Candlemass – Psalms For The Dead

Candlemass – Psalms For The Dead Låtlista:

1. Prophet
2. The Sound Of Dying Demons
3. Dancing In The Temple (Of The Mad Queen Bee)
4. Waterwitch
5. The Lights Of Thebe
6. Psalms For The Dead
7. The Killing Of The Sun
8. Siren Song
9. Black As Time

Hemsida: Candlemass

MySpace: Candlemass

Min recension:
Candlemass är ett svenskt doom metal band från Stockholm, och detta är deras elfte album från 2012, förutom 4 live album, 6 samlingsalbum och en mängd EP-skivor och demos. Jag har tidigare hört dem enstaka gånger, men aldrig ett helt album vad jag kan minnas, men jag recenserade precis detta albumet på GetMetal.com, men jag hade samtidigt albumet liggandes för att recenseras här, så jag kör en kort version här och vill ni läsa den längre, så tryck på länken bara. Jag har då lyssnat på detta albumet och jag måste säga att jag blev positivt överraskad av vad jag fick höra, det är inte direkt Sverige jag tänker på när jag hör om genren doom metal, men egentligen så borde det väl vara så om man tänker på hur vår metal ser ut. Men i vilket fall som helst, doom metal soundet tycker jag verkligen att Candlemass lyckas med på ett mycket bra sätt, det är ju ett karaktäristiskt långsamt tempo, ett väldigt tungt och tjockt ljud, det är nästan som en vägg som trycker sig ut ur högtalarna. Och det är någon väldigt speciellt med riffen ur denna genren, jag har svårt att beskriva dem, men de påminner mig om tidiga Black Sabbath eller för den delen de monstruösa riffen som kommer ur thrash metal-giganterna Slayer. I fronten har vi då herr Lowe som har en rejäl skopa pondus i bagaget och uttrycker varje text på ett otroligt stabilt och just pondusingivande sätt. Han har dessutom en ren och väldigt kraftfull röst och är väldigt teatralistisk i sin framtoning och detta ger mycket till musiken. Så om man ser på helheten så låter detta väldigt bra, håller en hög nivå rakt igenom och det är riktigt kul att få höra såhär bra doom metal från vårt land.

Låten jag fastnade för mest: The Lights Of Thebe

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Cinder Road – Damage Control

Cinder Road – Damage Control Låtlista:

1. The Worst Way
2. Sex Addict
3. Losing Ground
4. It Hurts
5. Save Me
6. More
7. Giving Up
8. Breaking Me
9. Hearts 2 Break
10. Tennessee
11. I Don’t Wanna
12. The Devil Made Me Do It
13. Without You

Hemsida/MySpace: Cinder Road

Min recension:

Cinder Road är ett amerikanskt rockband, och detta är deras tredje och senaste album från 2012. Jag har aldrig hört dem sedan tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet så är jag långt ifrån imponerad och skulle kunna jämföra dem med recensionen jag gjort nedan, alltså band som 9 Left Dead och de som jag i sin tur har jämfört dem med. Det finns så himla många band idag som låter precis såhär och har gjort de senaste 10-15 åren och då blir det inte så spännande att lyssna på dem minst sagt. Jag tycker dessutom att detta bandet drar sig mer åt pop-rock hållet och låter mycket mesigare och det är mer smörpop inblandat, så rock:n försvinner mycket tyvärr. Man skulle väl kunna kalla dem för en kombination av ett pojkband och ett rockband och då förstår ni säkerligen att det inte är speciellt tungt och de är väldigt, väldigt radiovänliga. Sådana här band brukar inte heller bli speciellt långlivade, utan de har en eller två hitar på ett album, får göra ett nästa och så glöms de ganska snabbt bort och tur är väl det måste jag säga. Sen finns det ju exempel på liknande band idag som släpper album med flera hitar än idag, Nickelback och 3 Doors Down är ju några exempel, de gör inte speciellt tung eller hård rock, utan är väldigt radiovänliga och för dem funkar det. Nu är jag inget stort fan av dessa två banden ändå, men jag har ändå följt deras album och de har ju några riktigt sköna låtar på varje album. Men åter till Cinder Road och så får vi väl avsluta med bandets vokalist eller vokalister rättare sagt, det är nämligen gitarristerna Michael A. Ruocco och Anthony C. Shucosky och basisten Pat Dement som står för sången. främst är det väl Michael, men det är väldigt mycket sång från alla och där blir det ju ännu mera pojkband av detta bandet och de är ju oftast inte de bästa vokalisterna, utan de har ok röster och de blir godkända, precis som hela albumet.

