut bra ifrån sig, och att de är mer pop:iga än andra liknande band gör ju att de låter lite annorlunda och det är som oftast ett gott tecken, och jag tycker att det passar till deras musik ärligt talat. Och i och med detta så blir det ju faktiskt även ett varierat album som vi får höra, med både tyngd och kraft, men även melodi och pop-inslag då, och slutprodukten om man så får säga, den blir riktigt bra och den ser ni i betyget. Bandets sångare Austin Dickinson har som jag var inne på ovan en ganska pop:ig röst, men ska jag jämföra med Dead By April igen, så är Austin´s röst inte alls lika fjantig som från vårt svenska band, trots stora pop-inslag, så har han en stabilitet och fortfarande ganska mycket pondus i rösten. Och så bjuds vi på mörka och grova vrål emellan som ger mer variation, mer tyngd och en hårdare känsla över musiken, och han får även hjälp av bandets båda gitarrister, det kanske ska nämnas. Så betyget blir som skrivet riktigt bra, för ett lite annorlunda metalcore album med stor variation och kvalitets musik helt enkelt, spännande att lyssna på.

Låten jag fastnade för mest: Power Through Fear

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Insense – Burn In Beautiful Fire

Insense – Burn In Beautiful Fire Låtlista:

1. Death For Me, Death For You
2. Surviving Self Resentment
3. Alone In A Crowd
4. Overrated
5. Social Woes
6. Burn In Beautiful Fire
7. Envy The Dead
8. Perversion
9. Nothing To Live For
10. High On Rejection

Hemsida: Insense

MySpace: Insense

Min recension:

Insense är ett norskt deathcore/thrash metal band, och detta är deras fjärde och senaste album från 2011. Jag har hört dem någon gång tidigare, men aldrig ett helt album, förrän nu då, och efter att ha lyssnat på detta albumet, så är jag helt klart imponerad av det som jag fått höra. Och det är nog tre ord som kommer till användning här, och de är att detta bandet är unikt i min mening, det är otroligt varierat och det är otroligt bra, så orden blir alltså, unika, varierat och bra helt enkelt. Men jag blev faktiskt lurad av genrerna jag läste att de skulle vara inom, när jag läste deathcore innan, så tänkte jag att det här kommer vara otroligt bröligt och extremt, men jag blev riktigt förvånad hur de lät. Sen så behöver ju absolut inte alla dessa deathcore band låta precis likadant, och de har faktiskt allt som denna genre bjuder på, och det är ju en blandning mellan death metal och hardcore. Och då förstår ni säkert att detta är otroligt, otroligt tungt, riktigt sådär benknäckande som hardcore kan vara och har de har den tunga och nästan svängande rytmen i sin musik som även kommer därifrån. Sen så är det väldigt tunga som sagt, men samtidigt så innehåller albumet mängder med melodiska stycken och harmonier till och med, och det är just detta som gör dem så varierande. Det är en stor bredd på varje spår kan man säga, ingen låter direkt som den andre, och det är ett stort plus för detta bandet, och detta med snabb och aggressiv thrash inblandat, så kan jag inte annat än att hylla bandet i fråga. Bandets ena gitarrist är även bandets vokalist, och han heter så mycket som Tommy Hjelm, och han gillar jag absolut lika mycket som musiken, ett otroligt utdraget, genomträngande och härligt vrål rakt igenom, med en hes och energisk sång, så har jag absolut inget att klaga på där heller. Jag kan ärligt talat säga att när det gällde att välja det bästa spåret, så var det skitsvårt, dels på grund av att de är så varierande och låtarna låter så olika i många fall och dels för att det var så hög kvalitet rakt igenom, så jag kunde i stort sätt välja vilken som helst, men det fick bli den nedan.

Låten jag fastnade för mest: Envy The Dead

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Falling In Reverse – The Drug In Me Is You

Falling In Reverse – The Drug In Me Is You Låtlista:

1. Raised By Wolves
2. Tragic Magic
3. The Drug In Me Is You
4. I’m Not A Vampire
5. Good Girls, Bad Guys
6. Pick Up The Phone
7. Don’t Mess With Ouija Boards
8. Sink Or Swim
9. Caught Like A Fly
10. Goodbye Graceful
11. The Westerner

Hemsida: Falling In Reverse

MySpace: Falling In Reverse

Min recension:

Falling In Reverse är ett amerikanskt post-hardcore/pop-punk/metalcore band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2011. Jag har aldrig hört dem innan, men jag kände igen rösten så väl när jag började lyssna på dem, och då var det ju Ronnie Radke som var frontman här, han hittade man tidigare i Escape The Fate, så det var ju inte så konstigt att jag kände igen honom. Och efter att ha lyssnat på detta albumet så gillade jag verkligen det som jag fick höra, för när det gäller amerikanska pop-punk band så tycker jag att de låter alldeles för lika, alldeles för mesiga, och det finns inte mycket som intresserar mig helt enkelt, men när ett sådant band blandar in mycket tyngre genrer som post-hardcore och metalcore, så blir det mycket, mycket bättre måste jag säga. Och det är ju just vad Falling In Reverse har gjort, jag tycker mig väl inte höra speciellt mycket metalcore, men post-hardcore är ju inte direkt ovanligt att komma ur pop-punk, och det är just vad det gör här då. Och den genren lägger till en framförallt tyngre och hårdare stil på pop-punk:n har har mer från hardcore-punk-världen helt enkelt, och det blir allt från mer energi till vrål, som man inte vanligtvis hittar i pop-punk. Och detta ökar även på variationen på detta albumet, för det finns låtar som i stort sett är helt och hållet pop-punk, låtar som i stort sett helt och hållet är post-hardcore och låtar som blandar dessa genrer väldigt mycket, så än stor variation med andra ord. Och jag tycker att denna variation, kvaliteten på musiken och helheten av detta gör att jag kommer att ge dem ett mycket bra betyg, om än inte det högsta, för riktigt där är dem inte, då har de lite kvar ärligt talat. Men denna musiken med Ronnie Radke på sång/vrål, det blir väldigt bra han har en skön röst i det mest pop:iga delarna av deras musik och han har en mörkt och modern vrål att ta till i de tyngre delarna. Och som jag varit inne på hela tiden, slutprodukten är mjuk, hård, varierad och modern, och det är väl det som gör den riktigt bra då, och jag kan varmt rekommendera detta till kanske framförallt fans till modern metal och framförallt post-hardcore då.

Låten jag fastnade för mest: Sink Or Swim

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Whiskey Myers – Firewater

Whiskey Myers – Firewater Låtlista:

1. Bar, Guitar And A Honky Tonk Crowd
2. Guitar Picker
3. Ballad Of A Southern Man
4. Calm Before The Storm
5. Broken Window Serenade
6. Different Mold
7. Turn It Up
8. Virginia
9. Anna Marie
10. How Far
11. Strange Dreams
12. Song For You

Hemsida: Whiskey Myers

MySpace: Whiskey Myers

Min recension:

Whiskey Myers är ett amerikanskt rock/country/southern rock band, och detta är deras andra och senaste album från 2011 (om jag har förstått det hela rätt, jag hittade inte så mycket fakta om just album). jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta album, så tycker jag att de är bra, men det stannar tyvärr vid just bra och tar sig absolut inte längre än så. Om ni brukar följa mina recensioner, så vet ni säkert vid detta laget att country inte är något som jag är speciellt fäst vid, men däremot southern rock som har influenser därifrån funkar mycket bättre, då kan det som oftast bli en lagom dos av just country:n, men här tycker jag att den tar över lite väl mycket. När det gäller dessa band, så är det oftast tre olika genrer som kombineras, och det är ju då rock, blues och country, och de två förstnämnda kan jag absolut gå med på, men inte det sistnämnda, jag tycker att det blir alldeles för mycket av den varan, och det blir lite väl mycket honky tonk som det så vackert heter. Och detta bandet kan man mycket väl jämföra med band som Lynyrd Skynyrd, men när jag recenserade deras senaste album, så blev jag faktiskt imponerad, har jag inte helt fel på minnet så gav jag deras album 4 av 5 i betyg, men de har visserligen mer rutin och erfarenhet, så det kör väl på det och får till någon såpas bra. Och jag tycker inte att Whiskey Myers får till en tillräckligt spännande musik för att få ett högre betyg, utan de håller sig på en ganska jämn och bra nivå rakt igenom hela albumet med några få dalar med sämre låtar. Bandet använder sig egentligen av trev vokalister, frontmannen som spelar akustisk gitarr heter Cody Cannon, men han får även hjälp av både gitarristen Cody Tate och rytmgitarristen John Jeffers, och jag tycker faktiskt att de låter mycket behagligt, speciellt i låten som jag har valt som den bästa här nedan. Mjuka och som skrivet behagliga röster, som ger en välbehag och de är sköna att lyssna på helt enkelt, men betyget stannar fortfarande vid bra och det är vad slutbetyget blir för helheten helt enkelt.