Låten jag fastnade för mest: Save Me

Av mig får albumet:

Read Full Post »

9 Left Dead – The Wrong Things

9 Left Dead – The Wrong Things Låtlista:

1. Put Your Guns Down
2. Bad Girl
3. Freak In Me
4. Nothing Left To Lose
5. The Wrong Things
6. Don’t Let The Door Hit Ya
7. Like The Movies
8. People Are Strange
9. In Their Lies
10. The Tracks

Hemsida/MySpace: 9 Left Dead

Min recension:

9 Left Dead är ett amerikanskt alternativ rock/hårdrocks band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2012. Jag har aldrig hört dem innan, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är godkända, men fan inte mycket mer än det. När jag startade denna sidan för några år sedan, så gav jag i stort sett alla post-grunge/hårdrocks/alternativ rock band 3 av 5 i betyget om de inte hade något unikt i sin musik eller en otrolig sångare, men i dagens läge så känns det för generöst. 3 av 5 är ju ett bra betyg och egentligen så tyckte jag bara att dessa albumen var godkända och det är precis vad jag tycker om detta bandet och detta albumet också. Jag trodde att amerikanarna hade tröttnat på sin alternativa rock som de kallar det för, de är i stort sett alla lika radiovänliga, alla låter likadant och de har tråkiga låtar och fjantiga och klyschiga texter rakt igenom, men här kommer alltså ytterligare ett band. Jag kan jämföra dem med My Darkest Days och Aranda som har blivit så populära det senaste med en hit var, 9 Left Dead känns precis som dem, de kan leva på en hit, men övriga albumet är helt enkelt inte mycket att ha och då är ju bandet helt enkelt inte speciellt bra. Sen kan det ju finnas kvalitet i vissa låtar som gör att även jag kan uppskatta dem, någon eller några låtar som lite står ut från mängden eller bara låter riktigt bra, men tyvärr så är de ju väldigt få på dessa album. Bandets vokalist Travis Jones är ingen otrolig sångare, det var ju en sak som jag letade efter för att höja betyget för ett sådant här band, han låter helt ok, som sångare i dessa banden brukar låta, men inte mer än så och så mycket mer har jag inte att säga.

Låten jag fastnade för mest: People Are Strange

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Faith Or Fear – Titanium

Faith Or Fear – Titanium Låtlista:

1. Titanium
2. Grinding Halt
3. System Is Armed
4. Machine
5. Deep Down
6. Forever’s Not That Long
7. Afterglow
8. Bloodbath
9. CJ

Hemsida: Faith Or Fear

MySpace: Faith Or Fear

Min recension:

Faith Or Fear är ett amerikanskt tekniskt thras metal band, och detta är deras tredje och senaste album från 2012, förutom tre demos och ett split album. Jag har aldrig hört dem förut, men efter att ha lyssnat på detta så måste jag säga att det låter bra det här och kul att få höra ett teknisk thrash band också, det är inte alltid som dagens band håller sig till det. Debuten släppte de redan 1989, andra albumet kom 20 år senare, alltså för två år sen, så nu verkar de ju göra något tätare album om man säger så. Bandets tidigare trummis och gitarrist är också utbytta, så det är väl nästan en comeback som de gjort på 2000-talet då, men jag förstår inte varför man släpper ett album på 80-talet och börjar släppa album idag igen. Men om det finns något därute som har lite kunskap om bandet, så får ni gärna informera mig, om medlemmarna bara la ner och har spelat i andra band sedan dess, eller vad de nu har gjort i dessa 20 år. I vilket fall som helst så är detta typisk thrash i sann 80-tals anda med stor aggressivitet, ett jävla tempo och tekniska slingor och det låter bra på många spår. Man kan väl säga att det är lite Slayer och lite Megadeth om man ska jämföra med någon från genrens storheter, de har de aggressiva från Slayer och jag tycker att Faith Or Fear´s vokalist påminner mest om Tom Araya i Slayer. Och jag tycker att den tekniska delen som Megadeth bjuder på till stora delar även visar sig i detta bandets musik, så det är väl så nära som jag kan beskriva deras musik. I fronten står Tim Blackman och jag tycker att han gör ett bra jobb, som jag skrev ovan, han liknar Tom Araya i framförandet om än inte i alla låtar och det låter helt enkelt bra. Men tyvärr så stannar det översiktiga betyget även på just ett bra, jag tycker inte att de sticker ut tillräckligt eller för den delen försöker imponera, utan de ligger på en bra och jämn nivå helt enkelt.

Låten jag fastnade för mest: Deep Down

Av mig får albumet:

Read Full Post »

The Shins – Port Of Morrow

The Shins – Port Of Morrow Låtlista:

1. The Rifle’s Spiral
2. Simple Song
3. It’s Only Life
4. Bait And Switch
5. September
6. No Way Down
7. For A Fool
8. Fall Of ’82
9. 40 Mark Strasse
10. Port Of Morrow

Hemsida: The Skins

MySpace: The Skins

Min recension:

The Skins är ett amerikanskt indie rock/alternativ rock/folk rock/surf rock/dream pop, och detta är deras fjärde och senaste album från 2012, förutom ett antal EP-skivor. Jag har aldrig hört dem tidigare, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så blev jag långt ifrån imponerad måste jag säga, detta var ett riktigt tråkigt album att lyssna på helt enkelt. Indie rock börjar jag dessutom bli jävligt trött på att få höra, dels för att indie rock i dagens läge inte är grundbeskrivningen på ett indie rock band idag och dels för att det finns så jäkla många idag och många av dem låter riktigt illa. Jag tycker de har brist på något kreativt, något musikaliskt och något som får en att bli intresserad överhuvudtaget, det är pop och folk inspirerad rock som är väldigt lågmäld och seg att lyssna på och jag saknar dessutom ett bra tempo eller för den delen variation om man ser över hela albumet. Jag kan inte påstå att det var mycket alls som jag fastnade för, utan de känns som ett band i mängden av alla dessa så kallade indie rock band som inte bjuder på något originellt överhuvudtaget faktiskt. Sen så hör man visserligen inslag av ovanstående surf rock, men tro mig, det gör inte saken bättre och det gör verkligen inte att de står ut från mängden heller, så man kan väl sammanfatta det hela med att det inte är så mycket positivt jag har att säga om musiken. Bandets frontman James Mercer har en behaglig röst att lyssna på och jag tycker att han bjuder på lite musikalitet emellanåt, men det är ju inget överdrivet bra ifrån honom heller. Nu har jag varit väldigt negativ rakt igenom, men med all rätt, är det någon som uppskattar denna musiken, så får ni gärna förklara varför, för jag förstår då inte vad som är bra med detta.

Låten jag fastnade för mest: Ingen!

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Electric Alice – At The Funeral Home

Electric Alice – At The Funeral Home Låtlista:

1. Down The Road
2. Stay Lover, Stay
3. Aftermath
4. Johnny Brutal
5. Berlin
6. Nothing More
7. Clocks
8. Ronny Jones (At The Funeral Home)

Hemsida: Electric Alice

MySpace: Electric Alice

Min recension:

Electric Alice är ett svenskt rockband från Kalmar, och detta är deras debut och ända släppta album från 2012. Jag har aldrig hört dem sen tidigare, men jag blev kontaktad av bandet och fick tillgång till deras platta och efter att ha lyssnat på den, så tycker jag att detta låter bra. Jag har lite förkärlek till band som låter annorlunda, alltså inte att de försöker låta annorlunda, utan att de låter annorlunda, det är en stor skillnad mellan detta, det finns en känsla av att det är äkta. Och jag tycker att Electric Alice känns äkta i den benämningen, de har hittat sin stil och kör på den rakt ut och det respekterar jag fullt ut, sen så tycker jag att kvaliteten lite dalar på vissa spår tyvärr. Albumet innehåller endast 8 låtar och när några spår inte håller samma nivå så blir ju betyget berört och då på en sämre sätt och det är just vad som händer här. De beskrev sig själva som ett poetiskt rockband och det är väl en bra beskrivning så sätt, men ska vi gå in lite mer på djupet så skulle jag vilja nämna allt från mörk blues-rock till rak och rivig hårdrock och även lägga till stoner rock. Sistnämnda innehåller ju både blues och hårdrock, men även psykedelisk rock och heavy metal och delvis så påminner mig detta bandet om den genren och för mig så är det inte speciellt vanligt bland svenska band. Men bandet får ett stort plus för originalitet och att de kör sin egna väg, men jag hade önskat mig ett något jämnare album och mer låtar, då hade betyget blivit bättre, men de får fortfarande ett bra ett. Bandets frontman Eric Diedrich spelar även gitarr, men som sångare så kan man väl säga att han låter lika annorlunda som deras musik, han har en mörk och mystisk stil att framföra sin sång på och kombinerar detta med talande delar och tillför helt klart mer mörka inslag.

Låten jag fastnade för mest: Clocks

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Aranda – Stop The World

Aranda – Stop The World Låtlista:

1. The Upside Of Vanity
2. Undone
3. Stop The World
4. Satisfied
5. One More Lie
6. Stand
7. Love Hitchhiker
8. Hey Sally
9. Break Away
10. The Rest Of My Life

Hemsida: Aranda

MySpace: Aranda

Min recension:

Aranda är ett amerikanskt post-grunge/alternativ rock/hårdrocks band, och detta är deras andra och senaste album från 2012. Jag har hört deras andra singel från plattan många gånger, det är Satisfied jag pratar om, men det är också ända låten jag har hört från dem innan, men nu har jag då lyssnat på detta albumet utan att bli imponerad. Men det är inte direkt att jag är chockad heller, dessa amerikanska post-grunge band som har en hit eller några och som spelas oändligt många gånger på radion brukar inte direkt bjuda på något större när det gäller hela albumen. Det finns ändligt många exempel på just det och det är ju för att en viss genre blir populär, så signar bolagen massa sådana band och producerar ut dem för att tjäna pengar, så enkelt är det och då är det inte så konstigt att kvaliteten inte är så hög. Nu tycker jag att singeln jag skrev om ovan är riktigt skön, bra musik, bra sång och ett skönt driv och härlig energi och passion tycker jag den bjuder på, men det är få låtar på albumet som bjuder på detsamma måste jag säga, så Satisfied är helt klart bästa låten. Övriga låtar är några som liknar just den låten, några låtar med mer tempo och en och en annan ballad och det är ju precis så som de brukar vara på dessa post-grunge album, så inga konstigheter där. Jag skulle vilja jämföra bandet med ett annat band som blev populärt att spela på radion för ett tag sen, nämligen My Darkest Days, nu tycker jag deras populära hit Porn Star Dancing är riktigt fjantig, men den har fastnat i hjärnan ändå, men jämför jag deras hit med Aranda´s, så är helt klart sistnämnda den bästa. Bandet består bland annat av två bröder, Dameon och Gabe och de har då efternamnet Aranda och det är Gabe som sjunger, och han gör ett helt ok jobb med en helt ok röst, men hade han haft lika mycket passion som i låten Satisfied i de andra låtarna, så hade det låtit mycket bättre.