Låten jag fastnade för mest: Virginia

Av mig får albumet:

 

Read Full Post »

Dead By April – Incomparable

Dead By April – Incomparable Låtlista:

1. Dreaming
2. Real & True
3. Within My Heart
4. More Than Yesterday
5. Calling
6. Two Faced
7. Crossroads
8. Incomparable
9. Too Late
10. You Should Know
11. When You Wake Up
12. Lost
13. Last Goodbye

Hemsida: Dead By April

MySpace: Dead By April

Min recension:

Dead By April är ett svenskt melodisk death metal/alternativ metal/pop-metal från Göteborg, och detta är deras andra och senaste album från 2011, förutom ett samlingsalbum. Jag har tidigare recenserat deras förra albumet Dead By April, det albumet gav jag 3 av 5, detta albumet tycker jag knappast är en förbättring, men jag hade faktiskt inte förväntat mig något av detta albumet efter att jag hade hört deras första singel Within My Heart. Sen är det ju lite medlemsbyten sen sist, båda gitarristerna Johan Olsson och Pontus Hjelm slutade förra året, men den sistnämnda skriver fortfarande musik till bandet och har om jag förstått det hela rätt hjälpt till med inspelningen av gitarr på detta albumet. Och en större skillnad är ju att Pontus även sjöng för bandet, och nu har de istället plockat in Zandro Santiago för detta, och jag tycker inte att det är en förbättring, jag tyckte att Pontus hade en för mesig och barnslig röst, både på skiva och live. Men denna Zandro gör nästan saken sämre, han låter snarare som en pop eller för den delen som en sliskig r´n´b-sångare, och i alla fall för mig personligen så tycker jag inte att det är steg framåt direkt. Och jag tycker att det är just detta som förstör för dem, i övrigt så är det ju tung och melodisk death metal med en hel del elektronisk musik inblandad, som jag visserligen inte alltid är så förtjust i, men det passar rätt bra in i deras musik faktiskt. Och jag tycker väldigt bra om Jimmie Strimmell, som även sjunger en del, men mestadels vrålar, och hans stil gillar jag skarpt, men det är som skrivet inte det som förstör för dem, utan den löjliga rena sången. Men som helhet så får jag väl sätta samma betyg som för debuten, och det blir ju ända ett bra betyg på det sättet, men det är tack vare musiken och Strimmell, Santiago har jag inte mycket för helt enkelt.

Låten jag fastnade för mest: Lost

Av mig får albumet:

Read Full Post »

The Horrors – Skying

The Horrors – Skying Låtlista:

1. Changing The Rain
2. You Said
3. I Can See Through You
4. Endless Blue
5. Dive In
6. Still Life
7. Wild Eyed
8. Moving Further Away
9. Monica Gems
10. Oceans Burning

Hemsida: The Horrors

MySpace: The Horrors

Min recension:

The Horrors är ett brittiskt post-punk revival/shoegaze band, och detta är det tredje och senaste albumet från 2011, förutom två EP-skivor. Jag har aldrig hört dem innan vad jag kan påminna mig om, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så kan jag väl inte direkt påstå att jag är djupt imponerad. Men jag kan säga att de är ett typ exempel på där bandnamn lurar än, det finns ju band med väldigt mjuka och ”snälla” namn som är stenhårda, och så finns det band med hårda och mörka namn, som då The Horrors, som skulle kunna indikera på kanske ett stenhårt metal band, men så är absolut inte saken då. Post-punk revival är ju egentligen en moderniserad post-punk med mycket influenser från garage rock och new wave, och detta bandet har absolut den känslan över sig. Och shoegaze är då en sorts alternativ rock med massa konstiga ljud eller oljud om du så vill, det använder sig mycket av ljudeffekter och dylikt, och det är väl den genren i stort. Och jag skulle väl inte vilja påstå att jag brukar lyssna mycket på någon av dessa genrer, och jag skulle inte heller vilja påstå att The Horrors gör mig speciellt imponerad överhuvudtaget om jag ska vara riktig ärlig. Just brittiska eller engelska band då, de brukar ha en sådan dyster, deppig, tråkig eller grå känsla över sig, välj vilken ord ni vill, och jag tycker att det är väldigt svårt för dem att få till ett bra sound inom detta. Bara för att det är en dyster känsla över en musik, så är ju absolut inte det dåligt, men personligen så tycker jag att det måste fortfarande vara med en viss känsla och en självklar kvalitet på musiken. Och jag tycker inte att detta bandet får till det, det är för mycket influenser från olika håll och jag tycker det blir för spretigt, det blir inget sammanhang i det flesta av albumets låtar. Bandet sångare Faris Badwan tycker jag inte är något speciellt han heller, en mjuk och ganska tråkig sångröst, som visserligen passar in i deras sound, men höjer det knappast till några högre höjder, så i slutändan så kan jag bara ge detta godkänt som mest.

Låten jag fastnade för mest: Ingen direkt!

Av mig får albumet:

Read Full Post »