Låten jag fastnade för mest: Satisfied

Av mig får albumet:

Read Full Post »

DragonForce – The Power Within

DragonForce – The Power Within Låtlista:

1. Holding On
2. Fallen World
3. Cry Thunder
4. Give Me The Night
5. Wings Of Liberty
6. Seasons
7. Heart Of The Storm
8. Die By The Sword
9. Last Man Stands
10. Seasons (Akustisk)

Hemsida: DragonForce

MySpace: DragonForce

Min recension:

DragonForce är ett engelskt power metal band, och detta är deras femte och senaste album från 2012, förutom ett live album. Jag har hört dem enstaka gånger förr, men aldrig ett helt album förrän nu då och efter att ha lyssnat på detta albumet så tycker jag att de är bra, men de ger mig inte mycket mer än så tyvärr. Bandet är för mig mest känt för sitt otroliga gitarrspel av Herman Li och Sam Totman som även är bandets ända originalmedlemmar kvarstående, men annars så är jag då inte speciellt känd med deras musik i övrigt. Men detta albumet ger mig just riktigt bra gitarrspel, där har jag verkligen inget att klaga på, de löder verkligen igång som in i helvete på många spår och i övrigt så skulle jag kalla detta för väldigt traditionell power metal. Just den genren har jag haft svårt för i många år, jag har visserligen blivit väldigt positivt överraskad av många band också, men detta traditionella och ganska tråkiga sound faller mig inte i smaken. Men nu är det ju inte min personliga smak utan min åsikt om bandets album som framförallt ska fram och power metal är det ju verkligen och bra är det, men annars så finner jag ingen direkt glöd. Det känns som att de lutar sig tillbaks på herrarnas otroligt gitarrspel och övriga musiker ger inte allt och de hamnar i skymundan kan man säga och det märks väl i musiken. Bandets frontman Marc Hudson som gick med förra året är jag inte speciellt imponerad av heller, han har en riktigt falsett som många power metal-vokalister brukar dra till med, men hans vanliga sång låter inte speciellt imponerande och saknar kraft tycker jag. Slutbetyget kommer fortfarande bli bra, de har ju som jag har varit inne på riktigt bra gitarr-slingor och det är bra och traditionell power metal, men det når inte längre i mitt tycke, så enkelt är det.

Låten jag fastnade för mest: Wings Of Liberty

Av mig får albumet:

Read Full Post »

Boy & Bear – Moonfire

Boy & Bear – Moonfire Låtlista:

1. Lordy May
2. Feeding Line
3. Milk & Sticks
4. Part Time Believer
5. My Only One
6. Percy Warner Park
7. Golden Jubilee
8. House & Farm
9. The Village
10. Beach
11. Big Man

Hemsida: Boy & Bear

MySpace: Boy & Bear

Min recension:

Boy & Bear är ett australiensiskt indie rock/folk rock band, och detta är deras debut och ända släppta album från 2012. Jag har aldrig hört dem förut, men efter att ha lyssnat på detta albumet, så tycker jag att de är ojämna och jag blev kluven i detta albumet. När det gäller indie rock så är ju det egentligen en gammal benämning på rockband som var signade på mindre independentbolag, men i dagens läge så är det ju inte så, utan när media eller bandet själva kallar sig för indie rock så är det oftast någon alternativ eller experimentell variant av rock som man får höra. Och folk rock kommer ju givetvis från folk musik, det är ju inte så svårgissat och det kan låta riktigt bra om det är kvalitet på det hela och det är den kvaliteten som jag tycker finns på en del spår, men tyvärr saknas på andra. Man får en genuin och behaglig känsla av flertal spår på detta albumet, då de visar på både passion och musikalitet, men så blandas dessa spår med fjantiga och klyschiga pop-rock låtar och jag kan inte förstå varför. Jag tycker verkligen att de har något på g när det gäller sin musik, nu är detta debuten visserligen, men till ett andra album så tycker jag att de har lite att arbeta med för att få ett jämnare album. Nu är det ju min åsikt som gäller här, men ibland så tycker man verkligen att bandet i fråga borde förstå att vissa spår håller riktigt hög nivå och andra gör det inte, men de tycker ju givetvis inte att det är så, då hade de ju inte släppt sin musik såklart. Bandets frontman Dave Hosking har en helt ok röst, lite egen sådär, men han imponerade väl inte på mig något större faktiskt, han och de andra i bandet låter ok. Och om jag då tänker på ett betyg för detta, så kan jag faktiskt inte sträcka mig längre än ett godkänt, det var för mycket som bara var ok och för mycket som inte imponerade för att ge detta ett bra betyg.

Låten jag fastnade för mest: Big Man

Av mig får albumet:

Read Full Post »